Det här med SSB-bandbredd är en hel vetenskap och är ett av de mest missförstådda ämnena inom amatörradion.
Rent allmänt brukar man säga att "
karaktären ligger i basen, medan informationen ligger i diskanten" och detta har telefoningenjörer känt till sedan förra sekelskiftet.
Detta ligger bakom valet av bandbredd i "trådtelefonen" till 300-3400 Hz, med lite förbetoning av diskanten, eftersom det finns en inbyggd diskantsänkning i kablarna.
I verksamheter där uppfattbarhet är kritiskt, t.ex. flygradio, upptäckte man att man utnyttjar sändareffekten mer effektivt när bandbredden begränsas till 400-2500 Hz, Detta kom man fram till genom ett mödosamt experimentellt arbete hos Collins, University of Montana, US Air Force och ARINC under 1950-talets första år.
En SSB-sändare är ganska speciell eftersom den är toppeffektbegränsad, så man behöver göra så att man inte överstyr sändaren med de energirika låga tonerna i talet; "formanterna". Gör man det så blir det ingen energi kvar till de informationsbärande höga tonerna eller "sibilanterna". Det blir alltså en ömtålig balansgång mellan bas och diskant.
ALC förvärrar i någon mån problemet, eftersom den reglerar systemförstärkningen, och
låter man basen ta överhanden så regleras effekten ner för diskanten.
När jag designade LF-kedjan i flygradiooperatörsborden på Stockholm Radio i slutet av 80-talet gjordes en "djupdykning" i relationerna mellan uppfattbarhet och frekvensgång. Problemet blev dessutom svårare genom att det fanns ett ganska brett spektrum av operatörer, både manliga och kvinnliga. Efter lite försök med en "grafisk equaliser" bestämde vi oss för att ha en frekvensgång i själva bordet som var c;a 200-3000 Hz, med en lätt förbetoning 2 dB/oktav med början vid 200 Hz. Sedan fick PCM-transmissionen och sidbandsfiltren i sändarna begränsa bandbredden till 300-2700 Hz. För att undvika behovet av nivåreglering och dessutom ha en konstant utstyrning oberoende av operatören användes en SL6270 VOGAD-krets.
Vi hade även "sneglat" på specifikationen för frekvensgången hos mikrofoner i flygradio, ARINC 538
Hos en SSB-sändare kommer inte "toppen" vid dryga 3 kHz med, utan
den hamnar på filterflanken och försvinner i princip. På "AM-tiden" hade man viss glädje av diskanthöjningen vid 3 kHz.
Generationen innan av operatörsbord och Telefunken SSB-sändare hade ingen särskild
anpassning av frekvensgången, utan lät bandbredden i sändarna samt PCM- och bärfrekvenssystemen avgöra resultatet. Sändarnas LF-bandbredd var 100 - 6000 Hz, medan
förbindelserna begränsade bandbredden till 300-3500 Hz, När man lyssnade på sändarna i en lokal kontrollmottagare lät de mycket bra, men en del av talspektrat hamnade utanför "vanliga" mottagares passband, så det lät inte lika bra ombord i flygplanen.