Ett filter ska alltid sitta där det gör mest nytta.
Finns det starka utombandssignaler så ska det sitta framför en förstärkare,
därför att ingenting kan ersätta HF-selektivitet.
Man gör vanligen så att filtreringen distribueras utefter en förstärkarkedja för att begränsa bandbredden
i varje steg, och minska kraven på varje enskilt filter.
Vilken form på passbandskurvan och vilken flankbranthet som behövs styrs av behoven,
och det är här som kunskaper om och erfarenheter av "systems engineering" kommer in.
Vi som försörjer (försörjt) oss som systemingenjörer vet att "ingen kedja är starkare än sin svagaste länk",
och väger olika alternativ mot varandra för att hitta den mest smakliga kompromissen.
Sitter det systemkomponenter vilka har mycket sämre storsignalegenskaper bakom en LNA
så gör filter med realiserbara egenskaper ganska liten skillnad oavsett var det sitter, men det är ändå lämpligt att undertrycka signaler
långt ifrån arbetsfrekvensen innan de når aktiva kretselement.
Saken är på intet sätt något sätt ny, i mitten av 70-talet så skrev DJ7VY mycket i DUBUS och UKW-Berichte om optimering av förstärkarkedjor.
M. Martin: "
Empfängereingangsteil mit großem Dynamikbereich und geringen Intermodulationsverzerrungen"
Det nedersta filtret är av visst intresse, eftersom det har en djup "notch" på 100 MHz medan det ger en försumbar dämpning på 144 MHz.
När man vill optimera för brusfaktor så är låg dämpning viktigt, och man undertrycker de signaler som bedöms
kunna ha det största potentiella inflytandet. Vilka dessa är avgörs av den aktuella signalmiljön.
Av andra skäl kan det vara nyttigt att sätta ett filter även efter en LNA, därför att man vill begränsa bandbredden för att
undvika att bruset på spegelfrekvensen försämrar systemet. Detta var ett större problem förr, när MF ofta låg på 4-6 MHz.