Ic-756 PROIII

Nu börjar diskussionen komma in på mina funderingar.
Bengt frågar om hobbyn längre har någon magisk dragningskraft. Jag tror att den har det.

Jag blev radioamatör 1989 efter att jag fått kontakt med en nybildad, lokal klubb. Hade jag fått en sådan kontakt, eller uttömmande information, tidigare så hade jag även kommit till skott tidigare.
Efter ett par år så tyckte jag att det var dags att göra en insats för hobbyn. Genom information och demonstration i skolor, uppsökande verksamhet, djungeltelegrafen och kvällskurser så lyckades jag "hjälpa" dryga dussinet killar in i hobbyn. Jag fick god draghjälp av att packetverksamheten hade tagit fart. Många datorintresserade hittade in i amatörradio den vägen.
Jag knåpade ihop några buntar "Baycom-modem" så att det skulle gå att komma igång för en billig penning. Efter ytterligare några år kom internet in i bilden och packet blev ointressant.

"Förr" kunde man dela in amatörradiohobbyn i två delar: Dels den sociala delen som handlar om att träffa människor och dels den tekniska delen med radiotekniska experiment.
Som konstaterats i tidigare inlägg så har den sociala delen helt ersatts av internet, SMS och mobiltelefoner. För ren kommunikation så står sig amatörradion slätt mot dessa lättillgängliga metoder.
Då kvarstår alltså den tekniska delen. Här finns det ingen konkurrens och det är just här som den magiska dragningskraften finns kvar.
Det är alltså hos de radiotekniskt intresserade vi kan hitta framtidens amatörer.
Hur många av de som tagit cert de senaste tio åren är idag aktiva?
Förmodligen inte speciellt många, och troligen är den övervägande delen av de som fortfarande är aktiva det tack vare den unika möjligheten till experiment.
 
Jag har följt debatten i tråden och som i många andra tidigare trådar tas hobbyns framtida fortlevnad upp.

Även om jag inte är särskilt religiös så har jag tagit till mig buddhismens syn på alltings förgänglighet, ingenting består.

Om amatörradion är på väg att dö ut så låt den dö då, vad spelar det för roll ?
Vi får väl inse när det är dags att dra ur pluggen och sluta med aggressiva rekryteringskampanjer som inte leder någon vart.

Vi som fortfarande tycker det är roligt får väl hålla på tills dess att dom hämtar oss med hästkärran.

Den siste Mohikanen får väl resa en minnes-sten.:cool:

Livet går vidare.

/Emil
 
Ha ha, den var bra (och tänkvärd) tror inte riktigt på den tekniska delen som framtid. helt enkelt för att: när ni byggt färdigt trancivern, slutsteget,etc så måste ni ju använda den !, vi kan ju inte ha tillgång till en massa band som ingen använder utan bara sitter och bygger. Då spelar det heller ingen roll om kör med en "köpe maskin" eller hembyggt, själva meningen med hobbyn måste ju vara att använda utrustningen till nåt.
Sen om det är dx eller contest eller nåt annat är ju upp till var och en, ska det bara byggas är det ett elektronik intresse man har, inte amatörradio.
 
Ha ha, den var bra (och tänkvärd) tror inte riktigt på den tekniska delen som framtid. helt enkelt för att: när ni byggt färdigt trancivern, slutsteget,etc så måste ni ju använda den !, vi kan ju inte ha tillgång till en massa band som ingen använder utan bara sitter och bygger.

Här har vi nog en tankevurpa. Ett hemmabygge av lite kaliber har ofta ingen tydlig slutpunkt. Efter det att bygget är körklart vidtar en iterativ process, där man testar och kör, modifierar lite och testar igen. Ibland kanske man river hela bygget och börjar om igen. Som man brukar säga : -"Det är resan som är målet"

73 Arne
 
Last edited:
TJC skrev: "Det är alltså hos de radiotekniskt intresserade vi kan hitta framtidens amatörer."

Det kan du ha rätt i. Frågan är bara var de radioteknikintresserade finns och hur många de är. Men visst, låt oss anta att det finns 3200 radioteknikintresserade i Sverige för vilka amatörradio skulle kunna bli en perfekt sysselsättning.

Redan här börjar det bli svårt. Vad skulle amatörradion kunna erbjuda mer konkret åt dessa 3200 som de inte kan göra redan nu som ickeradioamatörer. Att läsa om elektronik, löda ihop byggsatser, bygga mottagare, sändare, sätta upp antenner och experimentera med radio kan alla göra utan amatörradiocertifikat med påtecknad anropssignal. Dessutom helt lagligt.

Samtliga apparater kan provas, mätas på, förbättras i det oändliga. Helt lagligt utan att riskera bryta mot e-komlagen. Vad skulle ett amatörradiocertifikat kunna tillföra för den radioteknikintresserade? Ingenting faktiskt.

Om sändarna absolut måste provas i etern lär det väl gå bra det också även om vi redan etablerade radioamatörer gärna ser att vederbörande har tillstånd att göra så. Å andra sidan så vet vi att den tillsyn PTS utövar numera är så obefintlig att det i praktiken är riskfritt att sända svart som det hette förr. Den otillåtna handlingen kan kanske jämföras med att gå mot röd gubbe på övergångsstället?

Nu kan vi knappast uppmana folk till att sända svart så låt oss anta att några av de 3200 radioteknikintresserade kan förmås att bli radioamatörer med laglig rätt att sända.

Nu infinner sig nästa fråga, till vem skall de sända och vad skall de sända. Kommer de att finna någon likasinnad på amatörbanden som är seriöst intresserad av radioteknik och som kan ge en relevant kvalitetsrapport om hur sändningen låter och som har kunskaper och intresse av att diskutera tillämpad radioteknik. Nej, det är knappast troligt.

Den sida som då återstår av hobbyn är att undersöka vågutbredningsfenomen och fascineras av hur radiovågorna färdas genom etern på ett magiskt vis. Saker som många av oss etablerade radioamatörer fängslades av långt före internet och mobiltelefonens intåg när tog cert för 40 år sedan. Fängslar samma saker de nya unga radioteknikintresserade? Nej. det är knappast troligt.

Kommunicera med andra då. Alla som lyssnar över banden kommer att finna många människor med olika bakgrund och som pratar med varandra om alla möjliga saker utom just radioteknik. I de fallen radio nämns i samtalen är det på ett ytligt plan. Att föra djupare tekniska diskussioner över radio gör ingen idag eftersom det finns betydligt effektivare kanaler för detta. Internet och telefon.

Kom gärna med motargument någon. Vad är det som amatörradio kan erbjuda de unga som är så fantastiskt?

/Bengt
 
SA6ADJ skriver: Själva meningen med hobbyn måste ju vara att använda utrustningen till nåt.

Det ju helt korrekt. Visserligen finns det ju dom som bygger enbart för nöjet att kunna bygga något som fungerar bra eller är vackert. Men grundtanken med allt man bygger är ju att det skall fylla en funktion och komma till användning.

Men vad skall vi använda utrustningen till?
Ingen kommer att bemöda sig med att köpa in dyr utrustning och lägga en massa arbete på antennuppsättning bara för att kunna prata med andra människor. Nej, det finns så mycket enklare sätt att göra det.
Och som Bengt konstaterat så kan vi nog glömma de 3200 teknikintresserade som kan utöva sin hobby ändå (Möjligen kunde vi betala dom en slant för att kalla sig radioamatörer, vilket vore fusk. Då blev dom ju helt plötsligt proffs...).
Kvar finns då de 10-750 personer som jag kallade för "fullt utövande radioamatörer". Dessa är nog vad som kommer att finnas kvar av amatörradion.

Ett annat möjligt scenario är att det blir 100% contest. Contestutövarna verkar vara villiga att lägga hur mycket pengar och arbete som helst på sina anläggningar. Och det finns tillräckligt många i världen för att de skall klara sig på egen hand.

Det är ganska intressant att jämföra med situationen i USA. Där har man så usel infrastruktur att amatörerna är en mycket viktig resurs vid naturkatastrofer och olyckor. Nästan alla amatörer där är förberedda för att kunna stå till allmänhetens tjänst vid en nödsituation. Och när man ändå har utrustningen så kan man ju passa på att använda den för sitt nöjes skull.
 
SA6ADJ skriver: Själva meningen med hobbyn måste ju vara att använda utrustningen till nåt.

Det ju helt korrekt. Visserligen finns det ju dom som bygger enbart för nöjet att kunna bygga något som fungerar bra eller är vackert. Men grundtanken med allt man bygger är ju att det skall fylla en funktion och komma till användning.

Men vad skall vi använda utrustningen till?

Jag vill säga att det inte alls måste vara ett mål att använda utrustningen, jag kan tänka mig flera situationer där jag byggt en sändare och kollar den mot en konstlast. Vet jag att det finns 10 watt in i konstlasten så har tusentals användare före mig redan kontrollerat att det räcker för kontakt runt hela världen.

Däremot kan jag ha konstaterat att med en viss bias i slutsteget så blir signalen så ren att det räcker med tre filterlänkar för att få ett spektrum som är godtagbart.

Själva verifierandet ligger för mig på ett helt annat plan än att prata med någon annan. Processen att fråga andra är alldeles för osäker och oftast omöjlig att enkelt reproducera, därför väljer jag ofta bort den delen.

Att däremot få rapporter från kanske 30 lyssnare som hör samma sändning är värt mycket mera i mitt sätt att utvärdera det som i min hobby som ger mig krydda i vardagen.
Därför är t.ex. det AM-projekt som en del av oss pysslar med så oändligt mycket mera intressant.

Detta säger inte att ett vanligt samtal över radio är tråkigt, långt därifrån, men det är absulut inget mål jag jag strävar mot.
 
Ett annat möjligt scenario är att det blir 100% contest. Contestutövarna verkar vara villiga att lägga hur mycket pengar och arbete som helst på sina anläggningar. Och det finns tillräckligt många i världen för att de skall klara sig på egen hand.

Det är ganska intressant att jämföra med situationen i USA. Där har man så usel infrastruktur att amatörerna är en mycket viktig resurs vid naturkatastrofer och olyckor. Nästan alla amatörer där är förberedda för att kunna stå till allmänhetens tjänst vid en nödsituation. Och när man ändå har utrustningen så kan man ju passa på att använda den för sitt nöjes skull.

Jag tycker mig redan märka en förskjutning till förmån för Contest och DX-jakt inom SSA.
Dessa aktiviteter ställs i förgrunden av "den nya regimen".

Beträffande USA vill jag nyansera bilden något.
Det finns c:a 650000 utfärdade tillstånd i USA, av dessa uppskattas c:a 250000 vara någorlunda aktiva (= ha någon form av radiostation och använda den).
Runt 80000 är registrerade i någon form av organisation för "katastrofberedskap".

Det ingår i mytbildningen runt amatörradion i USA att radioamatörerna skulle ha bättre utrustning och beredskap än de civila och militära myndigheterna.

Detta kanske stämde i viss mån under förra seklet, men trots att USA är ett mycket lösligare organiserat samhälle än vårt, har faktiskt offentliga organ där en fungerade kommunikationsberedskap. Personligen finner jag det rätt märkligt ifall förvaltningar skulle överlåta sin beredskap till organ som man dels inte vet om de finns tillgängliga, och dels bygger sin infrastruktur på t.ex. repeatrar utan reservkraft.

En i sammanhanget märklig trend där är att anskaffa amatörradiomateriel och låta anställda ta amatörlicens inom företag och organisationer för att få billigare utrustning och även slippa tillståndsavgifter för sin radioinfrastruktur.
FCC håller tydligen på att undersöka det lagliga i detta.


73/

Karl-Arne
SM0AOM
 
Tackar för klarläggandet om situationen i USA. Jag var nog lite för ivrig i min beskrivning.
I propagandasamanhang trycker amatörradioutövarna hårt på samhällsnyttan "over there". Jag kan naturligtvis tänka mig att myndigheterna har en betydligt svalare inställning.

Jag håller med Leif om att man kan bli lika lycklig av att titta på en spektrumanalysator som att få svar på ett CQ. Men det kan man ju naturligvis göra utan att vara radioamatör.
 
Radioamatör eller sändaramatör...

Jag håller med Leif om att man kan bli lika lycklig av att titta på en spektrumanalysator som att få svar på ett CQ. Men det kan man ju naturligvis göra utan att vara radioamatör.

Varför säger man radioamatör förresten?
Det hette ju "sändaramatör" från början.
Jag tycker att det är en viss skillnad.
Som radioamatör kan man ju experimentera för sig själv och strunta i att kommunicera. :)
Jag tror inte vi behöver bekymra oss om verksamhetens framtid eller fortlevnad.
Om intresset finns så löser det sig automatiskt.
Jag tar mig själv som exempel.
Bodde långt ut på landet, utan någon kontakt med denna hobbyn utan fick intresset genom att lyssna på radio och fick höra ett och annat spännande. Ingen tjatade på mig att ta licens, utan jag blev helt enkelt sugen själv.
Sen hade jag lite tur som fick träna CW i lumpen.

/Ingvar
 
I de gamla radiotidningarna från 1920-talet benämns de som byggde sina egna mottagare för att lyssna på rundradiostationerna för radioamatörer. I samband med att SSA bildades 1925 så valde man att kalla sig för sändareamatörer, detta för att markera att man faktiskt sysslade med att bygga sändare och liksom stod lite högre upp på stegen. För att lyssnarna inte skulle känna sig akterseglade införde man begreppet lyssnaramatör vilka tilldelades SM följt av ett löpnummer. SM001 o s v. I gamla nummer av QTC nämns t ex i samband med medlemsutvecklingen i föreningen "att föreningen har f n 87 sändande medlemmar och 10 lyssnare. Ordning och reda alltså.

Om det nu är så att lyssnaramatörerna enbart lyssnar och sändaramatörerna enbart sänder så tycker jag att det är logiskt att vi som både lyssnar och sänder kallar oss för radioamatörer. Ett utmärkt samlingsnamn som täcker hela radiohobbyn både på bredden och djupet.

Nu i helgen är det SAC Contest och det är fest för sändaramatörerna som ropar sina CQ Test utan avbrott. Så värst mycket lyssning mellan CQ-anropen blir det nog inte på de högre frekvensbanden där konditionerna verkar vara dåliga.

Vi vanliga radioamatörer längst ner på stegen kan bygga radio eller t o m tjuvlyssna på sändaramatörerna. :)

/Bengt
 
Även om sändaramatör (eller sändareamatör) kanske kan vara en mer korrekt benämning så tror jag ändå att radioamatör är tydligare och förstås bättre av den stora allmänheten.
 
Back
Top