Det tipset med batteri är ett bra tips och jag skulle gärna vilja höra av en finsmakare vad som är resultatet av en CW sändnings bandbredd med detta. ??
Många QRP knuttar kör med batteri på ALC ingången för att få ner till under 5 Watt.
ALC med stort reglerområde och snabba tidskonstanter är något som bara finns i amatörmateriel. Professionell utrustning använder TGC = "Transmit Gain Control" för att ställa in rätt nivå efter frekvensbyte, och en ALC med ett mycket litet reglerområde för att skydda PA:t för överstyrning. Dessutom är tidskonstanterna så valda att sidbanden minimeras.
Det som man gör med en yttre spänning på ALC-ingången är att en tröskel skapas,
så att ALC inte kan arbeta vid den effektnivå som ställs in, dvs ALC-reglerområdet blir = 0. Dock botar detta inte grundproblemet, nämligen att amatörapparater ofta har på tok för korta stig- och falltider på nycklingsvågformen.
De tekniska krav på telegrafisändare som har funnits sedan "hedenhös" i Radioreglementet och i ITU-R Rekommendation SM.328 säger dels att vågformen ska vara så nära "gaussisk" som möjligt, och att stig- och falltiderna ska vara 10 - 20% av en teckendel vid den högsta telegraferingstakt som förekommer. Vanligen anses 250-takt = 40 Baud vara denna takt, och då borde stig- och falltiderna vara mellan 5 och 10 ms.
Tittar man i tester av amatörradiomateriel så ligger dessa tider oftast runt 2 ms, bara några få typer har tider som ens kommer i närheten av ITU-specifikationen.
"ALC-modulering" förvärrar ytterligare problemet med de alltför snabba flankerna, genom att ytterligare sidband uppstår långt från mittfrekvensen.
Det finns ett antal "skräckexempel" på apparater med detta grundfel, och dessa har telegrafispektra som är flera kHz breda.
Jag tror mig veta orsaken till att detta förhållande finns, nämligen att många efterfrågar "genomträngande" telegrafi, där flankerna är skarpa. Man tänker då inte på att detta ofelbart medför grannkanalstörningar vid höga signalstyrkor.
I ljuset av detta blir en del specifikationer på mottagardelarna i moderna transceivrar smått löjeväckande.
Tillverkarna försöker överträffa varandra i mottagardynamik, men talar inte om för sina kunder att dynamiken hos de signaler som man ska undertrycka, vilka t.o.m. kan vara genererade i sändardelen på samma dyra apparat, vanligen är minst 30 - 40 dB sämre.
Både filterkurvor samt blockerings- och IP3-begränsade dynamiska områden på t.ex. 100 dB blir totalt meningslösa när signaler utifrån har sidband som är starkare än detta värde vid ett givet frekvensavstånd.
Konstruktörer av professionella radiosystem är väl medvetna om att "ingen kedja är starkare än sin svagaste länk", och arbetar därför intensivt på att göra alla delar i systemkedjan ungefär lika bra, medan "systemmedvetandet" hos genomsnittsamatören tyvärr är nära nog obefintligt.
73/
Karl-Arne
SM0AOM