Kris
Ref till:
http://www.sra.se/kris/Om_det_blir_allvar.pdf
Efter att ha läst dokumentet "Om det blir allvar och ”KRIS-nätet” skall aktiveras" blir jag nyfiken på vad det är för sorts kriser som egentligen åsyftas eller kan komma ifråga i vårt avlånga högteknologiska samhälle.
För det första kan man undra om det radiosamband som skall erbjudas eller som eventuellt efterfrågas av en tänkt uppdragsgivare skall ske lokalt inom ett begränsat område (t ex en stadsdel) regionalt över en eller flera kommuner eller t o m kunna vara landstäckande.
Man kan vidare fundera över - vilka trafikmängder kan det handla om? Hur och av vem prioriteras de meddelanden som skall eller bör överföras? Ett simpelt "Kris-nät" på 80 m SSB baserat på batteridriven radioutrustning har ju trots allt inbyggda kapacitetsbegränsningar och även med aldrig så vältränade radiooperatörer några med mångårig radiovana och gedigna kunskaper inom bokstavering och kollationering så har jag svårt att se den verkliga nyttan i ett krisläge där samhällets normala resurser slagits ut - helt eller delvis.
I QTC-annonsen om Kris-06 inbjöds alla landets 12000 radioamatörer att delta. Jag tackar för inbjudan. Även om jag inte deltog aktivt tog jag mig god tid att lyssna på radiotrafiken. Med tanke på att nio av tio deltagare föreföll vara tämligen oerfarna som radiooperatörer så finns det väl inget direkt att klaga på. En god insats för en god sak helt enkelt. Trafiken fokuserade på att få kontakt med så många LC som möjligt och kanske var det också huvudsyftet med övningen. En intresseväckare för att testa intresset bland radioamatörerna?
Vad blir då nästa steg för arrangörerna. För att ett radiosamband skall fungera under verkliga förhållanden krävs en väl fungerande organisation med en väl sammansvetsad stab av folk som håller reda på var och hur olika resurser kan nås. Kanske är Internet- och mobiltelefonnätet utslaget och någon får uppdrag att cyckla runt i byn och ringa på dörrklockorna hos folk? Planering av olika scenarion, såväl tänkbara som otänkbara bör övervägas och det har säkert också gjorts.
Det krävs övning och åter övning för att vidmakthålla kompetens och färdigheter. Som tankeexperiment kan man spekulera över hur många av landets 12000 radioamatörer som skulle vara villiga att t ex en gång i månaden eller varannan månad avsätta ett veckoslut för att - låt oss säga - under 24 timmar sända och ta emot övningsmeddelanden, distribuera dessa till rätt mottagare, kontrollera att de kommer fram och blivit rätt mottagna. Vidare kan man spekulera om hur många av oss vanliga radioamatörer som är dugliga för uppdraget när allt ställs på sin spets. Är jag själv duglig utan ytterligare specialutbildning? Vem avgör det?
Redan här misstänker jag att Kris-projektet totalhavererar och jag kan inte för min vildaste fantasi se att vi radioamatörer har vare sig kunskaper, tid eller ork att engagera oss i den utsträckning som skulle krävas för att kommuner och myndigheter på allvar skulle våga se oss som en reell resurs att räkna med - "när krisen kommer".
Är allt detta inte bara ett spel för galleriet där amatörradion istället riskerar att förlöjligas på sikt? Inte ens FRO som förr betraktades som de verkliga experterna på området har ju numera ens styrfart för att hålla sig upprätt på cyckeln. Den forna uppdragsgivaren har avrustat både landet och sig själv. Det förefaller allt mer som om luften gått ur hela organisationen och nu skall även SSA in på banan.
Ett antal pensionärer i ledande ställning kämpar tappert i tilltagande motvind och ungdomarna som skulle tagit över surfar på nätet eller leker med sina IC706
r och FT817 etc.
Liknande tendenser finns i de flesta organisationer, klubbar och föreningar. De enda sammanslutningarna som inte är hotade är pensionärsföreningarna där medlemsantalen t o m ökar. (Källa: En SCB undersökning om föreningslivet)
Har jag fel så kom gärna med motargument i sakfrågorna.
Bengt SM7EQL
