Obalans mellan sänding och mottagning?

För att återgå till obalansämnet för tråden.

Är det rimligt att anta att en klar majoritet av radioamatörerna (på world wide basis) numera kör med förhållandevis enkla GP- och dipolantenner i form av flerbands trap-antenner resp multibandsdipoler som G5RV och liknande och att antennplaceringarna är sådana att utstrålningen i de lägre DX-vinklarna ligger i storleksordningen 6-10 dB under en "optimalt fritt monterad GP eller dipol" där antennen i sig är närmast "förlustfri" och man använt en kort/grov matarledning med obetydliga förluster.

I så fall skulle nämnda obalans ha sin naturliga förklaring. De GP- och dipolantenner jag använt på de platser som beskrivits ovan är definitivt optimerade och jag kan inte se att det går att hämta hem en enda liten dB till. Kan någon annan se hur man skulle göra i så fall?

Jag har noterat att ytterst få amatörer har möjlighet att använda Yagi-antenner på KV idag. Det är betydligt färre än på 60-70 talen då hyresvärdarnas restriktionerna och förbud var färre än de är idag.
 
Det stämmer nog ganska bra...
Trapvertikaler och andra typer med höga egenförluster ger ett dåligt utgångsläge.
Blir dessutom markförlusterna höga genom att man "gått på" det här med att radialer inte behövs blir det ännu sämre.
Klena matarledningar med höga SWR där en intern "tuner" som har påtagliga förluster använts gör det inte bättre.

Har inte sett någon modern översikt om vilka antenner som används, men andelen riktantenner som quadar och beamar har nog minskat åtskilligt jämfört med för en mansålder sedan. Man får nog inte längre sätta upp antenner som "syns", även när man bor i egen fastighet.
Många använder även små antenner som t.ex. "mobilvippor".

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
SM7EQL said:
I så fall skulle nämnda obalans ha sin naturliga förklaring. De GP- och dipolantenner jag använt på de platser som beskrivits ovan är definitivt optimerade och jag kan inte se att det går att hämta hem en enda liten dB till. Kan någon annan se hur man skulle göra i så fall?
Click to expand...

Bengt, du har just beskrivit vad jag menar är den ursprungliga tanken med QRP-körande: att kompensera för den minskade effekten genom bra antenner, god operatörsteknik och lämpligt frekvensval.
 
Så är det Per.

Det går också att kompensera dåliga antenner och dålig operatörsteknik genom högre effekt. God operatörsteknik, bra antenner och hög effekt är dock en oslagbar kombination.

Skillnaden mellan det vi brukar kalla QRP 5-10 W och full laglig effekt 1 kW är ca 20-23 dB.

Skillnad mellan vanliga enkla antenner på ofördelaktiga platser och mer optimerade antenner som Yagis på master kan nog också hamna i häradet 20 dB eller lite till.

Operatörens förmåga att urskilja och läsa svaga signaler kan säkert variera minst 10 dB, kanske mer.

Så när allt samverkar åt ena eller andra hållet så talar vi om siffror i häradet 50 dB. Därtill kan läggas variationer i konditionerna om ytterligare 50 dB eller så.

Mer...

Lokala störningsdimmor kan maskera svaga signaler med i storleksordningen 50 dB eller mer utan att störningarna behöver betraktas som extrema.
 
Det blir många dB som adderas när man tar med alla aspekter av modulering och operatörens skicklighet.
Först har vi skillnaden i S/N för samma "uppfattbarhet" mellan Morsetelegrafi och SSB. Den är lågt räknad 12-15 dB. Tar vi även med erforderliga fadingmarginaler ökar den ytterligare 3-4 dB.

Sedan har vi operatörernas skicklighet som parameter.
Det finns sannolikt ett intervall av minst 10, kanske 15 dB i erforderligt S/N mellan riktigt duktiga och mer mediokra operatörer både i SSB och telegrafifallen.

Jag har aldrig sett någon mer vetenskaplig undersökning hur det förhåller sig när det gäller telegrafi, men det finns ganska mycket material i SSB-fallet.

ITU-R Rekommendationen F.339 "Bandwidths, signal-to-noise ratios and fading allowances in HF fixed and land mobile radiocommunication systems"
vilken innehåller normerade värden för signal/brusförhållandena och där anges skillnaden för SSB mellan "just usable" och "marginally commercial" till 10 dB. "Marginally commercial" anges här till ett S/N av i medeltal 15 dB. Hörselmottagen telegrafi anses här klara sig med ett S/N som är 16 dB lägre än "just usable" SSB.

Detta stämmer bra in på mina egna erfarenheter från utbildning i HF-flygradio, där en van operatör kan uppfatta trafik bara några dB över bruströskeln,
medan en ovan inte kan uppfatta något med säkerhet förrän S/N stigit till uppemot 15-20 dB. De kurvor för uppfattbarhet (återgivna i ARINC Characteristic 559A) som togs fram av Collins, USAF, ARINC och University of Montana på 60-talet bekräftar detta.

Adderar vi alla faktorer så hamnar vi på ett effektintervall av c:a 15+12=27 dB mellan erforderlig effekt för trafik med Morsetelegrafi med riktigt vana operatörer och SSB-trafik med ovana sådana, när övriga förhållanden (frekvensband, störsituation, antenner) antas vara lika.

QRP-effekter med telegrafi ger därför ungefär samma möjliga kommunikationseffektivitet som 1 kW på SSB. Mängden information per tidsenhet för telegrafi och SSB-fallen blir ungefär lika om "599 TU" QSO:n förutsätts.

Men det visste vi ju redan innan...

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Morsetelegrafins oerhörda försprång och styrka gentemot telefoni SSB kan väl knappas illustreras tydligare än så här. Nästan så att jag själv höjer på ögonbrynen av förvåning trots att inget är nytt i sak.

Det är i grunden inget märkvärdigt alls om man bara tar sig tid att tänka efter. Men ibland undrar jag ändå hur många av oss som är medvetna om hur saker och ting förhåller sig till varandra och hur man resonerar när det gäller att optimera en radioanläggnings effektivitet.

Jag har konstaterat att det är ganska vanligt bland de som intresserar sig för QRP-körning att även antennerna som används tillåts vara "modell QRP" förstått som så att de i våglängder räknat är korta och innehåller förlängningsspolar som är långt ifrån förlustfria. Dessutom är det vanligt att pyttesmå antenn-tuners med relativt höga förluster ingår i systemet samt att man inte tar hänsyn till det faktum att tilläggsförlusterna pga hög SVF i den ofta allt för klena/långa koaxialkabeln (t ex RG174) kan bli extremt hög, särskilt på de högre KV-banden.

Om man räknar samman förlusterna i en olyckligt vald men vanlig QRP-kombination radio och delarna i ett antennsystem så blir det rent av märkligt att det över huvudtaget går att få kontakt med andra. Förbättringspotentialen med inte allt för komplicerade förändringar i systemet kanske är både 20 och 30 dB. Alltså samma sak som att höja sändareffekten från 100 W till 10 kW respektive till 100 kW. Så nog finns det skäl att ägna en extra tanke på hur ett effektivt antennsystem skall konstrueras.

Man kan nog våga påstå att ju lägre sändareffekt som används ju viktigare blir det att säkerställa att förlusterna i anläggningen är obefintliga. Vid 5-10 W nivån finns ingen marginal för att slösa bort någon effekt.

Vid högre effektnivåer som i sammanhanget kan vara 100 W eller mer så ökar ju marginalen för att använda ineffektiva antenner och andra detaljer i antennsystemet som ger förluster. Vi vet t ex att en G5RV-antenn med litet olyckligt vald längd av matarledningen kan orsaka förluster i häradet 10-15 dB jämfört med en lika simpel halvvågsdipol men matad med t ex bandkabel och en rejäl tuner. Sådana extrema förluster som 10-15 dB i en G5RV eller motsvarande kan kanske accepteras vid 100 Watt nivån utan att den blir allt för märkbar men får stort utslag när sändarens uteffekt bara är 5-10 W och vi arbetar på marginalen så att säga.

Bara några lösa funderingar som väl tål att vridas och vändas på eller hur?
 
Jag har också ofta slagits av en mycket kraftig, vad det verkar, obalans mellan kommunikationsriktningarna. Jag har dagligen kört stationer där S-metern inte gjort något utslag och fått S9-rapporter. Och då menar jag inte slentrianmässiga 599-rapporter. Ibland har jag fått S9+ 20 dB. Till o från har jag försökt med "please an honest report", men oftast har det inte blivit någon respons pga språkförbistring. Några enstaka gånger har det varit tvärt om och jag har fått 559 medan motstationen har fått S-meternålen över S9.
Av ovanstående anledning körde jag WSPR under några månader för att eventuellt kunna se några trender. Mest mot Nordamerika där det finns många stationer. Tekniken har sina brister. Bla anges inte signalstyrkan utan SNR samt att rapporteringen inte är samtidig i de båda riktningarna. Jag har försökt kompensera för detta så gått det går och tycker mig normalt se en obalans på 5-10 dB. Ibland ingen obalans alls och ibland kanske 20 dB. Egentligen skulle det behövas en statistisk bearbetning av materialet nästan som när man letade efter Higgspartikeln.

Några månader efter jag slutfört mätningarna hittade jag en artikel som handlade om reciprocitet. Den hade jag missat vid mina tidigare litteraturstudier. Mätningarna hade gjorts av Glen Davis Falcon vid Georgia Institute of Technology November, I960 och 1956 av Laver, F.J.M. ; Stanesby, H. vid ”Post Office IngeneeringDepartment” UK. De hade gjort "noggranna studier som visat på både långvarig (timmar) och kortvarig icke-reciprocitet":
” Tests have been carried out under carefully controlled conditions to see whether the attenuation of high-frequency signals sent over a given long-distance radio path differs according to the direction of transmission. The results obtained both across the North Atlantic and between Australia and the United Kingdom show that at times the loss in both directions is substantially the same, and that at other times the loss difference can rise to values of the order of 5 or 10 dB”.

5-10 eller ens 20 dB förklarar dock den kraftiga obalansen som verkar finnas ibland så den frågan har ännu inte fått ett svar.

/Roland
 
"please an honest report" ....man kan ju alltid hoppas, men det kan vara svårt att ge en ärlig rapport.
Om jag har en lokal brusnivå på S7 och motstationen peakar S9, vilken rapport ska han ha?

För en tid sedan hade vi strömavbrott här i Bergshamra.
Jag kunde då lyssna på stationer som var fullt läsbara utan att överhuvudtaget lyfta nålen, det var fantastiskt.
De flesta boende i storstäder har troligtvis en motsvarande hög störnivå.
För att två sådana stationer ska kunna höra varandra måste dom dra på full effekt.
Nu har vi pga störningar fått en obalans mellan uteffekt och "mottagarkänslighet" (SNR)
Troligtvis resulterar detta i att fler och fler drar på mer uteffekt för att bli hörda.
Vi ska ju inte hoppas att störningarna minskar i framtiden så att vi får tillbaka den "ursprungliga" balansen.
 
Jag tror själv inte på "långvarig icke-reciprok vågutbredning", som varar i många timmar eller i dagar.
Vore sådant vanligt så skulle fler kunnat observera detta.

De som arbetar med kommersiell HF H24 brukar kunna rapportera förhållanden som kan beskrivas
som icke-reciprocitet sammanlagt kanske en vecka per år. Oftast i sammanhang med jonosfärstormar.
När sådant påverkar trafiken byter man frekvens eller band på en gång.

I Roland/BRF:s fall är min åsikt att det extremt goda QTH:t med en låg brusnivå medger
mottagning av mycket låga nyttofältstyrkor.
Förmodligen är bakgrundsnivån primärt begränsad av det galaktiska bruset.
Sedan ger ett bra QTH ett övertag i utbredningsgeometri.

Orsaken till de alltför bra mottagna signalrapporterna är sannolikt att moderna plastradioapparater
mycket ofta har ett litet dynamiskt område på S-metrarna. En tröskel för S1 som ligger 20 dB över bruströskeln,
och en nivå för S9 som kanske motsvarar -85 dBm tränger ihop 8 S-enheter på ett område av 20-25 dB motsvarande 2,5 - 3 dB per S-enhet.

Den genomsnittlige stickproppsamatören har ingen aning om detta förhållande, så alla signaler som överskrider tröskeln med viss råge rapporteras som S9.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Last edited:
På 7 MHz har jag i samband med kraftigt norrsken kring midnatt noterat att bakgrundsbrusnivån minskat till mycket låga värden samtidigt som bandet varit öppet för långväga DX mot södra LU och ZS. Man skulle då kunna tänka sig att motstationerna som inte befunnit sig i norrskenszonen haft en mer normal hög brusnivå.
 
SM7EQL said:
På 7 MHz har jag i samband med kraftigt norrsken kring midnatt noterat att bakgrundsbrusnivån minskat till mycket låga värden samtidigt som bandet varit öppet för långväga DX mot södra LU och ZS. Man skulle då kunna tänka sig att motstationerna som inte befunnit sig i norrskenszonen haft en mer normal hög brusnivå.
Click to expand...

Detta är en rätt trolig förklaring till osymmetrier på de "lägre banden"
I den norra aurorazonen blockeras både galaktiskt och atmosfäriskt brus via absorption orsakad av
partikelbombardemanget, medan reflektionspunkterna i jonosfären, i synnerhet vid låga strålningsvinklar ligger så långt söderut att dämpningen inte blir lika stor.

Då har motstationerna längre söderut kvar sin utbredning av brusfälten via NVIS med låg dämpning, medan motsvarande utbredning på norra halvklotet saknas. Då kan antennbrusfaktorerna. i synnerhet sommartid, skilja sig med flera 10-tals dB.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
SM0AOM said:
Orsaken till de alltför bra mottagna signalrapporterna är sannolikt att moderna plastradioapparater
mycket ofta har ett litet dynamiskt område på S-metrarna. En tröskel för S1 som ligger 20 dB över bruströskeln,
och en nivå för S9 som kanske motsvarar -85 dBm tränger ihop 8 S-enheter på ett område av 20-25 dB motsvarande 2,5 - 3 dB per S-enhet.
Click to expand...
Möjligen är det så. På min IC-735 är det bara ett par dB mellan S-enheterna i början och ca 6 dB mellan S8 och S9.
Jag har provat lite olika antenner inför sommarens portabelaktiviteter. Bla en 7 meters vertikal med en 7 meters motvikt mot nordväst på 3 meters höjd (lätt omvandlingsbar till 2x7m inv vee). När jag jämförde med min FB-53, som sitter ca 22 meter upp, var skillnaden mot nordamerika på 21 MHz i genomsnitt 12 dB. Vid ett tillfälle, när jag sände på beamen, blev jag uppropad av en W1:a som gav mig 599 och undrade vad jag höll på med. Jag bad honom lyssna när jag skiftade till vertikalen och ge mig en "honest report". Han rapporterade då S1 på vertikalen och S8 på beamen. Riggen var en Ten-Tec Omni 6.

/Roland
PS
Synd att det inte går att rätta hårresande stavfel i inlägg som är äldre än 2 timmar.
 
Last edited:
SM0BRF said:
Han rapporterade då S1 på vertikalen och S8 på beamen. Riggen var en Ten-Tec Omni 6.
Click to expand...

Skulle tro att de primära orsakerna i ett sådant fall ligger i ett flikigt vertikaldiagram.
Det går mycket väl att tänka sig att den aktuella geometrin mellan W1 och SM favoriserade huvudloben från beamen, medan ett nollställe från vertikalen pekade i den riktningen. Vertikalpolariserade antenner får mycket ofta flikiga diagram i praktiken.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
En dubbelriktad WSPR-förbindelse har ju den stora nackdelen att enbart SNR-värden registreras. Så även om båda stationerna i en förbindelsesträcka är helt identiska med exakt samma effekt och antennförutsättningar så kommer SNR-värdena att skilja sig åt på ett slumpartat sätt p g a att bakrundsbrusnivån är olika på olika platser och dessutom varierar med tid på dygnet och med årstiderna. Dessutom påverkar ev lokala elektriska störningar grundbruset och därmed SNR. Sådana störningar kan variera från inga alls till jättestarka. De kan variera med tid och frekvens och vara tillfälliga eller konstanta. Så WSPR-systemet är egentligen ganska värdelöst för den här typen av dubbelriktade vågutbredningsexperiment.

Man skulle önska sig att även signalnivån i dBm registrerades i WSPR för användning i mer "vetenskapligt" syfte?

Dock är WSPR fortfarande användbart för direkta jämförelser mellan t ex två antenner kopplade till två identiska WSPR-sändare för att utvärdera skillnaden mellan dessa. Man får dock hålla i minnet att mätvärdena påverkas av vilken typ av antenn som WSPR-mottagarna använder och skenbart kan visa att antenn A är den bättre då verkligheten kan vara precis tvärt om. Alltså samma problematik som mätning via RBN lider av. Mest korrekt blir jämförelserna nog om både TX och RX i resp förbindelsesträcka använder exakt samma typ av antenn. Svårt att få till i praktiken.
 
Last edited:
SM7EQL said:
Så WSPR-systemet är egentligen ganska värdelöst för den här typen av dubbelriktade vågutbredningsexperiment.
Click to expand...
Nåja. Helt värdelöst är det inte. Det gäller bara att ha tillräckligt med motstationer och en uppfattning om hur det atmosfäriska bruset varierar över tid. Resten är statistik.
Hos mig ändras inte bakgrundsbruset på 14 MHz nämnvärt över dygnet vintertid när jag beamar mot nordväst. Några stationer har mycket bra antenner och lägen med låga lokala störnivåer.
Jag har försökt skapa ett intresse att ta fram en mjukvaruvariant som rapporterar signalstyrka i stället för SNR men utan resultat. Själv klarar jag inte av att skriva om koden. Även om det bara blir en relativ signalstyrka med en konstant gånger fältstyrkan är i alla fall konstanten oförändrad över tiden (om man gör rätt). Nästa pilsner är ju sen att få en motstation intresserad.

/Roland
 
Nej inte helt värdelöst, bara ganska, dvs lite. :)

Jo det är sant Roland att ju fler motstationer som ingår och ju längre tidsperioder ju mer mätdata kan bearbetas där påverkan av div tillfälliga variationer tenderar att smetas ut i statistiken. Jag använde mig av den principen under en del av mina RBN-mätningarna där kurvorna blev allt mjukare och skillnaderna mellan två antenner blev mer entydiga ju fler stationers data som togs med i medelvärdesbildningen.

Det stora problemet som jag upplevde med RBN var osäkerheten i vilken typ av antenner skimmermottagarna använde. Det förekom allt från enkla aktiva vippor till stackade Yagis men som kunde stå i olika riktningar från dag till dag. Lätt att lura sig själv.

En relativ signalstyrkeindikering i dB/dBm för WSPR borde vara fullt tillräcklig. Håller med om det.
 
En morgonteori om orsakerna till upplevd obalans.

Vi vet alla att återväxten inom amatörradio har varit väldigt låg de senaste 30-40 åren. Få av de nya har möjlighet att få upp stora Yagi-antenner och antalet slutsteg som används i vardagstrafiken när det inte är contest är förmodligen ganska litet. Som tidigare nämnts så tycks en klar majoritet av de som regelbundet är aktiva på banden under tider då det inte är contest köra med relativt enkla antenner och runt 100 W effekt. Anledningen är svårigheten att få tillstånd att sätta upp stora antenner etc.

De som f n är aktiva på banden är i stort sett samma personer som varit aktiva hela perioden allt sedan 60-70 talet som bortre gräns. De allra äldsta från 40-50-talen droppar av pga åldersskäl. Unga/nya aktiva är relativt få och av alla de amatörer som tillkommit de senare 10-20 åren år verkar bara ett fåtal bli aktiva en kort period om några år innan det blir tyst. Det gäller inte alla men de flesta. Många nya kommer faktiskt aldrig igång på kortvåg av olika anledningar.

Om jag går igenom medlemslistorna i några av de lokala klubbar jag är med i/har varit med i och där jag känner till vad medlemmarna har för radioutrustning, intressen och hur de är aktiva på banden så stämmer den teorin bra. För det första är det bara ett fåtal som kör radio och av de som kör så är det bara ett fåtal som är riktigt aktiva och genererar en märkbar aktivitet inkluderat VHF och repeatrar. De mest aktiva på KV är faktiskt de äldsta, de som fick sitt cert för 40-50 år sedan och kört radio mer eller mindre oavbrutet sedan dess. Hur ser det ut i andra delar av landet?

Det går också att konstatera att många av de som varit med i hobbyn sedan 60-70 talen och fortfarande har antenner uppe, i flera fall ganska stora antenner, helt tappat intresset för vardagstrafiken som att svara på ett CQ-anrop från en tysk eller fransman där utbytet sällan blir mer än 5NN TU. Det som håller det gamla gardet igång är främst nya DXCC-länder och speciellt rara sådana. Nu menar jag inte dussin-expeditionerna till semesterorter som Rhodos och Kanarieöarna eller mina aktiviteter i Karibien och i grekiska övärlden utan de riktigt rara länderna som bara dyker upp en gång var tionde eller tjugonde år. Då blir det fart på de gamla gubbarna som bara saknar ett eller två DXCC till full pott, innan de dör.

Samma förhållande gäller contesting. En stor del av contestgänget tycks vara väldigt inaktiva mellan testerna. Men när det är contest så värms de stora PA-stegen upp och det är förmodligen inom grupperna contesters och DX-jägare som de flesta PA-stegen och de riktigt stora antennerna finns.

Det som talar för en sådan teori är att våra amatörband kokar av aktivitet under testerna, särskilt de allra största testerna som CQWW etc. Medelsignalstyrkorna är också skyhögt högre än under vanliga contestfria dagar. Det handlar så klart inte om att konditionerna alltid är bättre på contesthelgerna. Nej det beror på att det är då de stora stationerna med Karl-Alfred musklerna drar igång.

Så min teori är att knappt någon av de som har tillgång till stora PA och antenner bryr sig om att ropa på semesterfirare som kör radio från vanliga öar/prefix och som ligger långt långt ner på wanted-listan för DXCC och IOTA etc. Varför skulle de offra tid på en EA8? Vardagsaktiviteten upprätthålls i stället av de små, de med låg effekt och enkla antenner som kan köra många QSO genom att "skjuta" hej vilt på allt som rör sig i skogen. Skjut först och kolla vem offret var sen.... SP, DL, SM, SV5, W1234, kvittar, allt som kan loggas en eller helst flera gånger per dag är av värde.

Även om detta nog inte är hela förklaringen så kan det säkert vara så att den mesta vardagstrafiken körs med relativt låg effekt och halvbra antenner, t ex flerbands GP och multibandsdipoler inklämda mellan husen eller t o m mobilvippor på balkongen. Sitter man då som motstation med mer optimala antenner så är det nog lätt att det blir lite obalans.
 
Last edited:
Ett extremt fall av trolig komprimerad S-meterskala (eller om det är flikigt antenndiagram ;-)) var när jag provade min sommarantenn som 2x7m inv vee på 18 MHz. Spetsen 8 meter upp.

A3WS, 25 meter upp var ca 12 dB bättre i snitt mot Nordamerika med Reverse Beacon. En VE1:a med en Windom 5 meter upp ropade upp mig. På begäran gav han mig en ”honest” 599 på beamen och 229 på dipolen. Avsläst på en FT-897d. Han ryckte lite i S-metern på beamen och helt borta på dipolen. Han körde 80W och jag 100W.
Jag hörde honom inte på inv veedipolen.

/Roland
 
Bengt/EQL tar upp intressanta frågeställningar.

Tyvärr är det helt outrett hur fördelningen mellan olika kategorier av radioamatörer i Sverige ser ut idag.
Sannolikt dominerar dock de helt inaktiva totalt sett, och de som har "dåliga antenner" utgör i sin tur merparten av de resterande. Kanske högt räknat 5% av kåren har den antennstandard som var legio på 60/70-talen.

Saken har ett annat intresse, förr eller senare kommer amatörradion att särskådas ur EMC- och EMF-exponeringssynpunkt enligt tyskt mönster.

Det är här ganska uppenbart att de som använder antenner vilka har sämre fjärrfältsegenskaper p.g.a. små dimensioner eller låg montagehöjd utsätter sin omgivning för högre fältstyrkor än de som kan montera sina full-size antenner högt och fritt.
Strävandena från samhällets sida att minska eller eliminera amatörradions estetiska verkningar har därmed fått rakt motsatt verkan ur EMC och EMF-synpunkt.

För att kunna bygga upp en bättre bild av vilken inverkan ur exponeringssynpunkt som kan uppstå från amatörradio så behöver man veta följande:

- Hur många radioamatörer som är aktiva på något sätt finns det?
- Vilka frekvensband, effektnivåer och emissioner använder de?
- Hur bor de?
- Vilka antenner används?

Även här är det bättre att förekomma än förekommas.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Möjligen skulle man kunna få fram en del indikationer på förhållandet i Sverige genom att analysera hela innehållet i databasen i Reverse Beacon Network. Visserligen blir det statistik baserat på enbart de som använder morsetelegrafi då motsvarande RBN för SSB ju inte finns.

Man borde kunna fastställa flera saker. Antalet unika anropssignaler och hur många träffar dessa signaler genererat per år. Bara här går det att producera intressant statistik på aktivitet och halveringstid m m.

Tar man sedan med SNR-värdena så torde det snabbt visa sig att att vissa anropssignaler genererar mycket höga SNR-värden medan andra ger konstant låga. Samkörning av anropssignalerna med öppna loggar och resultatlistor för testerna torde kunna ge ganska intressant statistik mellan Small Pistols och Big Guns.

Det går att undersöka vilka band som är populärast och vilka tider på dygnet, årstider m m som ger mest aktivitet och mycket mer.

Ett intressant projekt för någon som är intresserad av statistik och att klura ut samband?
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top