SM0AOM
Well-Known Member
Varje ljudupplevelser är per definition helt subjektiv.
Vad som är "originalljud" eller inte går nog inte att påvisa, utan
man får försöka sluta sig till hur en viss ljudbild kan vara tänkt att upplevas från början.
Jag erinrar mig från "Sinnesorganens informationsbehandling" att den svåra konsten byggnadsakustik går ut på att använda ljudet från t.ex. skådespelare eller musikinstrument på det minst förvanskande sätten som möjligt i rummet, något som man tvingades behärska innan det fanns tillgång till elektroniska förstärkare och högtalare.
Under 70-talet skrevs det mycket om "naturtrogen ljudefterbildning", och 1980 måste det varit följde jag med en ljudintresserad studiekamrat till en demonstration av gitarr- och flygelbyggaren Georg Bolins radikala högtalarkonstruktioner "tonbordet" och "tonväggen" där han försökt efterbilda hur gitarrlocket och flygelbottnen bildar rumsljud tillsammans med omgivningen. Saken var ganska omskriven i byggnadsakustiska kretsar men verkar inte vara känd i dag. Tonväggar ska även ha installerats i några teatrar på 70-talet.
Jag kunde dock inte höra någon skillnad, men mer akustiskt medvetna personer skulle ha märkt att högtalaren samverkade med rumsefterklangen på något sätt.
Det är även radikala skillnade mellan "konstmusik" och "konsumentmusik". Konstmusik
utnyttjar dynamiken mellan pianississmo och fortississmo vilken kan uppgå till många 10-tals dB, i extremfallet 80-90, medan populärmusik sällan har mer än 30 dB.
medan populär eller konsumentmusik ofta är hårt komprimerad för att lättare kunna tränga igenom omgivningsbuller och höras bra genom t.ex. bilstereohögtalare. Hård kompression eller "loudness" höjer även uppmärksamhetsvärdet hos ett programmaterial.
Den tilltänkta konsumentens eventuella innehav av eller brist på "musiksmak" tenderar även att påverka vilken limiteringsgrad eller kompressionsgrad som används. Reklamradio vilken primärt riktar sig till en "hjärndöd publik" tenderar att använda mycket sådan.
Radiolyssnare ur samhällets bildade klasser vilka uppskattar t.ex. P2 eller P1 förskräcks inför den skrikiga "ljudridå" som kommer ut reklamkanalernas högtalare.
Vad som är "originalljud" eller inte går nog inte att påvisa, utan
man får försöka sluta sig till hur en viss ljudbild kan vara tänkt att upplevas från början.
Jag erinrar mig från "Sinnesorganens informationsbehandling" att den svåra konsten byggnadsakustik går ut på att använda ljudet från t.ex. skådespelare eller musikinstrument på det minst förvanskande sätten som möjligt i rummet, något som man tvingades behärska innan det fanns tillgång till elektroniska förstärkare och högtalare.
Under 70-talet skrevs det mycket om "naturtrogen ljudefterbildning", och 1980 måste det varit följde jag med en ljudintresserad studiekamrat till en demonstration av gitarr- och flygelbyggaren Georg Bolins radikala högtalarkonstruktioner "tonbordet" och "tonväggen" där han försökt efterbilda hur gitarrlocket och flygelbottnen bildar rumsljud tillsammans med omgivningen. Saken var ganska omskriven i byggnadsakustiska kretsar men verkar inte vara känd i dag. Tonväggar ska även ha installerats i några teatrar på 70-talet.
Jag kunde dock inte höra någon skillnad, men mer akustiskt medvetna personer skulle ha märkt att högtalaren samverkade med rumsefterklangen på något sätt.
Det är även radikala skillnade mellan "konstmusik" och "konsumentmusik". Konstmusik
utnyttjar dynamiken mellan pianississmo och fortississmo vilken kan uppgå till många 10-tals dB, i extremfallet 80-90, medan populärmusik sällan har mer än 30 dB.
medan populär eller konsumentmusik ofta är hårt komprimerad för att lättare kunna tränga igenom omgivningsbuller och höras bra genom t.ex. bilstereohögtalare. Hård kompression eller "loudness" höjer även uppmärksamhetsvärdet hos ett programmaterial.
Den tilltänkta konsumentens eventuella innehav av eller brist på "musiksmak" tenderar även att påverka vilken limiteringsgrad eller kompressionsgrad som används. Reklamradio vilken primärt riktar sig till en "hjärndöd publik" tenderar att använda mycket sådan.
Radiolyssnare ur samhällets bildade klasser vilka uppskattar t.ex. P2 eller P1 förskräcks inför den skrikiga "ljudridå" som kommer ut reklamkanalernas högtalare.