SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
>>>Problemet är att terrängen är väldigt långt från den idealiska platta reflektorn och antennerna sitter ca 40-55 meter över omgivande terräng beroende på riktning och berg skärmar av markreflexen för låga vinklar i vissa riktningar. När jag simulerar loberna med HFTA-programmet ger små ändringar i horisontalplanet stora ändringar i lobernas utseende. Kort sagt: loberna är "trasiga".
Simuleringarna kan nog bara ge en ungefärlig bild av hur det möjligen kanske kan se ut men inte mer än så. Sedan behöver flikigheten inte betyda så mycket i praktiken då den reflekterade "vågen" i jonosfären inte är en tunn stråle i en bestämd vinkel utan snarare ett ganska diffust "energiknippe" som reflekteras i en stor volym. Vinkeln för optimal signal varierar dessutom ganska snabbt. Möjligen ger en helt ren bred huvudlob i vertikalplanet något stabilare signal än en flikig dito med djupa dipp. Inget jag vet men det låter logiskt att det blir så.
Om man nu skall göra drönarmätningar så kan det vara ide att försöka förenkla dom så långt det går. Positionen på marken räcker det med att ta ut på kartan. I det fall man använder omvänd mätmetod med sändaren i drönaren så skulle höjdinformationen från GPS kunna sändas via testsignalen. Om man sedan använder en SDR-mottagare så kan hela mätningen spelas in på hårddisken för senare analys. Då har man knutit ihop signalnivå, tid, och höjd eller positionen i XYZ-axlarna om man väljer att skicka ner hela paketet. Man låter drönaren stå stilla en stund på ett antal olika höjder så att signalen är helt stabil när höjdinfo läses ut.
Jag vet inte hur många bitar som en komplett GPS-position omfattar men det kan väl inte vara så värst många. Det behövs ett enkelt interface mellan GPS och sändare men säkert inga problem för "di digitala" att klura ut hur man gör. Finns kanske redan klart i APRS-protokollet som kan snidas till?
Simuleringarna kan nog bara ge en ungefärlig bild av hur det möjligen kanske kan se ut men inte mer än så. Sedan behöver flikigheten inte betyda så mycket i praktiken då den reflekterade "vågen" i jonosfären inte är en tunn stråle i en bestämd vinkel utan snarare ett ganska diffust "energiknippe" som reflekteras i en stor volym. Vinkeln för optimal signal varierar dessutom ganska snabbt. Möjligen ger en helt ren bred huvudlob i vertikalplanet något stabilare signal än en flikig dito med djupa dipp. Inget jag vet men det låter logiskt att det blir så.
Om man nu skall göra drönarmätningar så kan det vara ide att försöka förenkla dom så långt det går. Positionen på marken räcker det med att ta ut på kartan. I det fall man använder omvänd mätmetod med sändaren i drönaren så skulle höjdinformationen från GPS kunna sändas via testsignalen. Om man sedan använder en SDR-mottagare så kan hela mätningen spelas in på hårddisken för senare analys. Då har man knutit ihop signalnivå, tid, och höjd eller positionen i XYZ-axlarna om man väljer att skicka ner hela paketet. Man låter drönaren stå stilla en stund på ett antal olika höjder så att signalen är helt stabil när höjdinfo läses ut.
Jag vet inte hur många bitar som en komplett GPS-position omfattar men det kan väl inte vara så värst många. Det behövs ett enkelt interface mellan GPS och sändare men säkert inga problem för "di digitala" att klura ut hur man gör. Finns kanske redan klart i APRS-protokollet som kan snidas till?