>>>>Är det något annat du har tänkt på?
Jadå. Jag tillhör ju dom som tänker mest hela tiden utom när jag sover. Jag gillar som du vet att vrida och vända på alla stenar för att se om det går att finna nya sätt att lösa ett gammalt problem. När, var, varför, hur etc.
Hela projektet med antennerna och portabelstationen har handlat om att finna en god kompromiss som ger tillräckligt stort utbyte för insatsen och arbetet i form att släpa med sig "skrymmande och tunga" antenner ut i naturen samt att minimera tiden för upprättandet av radiostationen utan att tumma allt för mycket på effektiviteten eller verkningsgraden.
Man måste dock dra gränserna någonstans och min gräns var att utgå ifrån en resonant halvvågsdipol som sedan konfigurerats om till en resonant GP-antenn med en eller två radialer. Inga fackverksmaster av galvat järn och Yagi-antenner övervägdes.
För att i någon mån minimera antalet lösa delar i antennsystemet och slippa att släpa med mig en "avstämd radialuppsättning" per band (12 trådar när 10 MHz inkluderas) så fann jag en lösning där två radiallängder (3,2 resp 6,4 m) i kombination med olika radiatorlängd uppfyllde kravet på SVF under c:a 1,5:1. De två radiallängderna fås genom en lätt åtkomlig byglingskabel mitt på varje radial. Det innebär i praktiken att GP-antennen blir offset-matad på de flesta banden, antingen åt ena eller andra hållet. Det finns en artikel i Resonans som reder ut vad som händer med verkningsgrad och impedans när man gör så. Inget allvarligt alls så länge man är noga med att använda en strömdrossel i matningspunkten. Utan strömdrossel blir det skit. Fungerar inte alls. Kass. Kontentan blir i alla fall att antennsystemet så som det blev fungerar bra på alla band mellan 10-28 MHz och de små förluster som trots allt finns får tålas och kan räknas i några tiondels dB eller mindre än 1 dB.
Men avgjort störst betydelse för antennens funktion har stationsplatsen. Det står helt klart att en GP-antenn som kan placeras helt fritt i vattenbrynet eller en bit ut i havet blir svårslagen. The Vertical Team i USA har gjort flera nogranna studier som pekar på att inte ens Yagi-antenner på de höjder det kan bli frågan om på en ordinär DX-pedition kan klå den vattenmonterade vertikalen eller GP-antennen när det gäller långväga DX-förbindelser mellan kontinenterna.
Det finns fortfarande möjligheter att med relativt enkla medel öka direktiviteten och hämta hem ytterligare c:a 2 dB genom att förse bef GP-antenn med en passiv reflektor bestående av radiator och två radialer. Men antalet delar som skall släpas runt på axlarna sväller då snabbt och det blir även tungt och mer omständigt att finna bra fria platser som uppfyller kraven för att antennen skall få plats rent fysiskt.
Som du ser så handlar allt om kompromisser och att i första hand välja bort de sakerna som inte tillför konstruktionen några positiva egenskaper och i andra hand minimera vikt och omfång på de delar som ovillkorligen måste finnas kvar. I denna senare kategori kan man finna t ex matarkabeln som kan bestå av en relativt tunn koaxialkabel om man säkerställer att antennens SVF är lågt och längden på kabeln inte är för lång. I mitt fall valde jag en italiensk kabel som heter AC/5 Plus AIRBORNE. Kabeln har samma mekaniska mått som RG58 men väger betydligt mindre samtidigt som förlusterna också är mindre. Så kan man fortsätta och väga del för del på köksvågen, fundera och välja till eller välja bort.
OK, det skulle gå att skriva hur mycket som helst om sådant här men principerna för hur jag tänkt och tänker när det gäller portabelstationen lär nog framgå ändå.
