SM7FBJ
Radiotelegrafist och halvdansk
Jag har denna uppkoppling och brände mig på höljet till chassit på ATU.n när jag körde >200W på 28MHz, vid "normal" effekt <100W märks inget.
Vad kan det ha berott på?
Hur mäta korrekt på en unun/balun med nanovna?
- Thread starter SA7ELF
- Start date
Vad kan det ha berott på?
Ja, givetvis får man inte bryta mot kontinuerligt deriverbart vilket är en förutsättning för Taylor/McLauren-serieutvecklingar. I praktiken kan du inte bryta mot det, man får alltid signaler som egentligen är kontinuerliga, men däremot får man ofta nog problem med precissionen så det blir problem som det är, även med hyfsat hemula olinjäriteter. Så, det är egentligen mest en teoretisk begränsning. Varför är det så? För man är bandbreddsbegränsad. Vanligaste teoretiker-felet faktiskt.
Både klippning och kvantisering har många problem att göra rätt, och visst är det så att IM3 och IP fungerar dåligt när du hamnar i hård klippning. Intressant nog är det också där som riktigt lågt fasbrus ligger gömt för oscillatorer. Man balanserar att stänga av bruset (i princip PWMa det) med amplituden för den delen som ger förstärkning. Därför kan CMOS-inverter förstärkare till kristaller vara rätt hyfsade faktiskt, och den olinjära modellen blir lite komplicerad, men faschinerande läsning i Rohde, Rubiola o Whitaker för den intresserade.
Ett annat problem med SDRer är inte bara klippning, utan även brister i dynamiken som få bitar i ADC. Klippning i försteg, blandare och ADC är alla begränsande för storsignalsegenskaper, som alltid. LNA och mixer innan man fått ett smalare filter är en utmaning. Nu har ju just storsignal-egenskaperna blivit löjligt bra för att det varit fokus på dem. Men det är ju hyfsat känt nu.
Både klippning och kvantisering har många problem att göra rätt, och visst är det så att IM3 och IP fungerar dåligt när du hamnar i hård klippning. Intressant nog är det också där som riktigt lågt fasbrus ligger gömt för oscillatorer. Man balanserar att stänga av bruset (i princip PWMa det) med amplituden för den delen som ger förstärkning. Därför kan CMOS-inverter förstärkare till kristaller vara rätt hyfsade faktiskt, och den olinjära modellen blir lite komplicerad, men faschinerande läsning i Rohde, Rubiola o Whitaker för den intresserade.
Ett annat problem med SDRer är inte bara klippning, utan även brister i dynamiken som få bitar i ADC. Klippning i försteg, blandare och ADC är alla begränsande för storsignalsegenskaper, som alltid. LNA och mixer innan man fått ett smalare filter är en utmaning. Nu har ju just storsignal-egenskaperna blivit löjligt bra för att det varit fokus på dem. Men det är ju hyfsat känt nu.
SM0AOM
Well-Known Member
Den mest rimliga förklaringen är att det finns en resonant längd av ledningar runt
ATU:n så att den blir "het" med HF på 28 MHz. Kapacitiv koppling mellan kretsarna i ATU:n och höljet
står för kopplingsvägen, och när omgivningen är resonant så uppstår ett spänningsmaximum på utsidan av kapslingen.
SM0AOM
Well-Known Member
Ska man återskapa en perfekt diskontinuitet eller stegfunktion
så krävs det en oändlig bandbredd, vilket inte låter sig realiseras.
Påminner mig om Charles Davidsons klassiska kommentar om transformers giltighet;
"Ska man få helt korrekta återgivningar av Fourier-transformer så måste man ha med hela tidsrymden
från minus oändligheten till plus oändligheten. Detta utgör inget problem för matematiker, men vi ingenjörer
har sällan tid att vänta så länge..."
Detta har en viss bäring på hur balanserade blandare med hög IP3 fungerar. När man får överge additiv blandning därför att det dynamiska området tar slut i realiserbara komponenter med kvadratisk karaktäristisk, väljer man istället att använda den värsta olinjäritet som finns; signumfunktionen sgn(t).
Då får man en multiplikation med omväxlade +1 och -1 av insignalen vilket ger de önskade blandningprodukterna mellan insignal och lokaloscillator, men med fördelen att högre ordningens olinjäriteter som ger IM3 och uppåt
existerar bara under tiden som lokaloscillatorsignalen växlar mellan +1 och -1, vilken kan göras väldigt kort.
Rätt gjort så kan signalvägen få en mycket hög dynamik, som i princip endast begränsas av tåligheten hos switchelementen.
Det här var något som man uppmärksammade i slutet av 60-talet, med Rafuses arbeten om "kommuterande blandare".
"Mottagargurun" SM5QA(SK) brukade säga att "det finns inga linjära blandare, men man kan placera olinjäriteterna där de gör så lite skada som möjligt..."
SM7FBJ
Radiotelegrafist och halvdansk
Tack K-A!
Ska undersöka det. Datorn som står intill <1m hamnar i fryst läge med musen och en del flikar poppar upp på skärmen.