Jordskruven på våra riggar är kanske en kvarleva från träradioapparaterna, som någon skrev. Träradiomottagarna hade ju alltid antenn- och jorduttag, där antennuttaget i regel anslöts med enkeltråd, dvs direkt till en del av antennen. Då kan man tänka sig att jordanslutning fyllde en HF-mässig funktion.
/Lasse
"Träradions" jordskruv var befogad ur perspektivet att halva antennen bestod av jordsystemet.
En träradio, i varje fall i Europa, var gjord så ur elsäkerhetssynpunkt, att den hade en transformator med ett rejält isolationsavstånd
så att risken för överledning mellan elnät och chassie var liten. Allströmsapparater oräknade. Där fick man ha ett förstadium till
dubbelisoleringen för att undanröja risken för spänningsförande delar som användaren kunde komma åt.
Alla sådana apparater var "klass 0" alltså med ojordad stickpropp och trä- eller plasthöljet användes som extra säkerhet.
"Plåtradio" och amerikanska amatörradioapparater i synnerhet, hade metallhöljen men saknade dubbelisolering och hade tvåledarkabel med ojordad stickpropp.
Dessa var då i de svenska bestämmelsernas mening "klass 0" med plåthölje och skulle därför inte gått att S-märka överhuvudtaget, möjligen med en 3-ledarkabel och en stickpropp med skyddsjord.
Däremot har de en jordskruv på baksidan, och användaren förväntades i manualerna förbinda samtliga jordskruvar i sin installation med varandra och med ett jordtag med tillräckligt låg impedans så att det kunnat verka som skyddsjord.
Dessutom fick man, när jordledningens längd kunde försummas jämfört med våglängden, en ansats till HF-jord.
Behovet av, och verkan hos, en HF-jord är beroende på hur antennsystemet ser ut.
Den som har en balanserad antenn med matningspunkten långt från radioapparaterna behöver ingen HF-jord, utan endast jordning ur åskskydds- och elsäkerhetssynpunkt.
Ju närmare radioapparaterna matningspunkten sitter ju mer kritisk blir HF-jordens egenskaper och utformning, därför att då krävs ett jordsystem som ska kunna föra tillbaka returströmmarna till matningspunkten.
Extremfallet uppstår när en ändmatad tråd matas från en anpassare som sitter precis vid sändaren som det var hos de gamla fartygsstationerna.
Då kommer hela antennströmmen också att flyta genom jordsystemet, och då behöver det utformas primärt ur HF-synpunkt. Ett fartyg med metalliskt skrov är vanligen stort nog att leda alla returströmmar tillbaka till sändarens jordanslutning utan något större frekvensberoende, men en amatörradioinstallation är inte det.
Där kommer den elektriska längden av alla anslutningar till jord tillsammans att avgöra ifall HF-jorden kommer att ha någon verkan eller inte. När längden uppgår till ett udda antal kvartsvågor så hamnar matningspunkten i en spänningsbuk och jordledarens ände i en strömbuk, förutsatt att jordanslutningens ändar har någorlunda låg HF-impedans.
Om då jordsystemet består av byggnadsdelar och andra elektriska installationer kommer dessa spänningar och strömmar att uppträda i andra anslutna elektriska eller elektroniska apparater, i värsta fall hos grannarna.
Det finns varnande exempel.
På 80-talet hade Interpol en radiostation vid polisskolan i Solna.
Där fanns en 10 kW Collins HF-80 sändare som matade en dipolantenn för de lägre banden och där balunen inte var riktigt dimensionerad. På några frekvenser hade utsidan av matarledningen och anslutningen till elnätet fått resonanta längder. När man sände med full effekt på dessa blev det "frispel" i fjärrmanövern och det kom rök ur elservisen. Även Elverket hörde av sig i vredesmod eftersom det uppstod HF-likriktning i övervakningssystemen för transformatorstationerna.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
Engelskans uttryck "bonding" är bra när det gäller nätfilters kontakt med apparatlådan. Alltså ingen anslutning med någon ledning utan filtrets hölje ska vara förenat med apparatlådan - "bonding".
