Lära sig CW

Det var också någon som argumenterade mot de onödigt jobbiga teknikkraven med argumentation i stil med "idag går alla omkring med en sändare i byxfickan" (=mobiltelefonen). Och det krävs inga som helst tekniska kunskaper för att äga och använda en mobiltelefon. Vad man helt missar är att någon annan har tänkt åt sådana användare och dessutom har man garderat sig mot problem genom att det inte är tillåtet att göra några ändringar varken fysiskt eller inställningsmässigt (utöver att ladda in någon fånig ringsignal).
Låt oss hoppas att amatörradion i framtiden försvinner som icke tillståndspliktig radiotjänst. Tittar man på vad som för övrigt ingår där så känns amatörradio helt felplacerat. Och gratis är inte alltid så gott.
 
Låt oss hoppas att amatörradion i framtiden försvinner som icke tillståndspliktig radiotjänst. Tittar man på vad som för övrigt ingår där så känns amatörradio helt felplacerat. Och gratis är inte alltid så gott.
Precis.

Att ta bort tillståndsplikten var ett historiskt misstag, vilket öppnat dörren
till möjligheten att på ganska godtyckliga grunder ändra villkoren.
"Undantag från tillståndsplikt" är tänkt för konsumentprodukter vilka ingår i system där användaren inte förväntas ha några som helst radiokunskaper.

Vad man sagt i Tyskland;
"Worin unterschieden sich CB- und Amateurfunk?
Im CB-funk wird das Gerät geprüft, im Amateurfunk der Funker"

bör stämma till eftertanke. Amatörradio har sina omfattande friheter och privilegier endast därför att utövarna av tradition anses vara tekniskt kompetenta, och bara friheterna gör att det borde ställas betydligt högre krav på radioamatörer än på yrkesanvändare.

Om man på nytt inte börjar ställa högre krav på amatörradion, så finns det risken för att gamla tankar om att ta bort certifikatproven helt, inskränka frekvensband och effektgränser radikalt samt kräva användning av typgodkänd materiel dyker upp igen hos någon ekonom eller jurist hos PTS, kanske efter att ha jämfört med hur lite besvär man har av ett par-tre tusental användare av 300 kHz runt 69 MHz.

Som det ser ut nu så finns det uppskattningsvis 2500-3000 någorlunda frekventa användare av amatörbanden i SM. Antalet torde minska, eftersom dessa verkar vara äldre än genomsnittet så när ättestupan närmar sig för 50-talisterna får vi ett ganska dramatiskt fall i aktiviteten.

Det är svårt att göra förutsägelser, eftersom demografin inte är helt känd, genom att det inte finns någon koppling mellan Callbooken och folkbokföringen. Ungefär 100 nya per år tillkommer, medan drygt 100 rapporteras gått SK årligen. Sedan tillkommer orapporterade SK, som nog är 50 eller flera. Det är alltså en nettominskning av 50-100 per år, troligen mer.

1689247330042.png
Den senast fördelningen som jag sett av SSA-medlemmarna är denna,
och det framgår att 10-percentilen ligger runt 45 år. Antar vi att fördelningen gäller även för icke-medlemmar så kan man göra en uppskattning av hur många ur varje åldersgrupp som finns kvar om, säg, 10 år genom tillämpning av aktuarietabeller.

Efter 10 år så är 120 av dagens 80-åringar i livet
ungefär 700 av 70-åringarna
och ungefär 900 av 60-åringarna

Alltså ett "manfall" av 150+450+400 = 1000 hos SSA-medlemmarna, som kan skalas till den övriga populationen med en faktor 2,5 c:a, totalt 2500 under 10-årsperioden eller 250 per år.

Minskningen i totalpopulation blir sannolikt större, så nettoförändringen är minst 1000-3000 eller -2000 vid periodens slut.

Vad detta får för följder i stort är svårt att säga. Både minskande numerär, kvalitet samt aktivitet sänder "fel signaler" till makthavarna.
 
Nu är det kanske lite sent att gå in i debatten, men det är kanske inte helt ointressant i sammanhanget att i båda de utbildningsprocesser för morsekunskap som jag deltagit, har lärarna konstaterat att det finns en viss andel elever som har extremt svårt att komma någonvart med nycklandet och läsandet. De är i princip "tondöva" vad gäller morsemusik. Detta handikapp har inte något med teknikintresse, teknikkunskap, intelligens eller ambition att göra, utan är beroende av nån annan (ännu ej definierad, så vitt jag vet...) faktor. Det är alltså möjligt, att en "radioingenjör" med mycket goda ambitioner och god ställning i samhället kunde nekas en amatörlicens enbart pga ett handikapp gällande morsetelegrafering, eller, kanske, kan få sitt certifikat först efter en orimligt stor insats för inlärningen.

De andra kunskapskraven borde de flesta intresserade ha goda möjligheter att hantera, med lite grundkunskaper och extra inläsning etc, men just telegraferingen är uppenbarligen en lite annorlunda grej. Jag är enbart glad över att inte tillhöra gruppen med problem (annat än ett visst "SH5-problem" i högre takter, som fick ges lite extra träning), men känner nog att telegrafikravet i sig självt kan ses som diskriminerande, för vissa. Att detta skulle vara en ursäkt att sänka hela ribban kan jag dock inte hålla med om - kraven vad gäller tekniska kunskaper och förståelse för vad man gör rent praktiskt kan gott hållas på en rätt hög nivå.
 
Vi vet väldigt lite om mekanismerna bakom påstådd oförmåga att lära sig Morsetelegrafi.

Tidigare erfarenheter bygger på tiden innan individuellt anpassade inlärningsmetoder sett dagens ljus, och det är mycket troligt att fraktionen "Morsetondöva" skulle ha reducerats till en obetydlighet om sådana funnits under amatörradions och Morsetelegrafins storhetstid.

Har aldrig sett någon statistik över utfallet av telegrafiutbildning i massupplaga hos de allierade under WW2, men det finns anledningen
att anta att hotelsen att kunna bli skickad till fronten som "kanonmat" ifall man inte klarade kraven var ganska verkningsfull. Så det finns mycket goda skäl att identifiera "vilja" som en påtaglig drivande faktor.

En stor del av argumentationen runt telegrafikravet och den allmänna kravnivån inom amatörradion har varit till förväxling lik den som man kan få bevittna vid godishyllorna i snabbköpen; "om jag inte får som jag vill så skriker jag".

Televerket höll emot ganska länge, men "droppen urholkar stenen" som bekant, och när man började tappa intresset för att uppehålla kvaliteten så var det enklast att ge efter.

Riktiga radioamatörer har viljan och därmed också förmågan att lära sig telegrafi, och även en del annat.
 
Jo, det är viss skillnad i motivation om alternativet till att lära sig telegrafi är att titta på Netflix eller att bli skickad till östfronten! :D

I flottan var det inte möjligt för värnpliktiga i dom andra avdelningarna att använda radioutrustningen, men signalmatroserna hade signallampor som dom använde för att signalera andra fartyg med. Övningslamporna var bara en on/off-modulering, men jag tror att dom som satt på bryggan hade en persienn istället. Det gick faktiskt ganska snabbt att lära sig, men takten var inte i närheten av telegrafisternas. När det är blink istället för pip så blir det väl oundvikligen så att man måste räkna punkter och streck.

Jag kommer inte ihåg vad räckvidden var, men det var mycket liten risk för att någon utanför förbandet avlyssnade meddelandet, eller radiopejlare divisionens placering.
 
Last edited:
Har inget eget minne av "ljusmorse" eller Aldis som det kallades i engelskspråkig litteratur. Förmodligen fick signalisten översätta ljusblinkningarna till någon form av ljudbild som sedan blev ett mottaget tecken. Det borde gå att hitta hur man gjorde utbildningen i ljusmorse förr.

I den kanadensiska marinen gick det till så här:

1689435164038.png
Gerke hade tydligen samma tecken för I och J
Innan tyskan blev helt standardiserad när det gällde stavning så användes "I" och "J" omväxlande för samma I-ljud.

Den vapenhistoriskt bevandrade vet att det finns ammunition som betecknas "7,92x57J", "7,92x57JS och "8x57JS".
Dessa är i princip samma patron, och är ättlingar i rent nedstigande led från ammunitionen till det allra första Mauser-geväret m/1888.

1689436626578.png

Då undrar man vad J och JS kan tänkas stå för, och det är "Infanterie" resp. "Infanterie-Spitze" och har med projektilens form att göra.
De första Mauser-geväret hade en oval avtrubbad projektil, eller "ogival",
men ganska snart blev den spetsig.
I tryckstil skrev man gärna initialen för "Infanterie" som "J" vid den här tiden. Vapnet var tänkt för fotsoldater eller "infanterister" och därifrån
fick ammunitionen också sitt namn.

Ett annat exempel är den tyska motorfabriken "Ilo" vilket betyder "verktyg" på esperanto. Men när man skrev "Ilo" med stora tryckbokstäver blev det "JLO"

1689436205417.png

Slut på dagens föreläsning i "värdelöst vetande".
 
Som den mopedägare (Monark Monarped 1959 med ILO-motor) man är har jag noterat att det är väldigt vanligt att man blandar ihop I och J och felaktigt skriver "JLO-motor".
 
Som den mopedägare (Monark Monarped 1959 med ILO-motor) man är har jag noterat att det är väldigt vanligt att man blandar ihop I och J och felaktigt skriver "JLO-motor".

Men det står väl "JLO" på motorn, om jag minns rätt? Då ser jag inte hur det kan vara fel att skriva "JLO -motor" eller är det endast fabriken som får skriva så, i aluminium? Det blir som någon sorts bisarr självmotsägelse vad stava "rätt" skulle betyda i detta sammanhang,.. ;)

IMG_2741.jpeg
 
Last edited:
Med rätt proveniens blir även en Monarped ett investeringsobjekt.

1689443286571.png 1689443367358.png

Det finns dock en del tvivel om att "sportigt och rivigt ljud" var ett tillräckligt bra försäljningsargument för det sena 1950-talets ungdomar.

Man måste vara en del allmänbildad för att inse det här med "JLO" och "ILO", eftersom det sammanhänger med att fabrikens grundare var ivrig esperantist, och sedan bör man också känna till tyskans behandling av fraktur resp. tryckbokstäverna för I och J.

1689443888694.png
Det här har också en analogi i den gamla motsättningen mellan "U" och "V" för samma ljud som skrevs omväxlande beroende på om texten höggs i sten som hos romarna, eller trycktes något årtusende senare.

Till detta kan läggas att vi har en ungefär likadan mellan "V" och "W".
I tyskan har det att göra med att "V" uttalas som "F" i de flesta ord, så om man vill ha "V"-ljudet uttalat riktigt får man skriva det som "W".
Ett exempel är "bolsjevismen" som tyskarna skriver som "der Bolschewismus"

1689445826911.png

Sammantaget tror jag att det är nödvändigt att ha "gått i den gamla skolan", vilken lade sig vinn om att om att dess elever blev "allmänbildade". Det var ingen tillfällighet att den gamla studentexamen gick under namnet "mogenhetsexamen" en gång i tiden.
 

Attachments

  • 1689445357811.png
    1689445357811.png
    972,8 KB · Views: 17
Last edited:
Vi tränade lite ljusmorse under min kurs på SLUL. Minns inte att man behövde "räkna" långa och korta, det flöt på av sig självt, men aldrig fortare än 20-30 takt. Hörseln är nog mer "tidsorienterad" än synen, kanhända.
 
I min ungdom använde jag mig mycket av "ljusmorse" medelst blinkning av ena ögat. Det gav en hel del trevliga kontakter. :cool:
 
Men det står väl "JLO" på motorn, om jag minns rätt? Då ser jag inte hur det kan vara fel att skriva "JLO -motor" eller är det endast fabriken som får skriva så, i aluminium?

Detta har lite med vilken textningskonvention man använder.
I Tyskland skriver man "ILO" som "JLO" om man håller på traditionerna med det stiliserade "I-et", och som "ILO" om man är mer modern.

1689544357014.png

I Sverige har vi inte haft någon sådan konvention, och då blir det "ILO".
 
Märk att det står "Der andere Schreibstil ILO wurde im Schriftverkehr benutzt und ist richtig" ovan.

"Wenn etwas richtig ist, wird es Norm", "Das Ist Norm".
 
Den enda nackdelen är väl att du lagt en massa tid på att lära dig det, när du kunde läst "Field and wave electromagnetics" prof. Cheng
och gått från mörkret till ljuset på samma tids insats :)
Cheng eller telegrafi? Du ställer mig inför ett svårt val.
 
Det tar nog kortare tid att lära sig telegrafi än att komma igenom Cheng, som verkar
vara en riktig tegelsten på över 700 sidor...

Når jag tänker på hur mycket möda det var att försöka begripa sig på framställningarna i
Popovic och i Hofvenschiölds kompendier för att genom sommarkursen till sist få det att
tränga in, faller mig min kemilärares ord på högstadiet i minnet:

"Här bevittnar vi inträngningstakten av kunskaper i trä".

Mer ingenjörsmässiga framställningar av tillämpad fältteori har jag i mer modern tid lyckats tillgodogöra mig
genom klassikern "Fields and Waves in Modern Radio" som jag fick av sonen till en SK för snart 25 år sedan.

1689707786568.png
Insidan av pärmen pryds av detta vackra exlibris.
 
Last edited:
Den är det.
Finns mycket matnyttigt om kaviteter och vågledare i den.

Dock är behandlingen av antenner lite daterad, eftersom den skrevs innan R W P Kings, Schelkunoffs och Halléns arbeten fått större spridning.

Min gamla käpphäst "Taschenbuch der Hochfrequenztechnik" är fortfarande än av de bättre inom detta område.
 
Last edited:
Min gamla käpphäst "Taschenbuch der Hochfrequenztechnik" är fortfarande än av de bättre inom detta område.

Det verkar vara en minst sagt stadig käpphäst ;) är det någon särskild utgåva som rekommenderas?
 
Har två, en från 50-talet och en från mitten av 70-talet.
Det står mer om riktig radioteknik med riktiga elektronrör i 50-talsupplagan.

Sagt om bokens titel av LA8AK(SK): "Tysker har store lommer..."
 
Back
Top