SM0AOM
Well-Known Member
Vi vet mycket lite om sådant.Det finns massor med folk där ute som skulle bli totalt handlingsförlamade redan dag ett i en krissituation. Det är svårt att föreställa sig vad som händer efter bara några dagars totalt haveri i infrastrukturen men om man sett hur hysteriska vissa ungdomar kan bli när deras appar på iFånen plötsligt slutar att fungera så inser man att vad som helst kan hända.
En del scenarier går att öva eller "krigsspela", men problemet ligger främst i den närmast
obefintliga mentala beredskapen för sådant. Många kan helt enkelt inte föreställa
sig en situation när man bokstavligen behöver klara sig själv och ännu mindre hur man kommer att reagera i en sådan.
På 1960-talet så levde man närmare realiteterna på helt andra sätt, samhället var mer småskaligt
och var och en hade en mer väldefinierad roll. Frågan var mer konkret när kärnvapenhotet hängde över oss t.ex. under Kuba-krisen. Efter den skrevs den mycket obehagliga essän i antologin "Befrielsens Dialektik" där psykiatrerna David Cooper och Ronald Laing behandlade frågan hur man skulle försöka förhindra att en befolkning som visste att den stod inför utplåning skulle bokstavligen bli galen.
I dag är hoten mer diffusa.
Många har blivit helt beroende och avtrubbade genom ett ständigt "informationsbrus" och förlorar koncepterna ifall "sociala medier" inte finns tillgängliga under dygnets alla timmar.
Mycket få kan syssselsätta sig på egen hand, utan kräver tillrättalagda aktiviteter för att överhuvudtaget ta sig för något.
Hur sådana kommer att reagera ifall de exponeras för yttre hot och samtidigt saknar
möjlighet att spegla sig i mobiltelefonen hela tiden är helt skrivet i stjärnorna.
Sannolikt kommer vi handgripligen att få reda på detta vad det lider.
Last edited: