SM0AOM
Well-Known Member
Karl Arne efterlyser krav på sändaren, sådana kommer bara en amerikansk tillverkare kommer med en sändare som man menar är renare, obs att det räcker med bokstavsgrupper som sägs betyda renare TX, ...
Det är två synsätt som kolliderar här, mitt är grundat av min bakgrund som radioingenjör och systembyggare, från vilken jag blivit något "miljöskadad".
Radiomateriel som ska fungera i "hårt specificerade" professionella radionät behöver riktigt bra data som gärna också ska gå att härleda från gemensamma normer och specifikationer.
Det behövs ingen "svartkonst" för att förbättra amatörapparaternas sändardelar till professionell nivå, så att man slipper t.ex. bredbandsbrus, nyckelknäppar samt ALC-modulering.
Professionell materiel har haft sådana krav på sig sedan "hedenhös" och det är bara för tillverkarna att tillämpa deras konstruktionsprinciper så är saken klar. Ett av problemen är att dagens radioamatörer blivit allt mindre medvetna om vikten av sändarspektrum, vilket kanske kan förklaras av att allt färre amatörer har hört hur deras egen signal låter "i luften".
Till denna grupp går det att sälja materiel med "livlig ALC-indikering", "genomträngande nyckling" m.fl. "nys".
Ett tag var PTO som avstämning av frekvens allenarådande, sen vara det viktigt med hög första MF, nu skall det var smalt filter i första MF och sen låg första MF, spegeln glömmer man då, snart ren TX.
Mig veterligen var det bara Japanska ICOM IC-201 som hade PTO, och detta då före amerikanska stationer.
(jo PTO fanns i proffs plåtradio tidigt)
Kort PTO-historik:
PTO:n uppfinns 1938 av Ted Hunter, WØNTI som är en medarbetare till Art Collins. PTO används i flera mottagar- och sändarkonstruktioner under kriget,
och när Collins börjar bygga amatörmateriel 1946 används PTO i både 75A och 51J-serierna av mottagare samt i 310A VFO-konstruktionen som sitter i 32V och KW-1.
Att göra en bra PTO är ganska svårt, och det är bara i ganska dyra apparater som man använder den. Legenden säger att Standard Radio köpte en 75A4 åt SM5WZ som han demonterar så att PTO-konstruktionen kan efterbildas när Ra200 konstrueras i slutet av 50-talet.
Drake konstruerar TR-3 transceivern 1962, och där använder man en PTO som är konstruerad för att vara billig att tillverka men trots det ha goda prestanda. Denna PTO blir en stilbildare och sitter i alla Drake-modeller t.o.m. TR-7/R-7.
Själva PTO-konstruktionen har inget i sig med "rena signaler" att göra, utan är bara ett jämförelsevis bekvämt sätt att att åstadkomma en linjär frekvensskala. När man dessutom använder permeabilitetsavstämning i hela apparaten (som i 75A,51J och Ra200) kan man dessutom lösa gangnings- och trackingproblemen på ett ganska elegant sätt, till priset av en komplex mekanik.
73/
Karl-Arne
SM0AOM