SM0AOM
Well-Known Member
Jag vill nog påstå att nettoeffekterna på svensk amatörradio i mångt och mycket har blivit de som SM3WB(SK) såg framför sig i en ledare i QTC 1979:
Den moderna historien har flera exempel på splittring.
Ett närliggande exempel är danska EDR som gick igenom en djup kris för några år sedan,
med olika former av "revirpinkande" och utbrytargrupper vilket resulterade i medlemsflykt och en grovt räknat halverad förening.
Brittiska RSGB var nära att splittras just om telegrafikravet för snart 20 år sedan, och har väl inte riktigt hämtat sig än.
Tyska DARC såg också splittringstendenser för några år sedan, vilka man angrep med sann tysk metod att helt enkelt försöka förbjuda avvikande meningar.
När det gäller organiserad amatörradios syn på kvalitetsfrågor brukar jag citera en amerikansk debattör, som för ett par årtionden sedan skrev detta: "quality is just another four-letter word".
Den tidigare nämnde SM3WB ansåg däremot att kvalitet var viktigt och drev dessutom detta gentemot SSA i övrigt, vilket sedermera kostade honom redaktörskapet för QTC.
Man tenderar att hela tiden skjuta ifrån sig att amatörradio ännu existerar och har sina privilegier av en enda orsak; våra föregångare på 1940 och 50-talen var duktiga och utgjorde en elit. Denna uppfattning lever fortfarande kvar hos myndigheterna och gör att amatörradio fortfarande tillåts ha stora spektrumprivilegier utan nämnvärda motprestationer på en "marknad utan efterfrågan", så länge det nu varar.
Den minnesgode erinrar sig att "T-certifikatet" initialt marknadsfördes som ett sätt att få över privatradioamatörerna till VHF-banden och därmed avlasta Televerket dess börda att försöka hålla ordning på 27 MHz, och som en bieffekt drömde man även om ett SSA med 10000-tals medlemmar. Det fanns även förhoppningar om en "förbättrad teknisk nivå" hos amatörradion.
Dessa grundade sig i sin tur i den på sina håll spridda (miss)uppfattningen att det i Sverige fanns "10000-tals missförstådda radiotekniska genier, vilka endast telegrafikravet hindrade från att bli radioamatörer".
Verkligheten kom att korrigera detta. Det blev visserligen en tillströmning, under ett par år på 70-talet och i början av 80-talet tangerade antalet nya signaler 1000 per år, men endast en liten fraktion av dessa kom att bli långvariga och utveckla sig inom hobbyn.
Tittar vi på nutida "aktivitetsrapporter" och på bilder från t.ex. Eskilstuna så finner man att det i stort sett är samma personer vilka förekommer idag som för 40-50 år sedan. Någon föryngring har inte gått att åstadkomma, och bland det lilla fåtal som nyrekryteras uppskattar man inom klubbarna att mindre än 10% blir aktiva på något märkbart sätt.
Det har blivit så "lätt" att bli radioamatör att det inte alls tillmäts något bestående värde hos de "nya".
Amatörradion står inför flera utmaningar, med kanske den demografiska i första rummet. Sedan blir det svårt att motivera generösa spektrumtilldelningar till rena "stickproppsamatörer", i synnerhet ifall det skulle börja göras jämförelser mellan hur många "radiohobbyister" som samsas på 300 kHz nära 69 MHz utan att förorsaka PTS några nämnvärda bekymmer, och hur många "besvärliga" radioamatörer som använder ett frekvensutrymme som är ett par 10-potenser större...
