SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Med en gammeldags rörsändare och Pi-filter med rejäla luftlindade spolar av grov koppartråd kan ett ganska stort impedansområde anpassas med små förluster. I mer moderna transceivers med inbyggd ATU används pyttesmå spolar med tunn tråd och kretsförlusterna kan bli höga utan att användaren märker något onormalt på frontpanelens diplay. Låga SVF under 2:1 kan i regel anpassas utan några större förluster. Kanske någon dB eller så försvinner i värme men det kan man väl leva med?
För några år sedan mätte jag upp den inbyggda ATU i min Elecraft KX3 som kan "stämma av " de flesta trådstumparna uppslängda i ett träd. En bra och bekväm portabelstation. Precis som i de flesta andra moderna apparaterna med inbyggda ATUs så är förlusterna små om impedansen inte avviker allt för mycket från 50 ohm resistivt. Men vid mer komplexa impedanse som ATU automatik faktiskt klarar av mättes 3-4 dB loss jämfört med att använda en extern ATU byggd enligt 1930 års koncept med stora spolar etc.
Så man kan ju då lätt bli av med halva effekten bara i ATU. Sen kanske det försvinner några dB till i matarledningen om SVF som skall anpassas är väldigt högt och kabeln är lång eller tunn.
Då som nu är det de enkla lösningarna som är bäst. Långt före andra världskriget var en dipol matad med öppen 600 ohm stege standard. Man brydde sig inte om SVF överhuvudtaget. Förlusterna i en öppen stege är så små att de knappt låter sig mätas. Väl dimensionerade ATU klarade med god marginal av att anpassa sändaren. SM6POP har koll på läget.
När jag började min bana på 60-talet så var Pi-filter och rör vanligast och det var nog först när de sk "bredbandsavstämda" sändarna med 50 ohm nominell impedans kom som problemen började. För att slippa bygga/köpa/hantera en extern ATU försökte man lösa problemen med allehanda "multibandsantenner" som W3DZZ etc. Jodå, vi hade en sådan på klubben här i Lund och vad jag minns så fungerade den tillsammans med både den kristallstyrda 10 W sändaren för 80, 40 och 20 m och senare med en mer modern 50 ohms station även om SVF var lite väl högt.
Kanske fler än jag noterade att amatörer från öststaterna på 60-talet ofta använde enkla antenner som 84 m LW och VS1AA (originaldesignen från 1937 med enkeltrådmattning) alltid var vrålstarka på 80 och 40 m. Kan tänka mig att i princip all effekt som sändarna lämnade också strålade ut i etern. VS1AA tillsammans med en rörsändare med Pi-filter är ett bra val. Klarar alla band. Dock får man tänka på att det behövs någon form av jordnät för att få stabil avstämning och minska risken för att bränna läpparna från HF i chassiet och mikrofonen.
Den som nöjer sig med ett eller två band har bättre förutsättningar. Då passar resonanta halvvågsdipoler matade med 50 ohm koax perfekt. Inget krångel med SVF och ATU. Men om man tvunget måste köra på alla banden vi har ja då får man kanske välja någon kompromisslösning.
