SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Det senaste året har jag kört ca 8000 QSO på morsetelegrafi och låg effekt 10 W från min fältmässiga batteridrivna portabelstation. De flesta kontakterna har körts från naturen i en fullständigt störningsfri radiomiljö och från öarna VP5, J6 och SV5.
Stationsplatserna ute i naturen har varit radiomässigt mycket bra på bergstoppar, sluttande slänter mot målområdena och alldeles nere vid strandkanten i vattenbrynet långt ifrån civilisationen och dess elektriska störningsdimmor. Störnivån har alltså varit extremt låg (inga hörbara störningar alls, noll intet) vilket är viktigt att lyfta upp för diskussionen jag nu drar igång.
Antennen har i huvudsak varit resonanta enbands kvartsvågs GP med två radialer och med matningspunkten 1,8 m över markytan. SVF <1,5 eller bättre på alla band. Kort matarkabel med obefintliga förluster. Vid några tillfällen har horisontella/lutande dipoler använts på en medelhöjd av 2-5 m. Frekvensband 10-28 MHz med den absolut största aktiviteten koncentrerad till 21 och 28 MHz och med GP-antenner.
En sak som jag noterade ganska tidigt innan jag for iväg på mina DX-peditioner var att en mycket stor andel av motstationerna var pyttesvaga och i många fall precis läsbara. Särskilt i samband med att banden öppnar och stänger samt då konditionerna är dåliga. Jag förväntade mig nog inte att så många svaga stationer skulle kunna höra mina futtiga 10 W då de allra flesta nog kör med 100 W idag, dvs ett teoretiskt övertag om 10 dB eller knappt två S-enheter relaterat till min låga uteffekt.
Mottagarens känslighet kontrollerades och befanns vara mycket god liksom det atmosfäriska bruset hörs tydligt när antennen ansluts så det är inte här det brister i alla fall.
En möjlig förklaring skulle kunna vara att många av de svaga stationerna jag knappt kunde läsa men som bevisligen hörde mina signaler bor på platser där det inte gått att få till effektiva antenner. Jag har under våren därför gjort ett antal praktiska försök via Reverse Beacon Network där jag jämfört en GP-antenn monterad på ofördelaktiga platser på garagetaket, nära huset i trädgården, nära träd och i tätt buskage med en likadan GP monterad helt fritt nära optimalt. Den fria antennen vinner med en dryg S-enhet på DX-distanser. Ibland lite till. Så till en viss del så kan ju obalansen ha sin förklaring i att många av mina motstationer även de som kört med relativt hög effekt 100 W faktiskt har mycket ineffektiva antenner och är jämförbara med en 10 W station med fritt placerade antenner.
Men det finns fler märkligheter. De flesta amatörer jag känner har inte en fullständigt störningsfri radiomiljö så som jag hade ute i naturen. Av den anledningen borde de ha haft svårare att höra de allra svagaste signalerna som vi rimligtvis måste förutsätta att min QRP-station med 10 W till GP eller dipol trots allt presterar, även om nu mina stationsplatser varit väldigt bra långt bättre än vad medelamatören som kör hemifrån har tillgång till.
Det jag lätt kan inse är att om jag ökat effekten till 100 W vilket jag förmodar är den mest vanliga effekten för amatörradio på kortvåg dag så skulle jag naturligtvis höras av betydligt fler i periferin samtidigt som den redan nu upplevda obalansen ökat ytterligare 10 dB. Det skulle i sak innebära att många av de som precis lyckats höra mina 100 W signaler inte skulle bli hörda av mig.
Eller är det så att de som idag är aktivast på banden när det inte är contest kör med lägre effekt än 100 W dom också som tillsammans med en halvbra antenn passar ganska bra ihop med min mer optimerade utrustning och därför ger den balans mellan sändning och mottagning som noterats.
Finns det fler som märkt samma sak vid DX-peditioner och portabelkörning eller som har intressanta teorier. En sak jag inte tagit upp och som definitivt har betydelse är den lokala atmosfäriska brusnivån som varierar med plats och årstid etc.
Stationsplatserna ute i naturen har varit radiomässigt mycket bra på bergstoppar, sluttande slänter mot målområdena och alldeles nere vid strandkanten i vattenbrynet långt ifrån civilisationen och dess elektriska störningsdimmor. Störnivån har alltså varit extremt låg (inga hörbara störningar alls, noll intet) vilket är viktigt att lyfta upp för diskussionen jag nu drar igång.
Antennen har i huvudsak varit resonanta enbands kvartsvågs GP med två radialer och med matningspunkten 1,8 m över markytan. SVF <1,5 eller bättre på alla band. Kort matarkabel med obefintliga förluster. Vid några tillfällen har horisontella/lutande dipoler använts på en medelhöjd av 2-5 m. Frekvensband 10-28 MHz med den absolut största aktiviteten koncentrerad till 21 och 28 MHz och med GP-antenner.
En sak som jag noterade ganska tidigt innan jag for iväg på mina DX-peditioner var att en mycket stor andel av motstationerna var pyttesvaga och i många fall precis läsbara. Särskilt i samband med att banden öppnar och stänger samt då konditionerna är dåliga. Jag förväntade mig nog inte att så många svaga stationer skulle kunna höra mina futtiga 10 W då de allra flesta nog kör med 100 W idag, dvs ett teoretiskt övertag om 10 dB eller knappt två S-enheter relaterat till min låga uteffekt.
Mottagarens känslighet kontrollerades och befanns vara mycket god liksom det atmosfäriska bruset hörs tydligt när antennen ansluts så det är inte här det brister i alla fall.
En möjlig förklaring skulle kunna vara att många av de svaga stationerna jag knappt kunde läsa men som bevisligen hörde mina signaler bor på platser där det inte gått att få till effektiva antenner. Jag har under våren därför gjort ett antal praktiska försök via Reverse Beacon Network där jag jämfört en GP-antenn monterad på ofördelaktiga platser på garagetaket, nära huset i trädgården, nära träd och i tätt buskage med en likadan GP monterad helt fritt nära optimalt. Den fria antennen vinner med en dryg S-enhet på DX-distanser. Ibland lite till. Så till en viss del så kan ju obalansen ha sin förklaring i att många av mina motstationer även de som kört med relativt hög effekt 100 W faktiskt har mycket ineffektiva antenner och är jämförbara med en 10 W station med fritt placerade antenner.
Men det finns fler märkligheter. De flesta amatörer jag känner har inte en fullständigt störningsfri radiomiljö så som jag hade ute i naturen. Av den anledningen borde de ha haft svårare att höra de allra svagaste signalerna som vi rimligtvis måste förutsätta att min QRP-station med 10 W till GP eller dipol trots allt presterar, även om nu mina stationsplatser varit väldigt bra långt bättre än vad medelamatören som kör hemifrån har tillgång till.
Det jag lätt kan inse är att om jag ökat effekten till 100 W vilket jag förmodar är den mest vanliga effekten för amatörradio på kortvåg dag så skulle jag naturligtvis höras av betydligt fler i periferin samtidigt som den redan nu upplevda obalansen ökat ytterligare 10 dB. Det skulle i sak innebära att många av de som precis lyckats höra mina 100 W signaler inte skulle bli hörda av mig.
Eller är det så att de som idag är aktivast på banden när det inte är contest kör med lägre effekt än 100 W dom också som tillsammans med en halvbra antenn passar ganska bra ihop med min mer optimerade utrustning och därför ger den balans mellan sändning och mottagning som noterats.
Finns det fler som märkt samma sak vid DX-peditioner och portabelkörning eller som har intressanta teorier. En sak jag inte tagit upp och som definitivt har betydelse är den lokala atmosfäriska brusnivån som varierar med plats och årstid etc.
Har på mitt Qth perioder med i princip inga störningar eller bakgrundsbrus som förmår röra mätaren på radion. Gäller främst när jag använder separat RX antenn som är väldigt tyst för det mesta.
