Med hänvisning till den här tråden:
https://ham.se/threads/naer-skiten-traeffar-flaekten-vem-hjaelper-och-hur.27821/page-2#post-127482
tror jag att man kan göra den TS lite mindre missnöjd genom att skapa en särskild tråd för alla "spin-off-ämnen" som skapats och dränker grundfrågan.
När jag började som signaltekniker vid Banverket en gång, inleddes karriären med att antal månaders allmän praktik ute i spårmiljön, där man bara gjorde det man blev ombedd att göra och i övrigt såg till att hålla sig borta från de framrusande tågen. Sedan vidtog grundkursen. Den blev lite av en överraskning till en början. Det första man var tvungen att lära sig, var att bygga en "klotväxel", dvs en spårväxel som manövrerades manuellt, med en hävstång. Hävstången var försedd med en vikt, målad i gult och rött, en klassisk klotväxel alltså, helt utan några eltekniska finesser. Det innebar en hel del lära om att borra i specialstål (räls) och en massa annat rent mekaniskt, inklusive att behålla spårvidden med böjd räls på träsliprar och en hel del annat. Givetvis frågade vi vad detta skulle tjäna till, och svaret var (i efterhand självklart), att "när nån har bombat Stockholms C", så börjar man inte med att återställa alla elektriska växeldriv och "finesser", utan man ser till att tågen kan ta sig fram överhuvudtaget, dvs att det finns spår och manuella växlar. Signaler och fjärrmanövrering och sådant får vänta lite... och självklart är det "signalarna" som bygger växlar, banfolket ägnar sig åt de vanliga spåren.
En ganska ordkarg lektion i vad som kan dölja sig i ett yrkesval, om våldet skulle slippa lös. En tankeställare, och väldigt retsam för mig, som vid det laget varit med i Järnvägarnas Driftvärn flera år och borde ha vetat bättre än att ställa dumma frågor av den arten....
Senare delar av kursen var givetvis mer inriktade på att vidmakthålla de hyfsat avancerade signalerings- och styrsystemen som byggts för att hålla ordning på tågrörelser i storstockholmsområdet. Det man inte lärde sig då om reläer och relälogik, kan sannolikt få plats i en rätt liten publikation.
En senare lärdom var att personer, som genomgått en särskild högskoleutbildning och kunde titulera sig signalingenjörer, sällan hade kunskaper som klarade första mötet med verkligheten, åtminstone inte när det handlade om vidmakthållande, förbättringar och omkonstruktioner i befintlig anläggning. De hade greppet om hur man beräknade, konstruerade och projekterade nya anläggningar, men inte mycket mer. Lärdomen där hamnade för min del i en tolkning, som innebär att teoretisk bildning, dvs att med examina kunna hävda sitt medlemskap i de bildade klasserna, inte med nödvändighet innebär att man begriper sig på verkliga system.
Med den bakgrunden måste jag anmäla viss tveksamhet till att nutida radioamatörer skulle vara av väsentligt "sämre virke" än forntida. Man bör ge amatörerna "the benefit of the doubt", dvs man bör nog försöka tänka att de är alla individer, med individuella kunskaper, färdigheter och förmågor, och att deras respektive tekniska intresse/träning/erfarenhet kan vara av betydande värde i krävande situationer som vi delvis inte kan föreställa oss.
Jag kan också anmäla motargument mot mitt eget resonemang. Under åren på Sjöbefälsskolan (SLUL) fick vi ofta höra att det fanns skillnader mellan radioamatörer (som ju var representerade i elevkåren...) och "radioproffs", som var slutmålet för fartygstelegrafistkursen. Ett "proffs" kunde procedurerna, slirade inte vid bokstavering, missade inget i ett mottaget meddelande och kunde få en trilskande utrustning att funka nöjaktigt i alla lägen. Och jag retar mig fortfarande på att vissa "med-hams" inte kan procedurer och bokstavering, eller sänder konstig morse och tydligen inte vet att deras SSB låter som man kört signalen igenom en grönsaksmixer. Men jag är 100% övertygad om att det finns en stor mängd amatörer "därute" som skulle kunna göra en avgörande insats för samhällets kommunikationer även idag, trots att de bedöms vara ett skrapihop sett ur perspektivet av tidigare kravbilder.
https://ham.se/threads/naer-skiten-traeffar-flaekten-vem-hjaelper-och-hur.27821/page-2#post-127482
tror jag att man kan göra den TS lite mindre missnöjd genom att skapa en särskild tråd för alla "spin-off-ämnen" som skapats och dränker grundfrågan.
När jag började som signaltekniker vid Banverket en gång, inleddes karriären med att antal månaders allmän praktik ute i spårmiljön, där man bara gjorde det man blev ombedd att göra och i övrigt såg till att hålla sig borta från de framrusande tågen. Sedan vidtog grundkursen. Den blev lite av en överraskning till en början. Det första man var tvungen att lära sig, var att bygga en "klotväxel", dvs en spårväxel som manövrerades manuellt, med en hävstång. Hävstången var försedd med en vikt, målad i gult och rött, en klassisk klotväxel alltså, helt utan några eltekniska finesser. Det innebar en hel del lära om att borra i specialstål (räls) och en massa annat rent mekaniskt, inklusive att behålla spårvidden med böjd räls på träsliprar och en hel del annat. Givetvis frågade vi vad detta skulle tjäna till, och svaret var (i efterhand självklart), att "när nån har bombat Stockholms C", så börjar man inte med att återställa alla elektriska växeldriv och "finesser", utan man ser till att tågen kan ta sig fram överhuvudtaget, dvs att det finns spår och manuella växlar. Signaler och fjärrmanövrering och sådant får vänta lite... och självklart är det "signalarna" som bygger växlar, banfolket ägnar sig åt de vanliga spåren.
En ganska ordkarg lektion i vad som kan dölja sig i ett yrkesval, om våldet skulle slippa lös. En tankeställare, och väldigt retsam för mig, som vid det laget varit med i Järnvägarnas Driftvärn flera år och borde ha vetat bättre än att ställa dumma frågor av den arten....
Senare delar av kursen var givetvis mer inriktade på att vidmakthålla de hyfsat avancerade signalerings- och styrsystemen som byggts för att hålla ordning på tågrörelser i storstockholmsområdet. Det man inte lärde sig då om reläer och relälogik, kan sannolikt få plats i en rätt liten publikation.
En senare lärdom var att personer, som genomgått en särskild högskoleutbildning och kunde titulera sig signalingenjörer, sällan hade kunskaper som klarade första mötet med verkligheten, åtminstone inte när det handlade om vidmakthållande, förbättringar och omkonstruktioner i befintlig anläggning. De hade greppet om hur man beräknade, konstruerade och projekterade nya anläggningar, men inte mycket mer. Lärdomen där hamnade för min del i en tolkning, som innebär att teoretisk bildning, dvs att med examina kunna hävda sitt medlemskap i de bildade klasserna, inte med nödvändighet innebär att man begriper sig på verkliga system.
Med den bakgrunden måste jag anmäla viss tveksamhet till att nutida radioamatörer skulle vara av väsentligt "sämre virke" än forntida. Man bör ge amatörerna "the benefit of the doubt", dvs man bör nog försöka tänka att de är alla individer, med individuella kunskaper, färdigheter och förmågor, och att deras respektive tekniska intresse/träning/erfarenhet kan vara av betydande värde i krävande situationer som vi delvis inte kan föreställa oss.
Jag kan också anmäla motargument mot mitt eget resonemang. Under åren på Sjöbefälsskolan (SLUL) fick vi ofta höra att det fanns skillnader mellan radioamatörer (som ju var representerade i elevkåren...) och "radioproffs", som var slutmålet för fartygstelegrafistkursen. Ett "proffs" kunde procedurerna, slirade inte vid bokstavering, missade inget i ett mottaget meddelande och kunde få en trilskande utrustning att funka nöjaktigt i alla lägen. Och jag retar mig fortfarande på att vissa "med-hams" inte kan procedurer och bokstavering, eller sänder konstig morse och tydligen inte vet att deras SSB låter som man kört signalen igenom en grönsaksmixer. Men jag är 100% övertygad om att det finns en stor mängd amatörer "därute" som skulle kunna göra en avgörande insats för samhällets kommunikationer även idag, trots att de bedöms vara ett skrapihop sett ur perspektivet av tidigare kravbilder.
Last edited: