Det jag däremot har svårt att förstå på riktigt, är den här inställningen hos vissa där man nästan skryter med hur ointresserad man är av Morse, hur omodernt det är, "haha", hur mycket bättre allting annat minsann är, och att det i princip skulle vara BÄTTRE att kunna MINDRE.
Själv blir jag inte så väldigt imponerad, utan det blir lite "surt-sa-räven"-känsla över det hela, har man inte orkat/kunnat lära sig så kan man ialla fall raljera...
Det här är frågor som har fått en oerhörd symbolladdning.
Jag vill påstå att de har varit med att forma både svensk och internationell amatörradio under de senaste dryga 50 åren.
Efter 1945, när amatörradio åter tilläts i merparten av världens länder, fanns det ett stort medvetande bland både befintliga och nya amatörer om på vilka sätt privilegierna hade förtjänats.
Man visste att det var kunskaperna och i synnerhet telegrafikunskaperna, som gett amatörradion dess goda anseende.
Det fanns ingen nämnvärd opposition mot telegrafikravet, och inte heller mot andra kunskapskrav. Radioamatörer sågs helt enkelt som en
resurs, vilken bestod av en ganska liten
elit. Ville man tillhöra den, var man också tvungen att anstränga sig, och väldigt få ifrågasatte det.
Det förekom debatt om telegrafin då och då, saken kommenterades på detta sätt i en 73 Magazine från tidigt 70-tal:
Detta sakernas tillstånd bestod fram till mitten av 1960-talet, när olika former av mer lössläppt radioanvändning hos allmänheten började visa sig. 27 MHz privatradio fick den största numerären, och bland denna subkultur spreds en högljudd uppfattning att kunskapskrav i allmänhet och telegrafikrav i synnerhet var FRUKTANSVÄRT ORÄTTVISA och DISKRIMINERANDE samt att det fanns "
10000-tals missförstådda radiotekniska genier, vilka endast telegrafikravet hindrar att bli radioamatörer".
I början sågs detta med ett visst löje inom amatörradiorörelsen,
i QTC 1969 kommenterade styrelsen saken på detta sätt;
Men ungefär samtidigt så började man se saken ur medlemsantalsperspektiv, både lokalt och inom SSA.
Det fanns grovt räknat 4000 amatörer i SM, och man uppskattade
numerären hos de som använde privatradio som hobby till mellan 50000 och 100000. Denna frestelse blev övermäktig, och 1969/70 började
diskussioner med Televerket om att införa en "teknisk licens" som den fick heta, i tron att de tilltänkta nya amatörerna var tekniskt intresserade, vilket de inte visade sig vara, men det är en annan historia.
Man kan säga att detta utgjorde en vändpunkt i historien.
Ett stort antal "T-amatörer" kom på en kort tid, med en synnerligen varierande kvalitet, mycket beroende på att det nu getts möjlighet att ta del av provfrågorna
in extenso.
Utvecklingen väckte missnöje bland "gräsrötterna", i synnerhet i SM7 där ett DL7-möte krävde åtgärder, och SSA:s dåvarande ordförande SM5FA skrev till Telestyrelsen och önskade svårare prov. ("Kära läsare", försök föreställa er något sådant i dag...) SM3WB gjorde heller ingen hemlighet av att han starkt ogillade utvecklingen i sina ledare i QTC.
Sedan fortsatte det hela ungefär efter samma linjer, med tiden kom kraven att reduceras stegvis för att försöka möta en allt mindre tillströmning av nya amatörer. Trots detta förekom, ganska sporadiska, opinionsyttringar om att "
proven är för svåra"
I SM så kom Televerket och sedermera PTS att bli allt mer ointresserat av amatörradion kvalitet, och att reducera telegrafikravet samt att till slut avskaffa det helt var helt i linje med detta. WRC 2003 kom sedan att ta bort kravet helt på internationell nivå och 2004 så bestämde PTS att svenska amatörradiocertifikat i fortsättningen skulle vara helt "telegrafifria". .
Dock blev det ingen direkt rusning till amatörradion trots det, och trots ganska elementära provkrav. Saken kom att åter aktualiseras 2012 när PTS initierade en översyn av provkraven och examinationerna efter att ha återfått ansvaret för amatörradion, vilken varit i princip oreglerad sedan slutet av 90-talet.
PTS bildade "Samverkansgruppen", där de dåvarande intressenterna inom amatörradioexaminationer, PTS, FRO, SSA och ESR tillsammans skulle ta fram relevant material för att anpassa de svenska kunskapskraven till den nivå, T/R 61-02 eller HAREC, som man ansåg vara lämplig eftersom den var norm inom resten av CEPT-länderna.
Samarbetet inom gruppen havererade i princip omedelbart, eftersom SSA vägrade erkänna varken behovet eller PTS mandat att agera i frågan (!).
Debatten kom i stor utsträckning att föras offentligt, bl.a. här och på SSA-forum, och argumenten var i princip att "
det är onödigt med kunskaper", "
det är bra som det är" och "
provet håller redan HAREC-nivå".
På forumen förekom många egendomliga påståenden, främst från "T-certare" vilka såg sin ställning hotad, och från ledarskiktet i SSA vilket såg ett minskat medlemsantal framför sig.
Efter ett drygt års dödläge upplöste PTS slutligen Samverkansgruppen och slutförde arbetet i egen regi. Sammanbrottet av Samverkansgruppen förorsakade åtskillig "ill-will" vilket bidrog till att ytterligare marginalisera svensk amatörradio.
Jag ska förbigå de påhopp som gjordes på både mig som representant för ESR i Samverkansgruppen och på andra deltagare i ESR:s interna provfrågegrupp.
Så, för att sammanfatta, opinionen inom amatörradion har svängt från att vara vara "kunskapspositiv", genom att blivande och befintliga radioamatörer uppmuntrades att förkovra sig i båda teknik och trafik,
sedan en "kunskapsfientlig" period där kunskaper endast sågs som ett hinder, och till sist dagens ganska odefinierade tillstånd där ingen verkar vara intresserad av varken kvantitet eller kvalitet.
Sänkta krav har hittills endast resulterat i minskad tillströmning, vilket pekar på ett systemiskt problem som inte ens ett totalt avskaffande av proven kan göra något åt.
Den kloke och insiktsfulle SM7MCD sammanfattade saken på detta sätt redan för 10 år sedan:
Vill man skapa en ny hobby som heter radioprat utan kunskapskrav är det helt OK, men kalla det inte för amatörradio, kalla det t.ex. något innovativt som... varför inte "privatradio".
När man läser debatten i denna och en del andra trådar blir man nyfiken på varför ni tycker att kunskap är så hemskt? Känner ni en stor smärta av att lära er något, eller är det bara en allmän ovilja att kunna något?
