Slutsteg 2 x 813

[SM0AOM]

Till SM0AOM
Fyra stycken 813 ger nog betydande kapacitanser. Men funkar säkert på de övriga banden utan problem. Man kan köpa rysktillverkade 813 med grafitanoder hos UR4LL för 30 Dollar styck. Det är ju jättebilligt.
Ja, katodjordning ger ju ett lättdrivet steg. Funderade länge på vilket jag skulle ha. Egentligen funderar jag fortfarande på det
Jag har nog ingen tanke på att höja anodspänningen. Nu stämmer impedansen bra mot 2700 Ohm som jag använde för utprovningen av uttagen på tankspolen. Impedansen ökar med anodspänningen, men det kanske inte blir så stor skillnad. Men jag får lite rodnade anoder när jag kör lite längre pass på full effekt och skärmgallerströmmen tangerar då de maximala 40mA per rör, så jag har nog inte mer effekt att hämta ut. Dessutom tror jag att jag kan riskera att få problem i C1 och bandomkopplaren om jag skulle öka spänningen.

Push-Pull säjer du, det gör väl att det blir lite mer komplicerat att byta band för det blir väl en tankkrets med huvudinduktans och en lågimpendiv linkspole? Annars är det ju en snygg lösning.

Valet av push-pull parallell kommer sig av att jag hade en lämplig split-stator kondensator med plattavstånd för 6 kV,
en extra fast vakuumkondensator samt material till plug-in spolar av kopparrör, precis som på den "gamla goda tiden".

När det hela blir klart så blir det nog mest på 80 m CW som den kommer till användning, och då går det bra med plug-in spolar för varje band med "swinging link". I gallerkretsen blir det nog en multibandskrets också den med link-koppling.

813 är annars väldigt lättdrivet i både katod- och gallerjordade kopplingar.
På "låga frekvenser" går det åt bara ett par W per rör i klass C, och runt 15 W i gallerjord.

73/
Karl-Arne
SM0AOM

 

[SM7FCU]

Strålande! Kul att höra om era erfarenheter och hur du har gjort med Puish-Pull kopplingen. Jo, jag anade att det
förhöll sej så. Du -EQL....jo, jag får nog vara lite försiktig, men det går snabbt att stämma av så det verkar inte vara något problem. Men som sagt, jag väljer medvetet rör med grafitanoder och faktiskt verkar de som är runda i formen tåla lite mer anodförlusteffekt än de med kantiga grafitanoder. Tror de runda är lite tjockare, helt enkelt. Jag har dock haft långa ragchew med sm3bdz på morgnarna med full effekt på 160m och det verkar gå bra. Jag är hela tiden noga med att inte överskrida 80mA skärmgallerström. Jag har en uppfattning om att skall man köra sönder 813-rör skall man göra det genom att ha för hög skärmgallerförlusteffekt. Likaså har jag, kanske felaktigt, fått uppfattningen att det överlag är viktigare att hålla koll på vad skärmgallret pysslar med snarare än styrgallret. Jag kan mäta vilken ström jag vill, men har valt att gå på skärmgallerströmmen.
Det som var knepigast att fullt ut förstå hur den funkar och påverkar funktionen var anode choken / anod drosseln. Dess induktans påverkar i högsta grad anodimpedansen! Den är inte att betrakta som en stor spole "som stoppar HF och leder likström". Den är mycket mer komplex än så....har jag fått erfara, i form av smällar, rök och dofter (läs: stank).
En annan sak som jag lärt mej att förstå är att det är på sätt och vis rätt som de gamla (ännu äldre än jag) gubbarna säjer:
"Det fina med ett gallerjordat slutsteg är att driveffekten går rakt igenom steget och adderas till den förstärkta effekten ".
Detta är ett vågat påstående som kommer att väcka känslor och synpunkter
Inte desto mindre hävdar jag att det delvis stämmer.

 

[SM7EQL]

En sak jag glömde berätta är att Pi-filtret är designat för 50 ohm med ett ganska snävt impedansområde däromkring. Det är löst med låga maxvärden på C1 och C2 och ett antal paddingkondensatorer som kopplas in med reläer. På så sätt blir avstämningen helt okritisk och man behöver inte finlira med millimeterinställningar som på vissa köpe-apparater. 50 ohm representeras av mittinställningarna på de båda vridkondensatorerna och om man inte orkar stämma av exakt vid bandbyte så får man ut den mesta effekten ändå. Det fungerar bra under förutsättning att SVF i matarkabeln till antennen är lågt på de band som slutsteget skall användas. Här kör jag enbart med koaxmatade enbandsantenner avstämda för CW-delen och då går det ju att få till allt det här på ett bra och användarvänligt sätt.

 

[SM7FCU]

Till SM7EQL
Ja, jag har ju paddat på 160 och 80 för att C1 och C2 har för små kapacitanser för dessa band. På de övriga banden nyttjar jag de kapacitansområden som de klarar. Jo , naturligtvis motsvaras 50 Ohm av C1/C2 "half meshed" .
Både C1 och C2 är logaritmiska vilket underlättar mycket, kanske då särskillt C1-avstämningen.
Nu har jag naturligtvis en liten finess vad det beträffar C1. Denna kondensator har två sektioner. Medelst ett vacuumrelä kopplar jag in eller ut den ena sektionen, så på de högsta banden använder jag endast ena sektionen. Slugt, va ?

 

[SM7FBJ]

Vad har ni för märkspänning på paddingkondensatorerna? I mitt SB-200 behövs lite mer pF på C2, på 40 och 80m.

 

[SM7FCU]

Till SM7FBJ
Jag handlar sådana kondensatorer av typen "door knob" från Ryssen, dvs UR4LL. Han har vad man behöver. I mitt fall har de märkspänningar på runt 6 - 10kV. Här får man se upp lite, för det kan gå en ansenlig hf-ström genom dem, så man får ta hänsyn till det också.
Men jag tror att de flesta av typen "door knob" och en märkspänning som är en bra bit över den anodspänning man har blir helt ok. Hos mej har de funkat fint. De som paddar C2 har inte problemet med märkspänningen, utan här är det ´mest strömmen man får tänka på. Men för mej har en "door knob" på 1500 pF klarat sej bra för 160m.
Till paddingen 150pF över C1 har jag valt att fördela strömmen så jag har 100 + 100 +50 pF parallellt. Alltså tre stycken kondingar som parallellkopplas. Vet inte om det är överdrivet, men då kunde jag handla en hög med 100pF kondingar som jag kunde labba med till en lagom kapacitans. Den på 50pF hade jag redan i junken.
Denna UR4LL Alex Gavva måste jag ge en eloge till. Det funkar fantastiskt bra med leveranserna och betalning etc. Prylarna är inte alltid nya, men i mycket gott skick och väl förpackade. Rekommenderas varmt att handla det man behöver från honom.
Jag nämner honom mycket, men det är väl för att det är en helt ny kontakt för mej och som funkar överraskande bra att handla från. Grejerna skickas från Mexico via ett ombud där, XE2XXX tror jag hans call är. Det är väl ett sätt att komma runt diverse gränsproblem.
Grejerna är allt igenom ryska. Det är bra, för då har de millimetergängor och kvaliteten är bra på allt jag hittills har handlat.

 

[SM7FBJ]

Ok Bengt, jag ska kolla upp honom och se vad han har (han har väl det mesta antar jag).

 

[SM7FCU]

Han har garanterat allt du behöver till ett slutsteg. Jag beställer genom att bara skriva ett vanligt mail till honom och så svarar han med konfirmering och pris på detta. Sedan betalar jag via PayPal till XE2XXX Jorge.

 

[SM7EQL]

>>>Nu har jag naturligtvis en liten finess vad det beträffar C1. Denna kondensator har två sektioner. Medelst ett vacuumrelä kopplar jag in eller ut den ena sektionen, så på de högsta banden använder jag endast ena sektionen. Slugt, va ?

Just så kan man göra. Jag kopplar in en kondensator i serie med C1 istället, detta för att klara 21 MHz. Det skulle säkerligen gå att få till 24 och 28 MHz också, trots hög anodkapacitans, men med en annan koppling än den som mekaniskt passade bäst i det chassie jag använde. Slutsteget var från början endast tänkt för lågbanden 1,8-7 MHz men det visade sig att komponenterna i Pi-filtret gick att skrämma upp till 21 MHz så varför inte.

 

[SM7FCU]

Till SM7EQL
Som sagt, mitt slutsteg går fint på 28 också. Jag har ingen vetenskaplig förklaring till det, mer än att jag noga testade fram uttaget på spolen med "baklängestesten " med 2700 Ohm anodbelastning och att jag rensade bort all PVC-plast. Jordningen C1 till gallren var ett absolut villkor för att det skulle funka också.
Anodchoken spelar också in. Förståss.

 

[SM7FCU]

Trodde nog att någon skulle haka på det där med att effekten går rakt genom rören och läggs till den förstärkta signalen , men inget hände

Då får jag ta det själv. Jag var själv inte klar på det i början.
Så här verkar det fungera:
Antag att man driver det gallerjordade steget med 100Watt, vilket är rätt typiskt för ett i denna effektnivån 1kW ut. 10ggr förstärkning är både bra och rimligt. Men rören behöver ju inte den driveffekten på gallren, de blir helt utstyrda långt tidigare. Men jag driver ju inte på gallret, jag driver ju på katoden.
Ja, det kan man tro. För enkelhetens skull utgår vi från att steget går i klass C. Då är rören i princip strypta när det inte finns någon stryrsignal = viloströmmen år noll.
Vad händer när det kommer in en positiv halvperiod på katoden? Jo, gallren blir mer negativa i förhållande till katoden. Jättestrypta i detta fallet. Men när det kommer in en negativ halvperiod på katoden, då blir gallren mer positiva i förhållande till katoden och då öppnar rören och det går ström genom dem. En liten förändring på gallret ger stor förändring i anoden. Storleken på förändringen beror på rörens branthet.
Nu skall jag inte gå för djupt i teorin, så jag slarvar till / förenklar lite. Vi bortser från diverse spänningsfall och annat.
De extrema "lägena" för rören är antingen helt strypta eller så öppna som är tillåtet utan att överskrida specifierad anodström (Ia) och/eller tillåten anodförlusteffekt. De kan ju inte tillåtas vara fullt öppna i en sådan här applikation, då blir strömmen för hög och rören kan förstöras. Detta läge bestäms med lämplig bias. Inget nytt för de flesta av er, antar jag. Antag då att rören är helt utstyrda vid en signaleffekt på ca 25W på gallren (så även på katoden, eftersom dess potential styr gallren). Vad händer med de resterande 75 Wattarna? Går de upp i rök?
Det kan de göra, men då är det nog något som är fel
Den signalspänning som tillförs katoden nu sägs inte göra att rören öppnar mera, men väl att ytterligare lyfta upp rörets katodpotential och anodpotential över jord. Den tillfälliga positiva halvperioden i signalväxelspänningen adderas till anodspänningen och ger därmed en högre spänning in på tankkretsen. Rören helt utstyrda = låg anodspänning/mycket ström och rören helt strypta = hög anodspänning /låg eller ingen ström + den adaptiva drivspänningen som "blivit över". Den topp-till-topp spänning som tillförs tankkretsen blir större. I=U/R dvs ökar spänningen så ökar strömmen och därmed även effekten. Eller rättare sagt effektivspänningen och effektivströmmen då det hela är ett momentant förlopp så det är inte riktigt rätt formel men tänket är rätt men klockan mycket. Det lite lustiga i detta är att vi kan ta del av den effekten utan att rören "ser" den. Vi behöver inte betala för den i form av anodförlusteffekt.

Lite egen radiofilosofi, rätta mej gärna. Det måste väl rimligtvis finnas ett tak på hur mycket "överbliven adaptiv" effekt vi kan lägga på styrsidan? Som jag tittar på mitt eget resonemang här, känns det som om det skulle bli en konstig kurvform. Men visst, vi kör ju klass C i detta fallet och då har vi egentligen bara ena halvperioden. Men nog tycker jag att man borde platta till toppen på kurvan allt mer och därmed få övertoner pga distortion på HF-signalen när rören är mer än fullt utstyrda. Dessutom ökar strömmens effektivvärde då röret ligger öppet under längre tid pga en allt högre styrspänning den tid då signalväxelspänningen är negativ. Rören ligger öppna under längre tid samtidigt som vi inte hissar upp potentialen. Under tiden styrsignalen är positiv, javisst, det ser inte rören och spänningen adderas till anodspänningen då de är strypta men när den är negativ måste rimligtvis medelströmmen öka pga längre öppningstid hos rören. I så fall skulle rören ändå se en viss ökning av anodström och anodförlusteffekt, men inte så markant ökning, dock. Antagligen något jag ändå har missat...

Jamen det är ju perfekt, då har vi ju ett flerfaldarsteg i slutsteget, bara att stämma av på en överton! Mums!
Skojar förståss...
Högt Q-värde i tankkretsen räddar väl situationen , men det är nog bäst att driva med viss försiktighet och inte köra alltför mycket effekt "rakt igenom" steget. Är jag på banan eller har jag slingrat in på ett sidospår som slutar i intet?

 

[SM0AOM]

"Det fina med ett gallerjordat slutsteg är att driveffekten går rakt igenom steget och adderas till den förstärkta effekten ".
Detta är ett vågat påstående som kommer att väcka känslor och synpunkter
Inte desto mindre hävdar jag att det delvis stämmer.

Detta är helt korrekt, och man ser det direkt ifall man ritar det ekvivalenta schemat där driveffektkällan och slutstegets anodkrets sitter i serie.
Gallerjordade slutsteg är trevliga när de är handavstämda, men en "prövning" ifall man ska göra dem automatiskt avstämda. Orsaken är att
allt som sker i anodkretsen återverkar på katodkretsen, och då är det mycket svårt att åstadkomma konvergerande servosystem.

Beträffande gallerströmmar så är det summan av galler+skärmgallerströmmen som anges i data.
Det finns data som tagits fram av General Electric publicerade om vilka driftförhållanden som gäller för triodkopplade beamtetroder,
"Tumregeln" är att man inte ska överskrida 1/4 av anodströmmen som gallerströmmar.
Det finns mycket skrivet om teorin bakom gallerjordade slutsteg under början av 60-talet, en bra sammanfattning finns i standardverket
"Single Sideband Principles and Circuits" från 1964.

73/
Karl-Arne
SM0AOM

 

[SM7FCU]

Till SM0AOM

"Thank you for fast reply", som de säjer.
Vad trevligt att få teorin verifierad. Tack.
Jo, precis, allt jag gör på anodsidan återverkar på katodsidan. Det är en av orsakerna till att jag stundom har funderat på katodjordat steg, men det funkar bra nu och det finns egentligen ingen allvarlig risk att överstyra steget. Men det är just för denna återverkan på katoden som jag frångick fasta kretsar och har en typiskt litet PI-filter även här med en "C1" och en "C2" och en spole.
Jag tittade på ingångskretsarna på SB-220 och såg att de fasta kretsarna ibland saknade kondensator på dess ingåmgsida så att det snarare blev ett "L-filter" än "PI-filter". Om det funkade så även med mina rör skulle det förenkla avstämningen.
Ja, jag fann att på precis de band där SB-220 inte har den kondensatorn på ingångssidan, där är det samma sak på mitt steg. På de banden lämnar jag "C1" på ingången helt utvriden och bara stämmer av på katodsidan. Denna avstämning gör jag med mycket liten effekt och den blir tillräckligt bra vid full effekt så brukar inte röra den mer. Då framgår det tydligt att jag hade kunnat ha fasta kretsar, iallafall
Jag har även ytterligare förenklat handhavandet genom att inte ha så många lägen på spolen. 1,8MHz har ett eget uttag, förståss, men 3,5 - 5 har ett läge på switchen sedan har 7 - 10 ett och 14 - 28 har ett. Funkar bra. En annan sak som irritrar lite och som hänger ihop med återverkan katod - anod är att jag faktiskt (naturligtvis!) i hög grad påverkar katodavstämningen med att ändra bias mellan klass C för CW och klass AB för SSB när jag har så låg driveffekt på bara någon enda watt när jag stämmer av ingången. Av den anledningen blir det att jag i regel kör i klass AB. Då ligger viloströmmen på 80 - 90 mA vilket inte är så farligt och egentligen har jag bara förutsättningar för viloström när jag har driveffekt på steget tack vara den snabba och tysta T/R switchningen. Brukar köra antingen QSK eller mycket snabb semi-BK. Transistorn i katoden sköter ju denna nyckling briljant.
Jaha, det visste jag inte, att det är summan av Ig1 och Ig2 som uppges. Jag har noterat att Ig2 är ungefär 4 ggr större än Ig1, så har jag Ig2=80mA för två rör så är Ig1=20mA. Jag har mätt det och tar hänsyn till det när jag avläser katodströmmen. Det är inte så lätt att ansluta instrumentet på högspänningssidan så det får vara på katodsidan. Eftersom det är ett 100uA intrument som jag shuntar så kan jag ju lika gärna justera bort det redan i shunten och få ett rättvisande anodströmsintrument, men någonstans känns det som att jag vill mäta den riktiga strömmen som råder.

Nåja, med min ingångsavstämning blir det inte kritiskt med kabellängder , alltid något

 

[SM0AOM]

Orsaken till att katodavstämningen behövs är att den pulsformade anodströmmens övertoner måste ha en väg med låg impedans runt inmatningpunkten. Det enklaste sättet att ordna detta är att göra ett pi eller L-nät med en kondensator närmast katoden.

Då vinner man två saker; dels att "svänghjulseffekten" i kretsen jämnar ut den olinjära lasten mot drivsändaren, och dels att övertonsströmmarna får en väg runt. Detta är också bra för stabiliteten i hela systemet, eftersom motkopplingen som ger det gallerjordade stegets sina goda stabilitetsegenskaper bara uppfylls så länge det inte finns någon pol som sammanfaller med anodkretsens resonansfrekvens i resten av systemet.

Så fort det uppstår en resonans i katodkretsen som ger en hög impedans i galler/katodkretsen på den frekvens där anodkretsen har en resonans är svängningsvillkoret uppfyllt och man får en effektoscillator i stället för en förstärkare.
Av denna orsak kan rör som fortfarande har hög effektförstärkning på frekvenser som ligger flera oktaver över designfrekvensen ge överraskande resultat i gallerjordade kopplingar.

73/
Karl-Arne
SM0AOM

 

[SM7FCU]

Till SM0AOM

Intressant. Då slås man av tanken att rör med höga inre kapacitanser i sin natur blir stabilare, bara de går att stämma av på den högsta arbetsfrekvensen.
Då förstår jag även att det inte är fel att nyttja glöddrosselns induktans som del i den avstämda ingångskretsen på 1,8 MHz.
Teoretiskt hade det varit bra att ha en egen drossel för resp band. Ja, alltså, det skulle ju i slutänden kunna betraktas som att man inte hade en drossel, utan bara en avstämd parallell LC-krets. Det obekväma blir då bara att hantera glödströmmen i en bandomkopplare.
Men då uppstår nästa fråga nedan. Det blir problem med impedansanpassningen så man måste även ha uttag på spolen där HF-signalem kopplas. Den behöver förståss inte tåla glödströmmen.
Frågan då:
Vad är det egentligen som bestämmer katodimpedansen i ett gallerjordat rör?

 

[SM3BDZ]

Jamen det är ju perfekt, då har vi ju ett flerfaldarsteg i slutsteget, bara att stämma av på en överton! Mums!
Skojar förståss...
Högt Q-värde i tankkretsen räddar väl situationen , men det är nog bäst att driva med viss försiktighet och inte köra alltför mycket effekt "rakt igenom" steget. Är jag på banan eller har jag slingrat in på ett sidospår som slutar i intet?

Bengt!

Kul att du delar med dig av dina erfarenheter och lite tekniskt filosoferande runt detta. Vi har ju "morserat" liknande tankar i ett rätt stort antal morgontidiga QSO!

Ja, ett klass C-steg kan ju alldeles utmärkt fungera som flerfaldarsteg och i tidiga amatörsändare för telegrafi var det ju inte helt ovanligt att man dubblade i slutsteget för att få ut signal på fler band. Dock med risken att höras på två band samtidigt...
På 60- och 70-talet, när varactor-tripplare var vanligt från 144 till 432 MHz, fick man ibland hålla tungan rätt i mun för att förstå vilket band som motstationen ropade på...

/Lasse

 

[SM0AOM]

Katodimpedansen (på grundtonen av arbetsfrekvensen, för en fullständig lösning som tar hänsyn till övertoner blir det komplicerat, man måste lösa upp alla strömmar i deras Fourierkomponenter,lösa ekvationerna för varje komponent och sedan tillämpa superpositionsprincipen) bestäms som en första sinusformad approximation som anodimpedansen/effektförstärkningen,
i det här fallet 2700/20=c:a 130 ohm

Detta är härlett med användande av iakttagelsen att toppvärdena av katodström och anodström i ett gallerjordat steg blir ungefär lika stora och i fas.

73/
Karl-Arne
SM0AOM

 

[SM7FCU]

Till SM3BDZ
Tycker din signal verkar bekant. Har inte vi haft qso någon gång?
Äh, jag skojar. För den oinvigde kan jag nämna att vi skickar obrännbara (har sin egen historia, går inte in på det) QSL-kort vid vart 1000:e QSO vi genomför.

Man skulle ju kunna ha flera mottagare och lyssna på den som för tillfället verkar gå bäst. Elegant, tycker vi skulle ha varactor-flerfaldare på kortvåg också

 

[SM7FCU]

Till SM0AOM

Jag är helt tillfreds med den approximationen. Möjligen tycker jag att 20ggr effektförstärkning låter lite väl bra, särskillt vid full utstyrning.
Eller var det något jag missförstod?
Jag märker att förstärkningen är större vid lägre effekt. Ett exempel som jag noterade idag när jag körde 80m: Jag valde att lägga mej lite mera moderat på 500W ut för att hjälpa upp signalen lite. Denna uteffekt uppnåde jag redan vid 30 Watt drivning.
Skall jag få ut 1kW räcker det inte med 60W, utan jag får kanske ha 80W.
På de högre banden 14 - 28 MHz måste jag driva med vad jag har för att få full effekt. Varför det?
Jag tror att det mest handlar om den signalväxelspänning jag råkar få på katoden. Att jag skulle kunna få mer signalspänning med ett annat utförande av ingångskretsen. Jag är väldigt uppmärksam på att om jag har lägre uteffekt så är även katodström och gallerström lägre dvs allmänt mindre utstyrning. Då är det ok i min värld.
Hade minskad uteffekt sammanfallit med högre strömmar, hade läget varit ett annat och tvingat fram en åtgärd!
Då hade rören varit utstyrda men inte avgett energi i nyttig HF utan onyttig värme med risk att förstöra rören.

 

[SM7EQL]

FCU skrev; "Av den anledningen blir det att jag i regel kör i klass AB. Då ligger viloströmmen på 80 - 90 mA vilket inte är så farligt och egentligen har jag bara förutsättningar för viloström när jag har driveffekt på steget tack vara den snabba och tysta T/R switchningen."
----

Det är mycket intressant att ta del av dina experiment som till stor del sammanfaller med mina egna erfarenheter. Jag designade mitt slutsteg för "linjär CW" förstått på det sättet att slutsteget inte skulle tillåtas påverka teckenformningen i upp- resp nedflanken. Som jag ser på saken så kan man inte köra ett slutsteg i klass C om man inte samtidigt accepterar distortion av flankerna.

Min hembyggda styrsändare har variabel teckenformning och kikar man på flankerna i de enskilda teckendelarna före och efter slutsteget så ser man i mitt fall fortfarande en liten skillnad men som i praktiken inte betyder något. Men skulle jag ha kört slutsteget hårt i klass C så skulle skillnaden blivit markant, särskilt märkbar när styrsändaren var inställd för mjuk teckengivning.

En annan sak som brukar få stort utrymme i diskussionerna när olika kopplingar och lösningar diskuteras är verkningsgraden. I en kommersiell sändare och där kraftkällan är batteri eller vid hög effekt där energikostnaden spelar in så är det naturligtvis en synnerligen viktig parameter att ta hänsyn till men för amatörbruk och nätanslutning kanske man kan göra avkall på verkningsgraden i utbyte mot en enklare eller mer robust konstruktion med de gamla rör som råkar finnas till hands i junkboxen.

Den återverkan i GG-kopplade slutsteg du beskriver finns även i mitt slutsteg men om man begränsar sig till "linjär drift" så linjärt det kan bli i GG-koppling, med "lagom viloström" som du och jag använder och enbart CW med full uteffekt så finns nog ingen anledning alls att ha variabel avstämning i katodkretsens Pi- eller L-filter? Jag labbade åtskilliga timmar med just denna fråga när slutsteget optimerades och kom fram till att antingen väljer man högt Q-värde i katodkretsen som kräver ständig efterjustering med rattar på fronten men där det inte behövs så stor driveffekt eller så väljer man lågt Q-värde i kombination med en belastningsresistans som ger fullständigt stabil avstämning över ett stort frekvensområde men i gengäld kräver betydligt mer driveffekt.

På den tiden jag körde med Drake T4XC med Pi-filter på utgången fanns stora frihetsgrader att efterjustera men när jag sedan byggde ihop min egna styrsändare med ett bredbandigt drivsteg med fast utgångsimpedans 50 ohm så kompletterade jag katodkretsen i slutsteget med en effektdämpsats på några dB direkt på katodkretsens ingång. Drivsteget (kommersiellt skrot) styrs ut till c:a 150 w och går i klass A. Allt detta tillsammans med Pi-filtret på slutstegets utgång nominellt avstämt till 50 ohm +/- ger hög komfort och ett varmt radiorum på vintern. Tur att elpriset inte är högre än det är och att fönstret kan öppnas på sommaren.