Ständigt dessa nätdelar...

[SM7MCD]

Om man nu envisas med att gilla äldre elektronikprylar är det alltid detta elände med elektrolytkondensatorer. Jag håller på och renoverar två HA-14 "minislutsteg" med lös nätdel HP-24 från Heathkits sortiment från mitten på 60-talet. Det är två enheter där en bedöms fabriksmonterad, och en är levererad som byggsats. Dessutom är en enhet försedd med två 811r, medan den andra har 572B som original.

Nätaggregatet har startats upp väldigt försiktigt under en veckas tid, och de 59 år gamla elektrolyterna vaknade sakta till liv och efter ett par dygn med 10 volt började de även samla på sig elektroner.



Under några följande dagar har spänningen sakta ökats till fulla 2500 V, utan större problem. Det var först när jag försökte dra lite ström som problemen kom, jag belastade med 400 W vid 2000 V, och efter en stund började strömmen att stiga samtidigt som spänningen sjönk. Lasten kopplades ifrån, men läckströmmen ökade sakta hela tiden...



Nu är alla sex elektrolyterna urmonterade, och ersättare framplockade, funderar på om ökningen från 125 uF till 470 uF tar knäcken av likriktarna? Jag kommer hur som helst att montera in en mjukstart med seriemotstånd på nätdelen, något som för övrigt skall monteras på alla mina 40+ år gamla nätdelar.



Under tiden är "minislutstegen" provkörda och rören har startats upp lika försiktigt med 50 V anodspänning tills elektronflödet är stilla utan plötsliga språng i anodström (vilket tog ca 20 - 25 minuter för vissa rör. Vet inte varför tidigare ägare bytt till 811 från 572B, men de får hänga med under provkörningen, så får vi se om jag byter tillbaka...

Fortsättning följer.

 

[SM0AOM]

"Kondensatorer är onda av naturen..."

- SM5HP, någon gång på 90-talet.

 

[SM7EQL]

Passa på att montera ett lågohmigt skyddsmotstånd i nätdelen på utgående anodspänning. Bra skydd om det blir kortvarigt överslag i rören eller annat fel som ger kortslutning. 25-100 ohm 25-100 W beroende på vilka anodspänningar m m som är aktuella.

 

[SM0BRF]

Passa på att montera ett lågohmigt skyddsmotstånd i nätdelen på utgående anodspänning. Bra skydd om det blir kortvarigt överslag i rören eller annat fel som ger kortslutning. 25-100 ohm 25-100 W beroende på vilka anodspänningar m m som är aktuella.

Efter ett antal kortslutningar i Eimac 3-500 (värdelösa) där anodplåten ramlat ned efter några miljoner telegrafiprickar (här snackar vi om kortslutning med knall) och fått slut på lämpliga motstånd, har jag gått över till en inlödd tunn koppartråd som skyddsmotstånd eller egentligen säkring. Det har funkat här åtminstone.
Nu har Eimacrören tagit slut så jag använder stabilare konstruktioner.

 

[SM7EQL]

I mitt 2 m PA med GS35B har jag ett 50 ohm/100W motstånd i serie med en trådsäkring bestående av ett 20 mm/150 mm långt rör av plexiglas där en tunn tråd är uppspänd. Anodspänningen är strax under 3 kV obelastat och jag har 4 st 40 uF/5kV oljekondensator i serieparallell dvs 40 uF totalt. Vid kortslutningsprov medelst stor skruvmejsel som gjorts några gånger så smäller det till ganska beskedligt och tråden i plexiglasröret förångas tämligen omgående. Likriktaren består av 24 st 10A10 i bryggkoppling. Man kan ev utelämna seriemotståndet men å andra sidan skadar det nog inte att begränsa kortslutningsströmmen en aning när man har så hög kapacitans som 40 uF och 3 kV. När sådant här testas rekommenderas hörselskydd och skyddsglasögon.

 

[SM0AOM]

Gamlemark Radio skulle ha nytta av ett ignitronskydd

 

[SM7MCD]

Tack för nyttiga tips, och jag har plockat fram både motstånd till anodspänningen och fixat en "mjukstart" med relä och serieresistor. Mjukstarten är förhoppningsvis "snäll" mot både dioderna och glödtrådar. Ett slutsteg som detta är lite minimalistiskt, det finns ingen fläkt, inga strömmätare, ingen biasjustering, ingen loadkontroll, inga säkringar (det finns två automatsäkringar på primären med 8 A som märkström, men dessa är rimligtvis dimensionerade för kortslutning i 120 V nät).
Läser man Heathkits manual anger man att bias skall hamna på 90 mA i tomgångsström, funderar på hur de tänkte man mäter strömmen, det står det inget om i manualen.


Angående något helt annat...
För 40 år sedan jobbade jag med punktsvetsar som styrde strömmen med ignitroner, blixtrade fint...

 

[SM0AOM]

Hela HA-14 är ett skolexempel på "amerikansk smäckighet", vilket är sant minimalistiskt på gränsen till direkt livsfarligt.
Som ett exempel kan nämnas att det finns en gemensam återledare för både anodström och glödström, så om det blir glappkontakt
i oktalpluggern eller om återledaren går av så får man ett par tusen volt mellan chassierna...

Det finns inget naturligt ställe att mäta strömmen i, utan den radioamatör som skulle vara intresserad av viloströmmens värde
är utlämnad till sitt ev. "engineering judgement".
Den som inte är rädd av sig sätter ett billigt instrument i serie med anodspänningen, tar ett steg bakåt, och hoppas på det bästa,
medan den mer försiktige sätter, säg, 1 ohm i serie med kraftaggregatets minuspol och mäter spänningen över detta.

Problemet med den förstnämnda metoden är att den lätt kan leda till utdelandet av en "Darwin Award".

Nu är det dock så att viloströmmen i en "zero-bias triod" bestäms av rörgeometrin, anodspänningen och inget annat, så man behöver inte mäta upp den, såvida man inte misstänker nedgångna eller felaktiga rör.

 

[SM7MCD]

Man blir sannerligen överraskad över den frihetsgrad som Heathkit lämnar åt den nyfikne byggaren. Alla de fel som tipsats om hände då delarna (nätdel, sladdar och förstärkare) monterades såsom de en gång rimligtvis använts. Erfarenheten gjorde att jag (självklart) startade högspänningen separat, främst kring problemet kring elektrolytkondensatorer som inte varit i drift på länge (> 30 år och datumkod v48 1964).

Att ordna en strömretur var något som saknades direkt, dessutom var resistansen i sladden mellan nätdel och förstärkaren så hög att rören har haft 11 volt glödspänning då elsystemet hade 220/380 volt i konsumentnätet. Nu steg spänningen till 11.5 V vid 235 V.

Vid sidan av för klena ledningar får glödströmmen är nätspänningen dragen upp till frontpanelen och tillbaka via dubbla signalledningar med 0.35 mm2 koppar och där isoleringen funkar för signalspänningar, samtidigt har samtliga ledningar fått isoleringen skadad då montören skalat med kniv och skurit ned i kopparen.

Med alla brister med strömförluster kan man fundera kring hur nöjd som den ursprunglige byggaren blivit, alla säkerhetsproblem är en sak för sig att fundera kring...

Nu är blir det att montera en ny sladd där nätspänningen är dubbelisolerad och där returledaren är skruvad i respektive plåthölje och där glödströmmen får mindre förluster så glödspänningen blir några volt högre. Men samtidigt så har det bristfälliga kablaget fungerat som en "mjukstart" med alla dessa kopparförluster.

 

[SM6OID]

Hej!

Jag har sett ett HA-14 för länge sedan (38 år) när jag gick den el-teletekniska påbyggnadsutbildningen "Elektronisk Kommunikation" med SM6JOA (SK) som lärare sedermera kollega och SM6AKY (SK) som rektor.

En dag kom rektor Gunnar AKY kom dragandes med ett HA-14 som någon lämnat in för "översyn", lott föll på mig.
Glad i hågen för ett intressant uppdrag öppnade jag PA och PS för att konstatera att "näää....fy f-n".
Efter en snabb överläggning med min lärare och rektor Gunnar beslutades det att "skruva ihop skiten" så får ägaren komma och hämta prylarna.
Så skedde.

Idel kallödningar, ledningar kors och tvärs hej vilt.
Undrar vad som hände det den hårdvaran?

 

[SM7EQL]

Vid sidan av för klena ledningar får glödströmmen är nätspänningen dragen upp till frontpanelen och tillbaka via dubbla signalledningar med 0.35 mm2 koppar och där isoleringen funkar för signalspänningar,......

Så ser det ut i de flesta äldre rörapparaterna som t ex Drake sändare och mottagare. Tunna plastisolerade ledare hårt ihopbuntade med alla möjliga signalledare i kabelstammarna. En 1-polig brytare med oskyddade lödöron på frontpanelen osv. Det faktum att kablaget i sådana apparater nu har 50-60 år på nacken gör inte saken bättre. Det är alltid en god investering att lägga några timmar på att byta ut dessa tunna ledningar mot moderna med bättre isolationsegenskaper. Sak samma med gamla halvtorra nätkablar som bör bytas till moderna och med jordad kontakt.

 

[SM7MCD]

Arbetet med nätdelen fortsätter,

Alla elektrolyter är bytta.
Alla motstånd är bytta.
All extraisolering utbytt.
Alla ledare som inte kommer från transformatorn är bytta.
Seriemotstånd (47 ohm, 15 W) och relä för mjukstart monterat.
Seriemotstånd (47 ohm, 50 W) och säkring monterat i HSP.
Mätmotstånd (1 ohm) monterat och kopplat upp till sändaren.
Jordskruv monterad, skall även monteras på sändaren.
Ny dubbelisolerad nätsladd monterad.






Relä som kortsluter seriemotståndet efter ca 1 - 2 sekunder är monterat i plasthållare och seriemotståndet sitter skruvat bakom transformatorn.



På motstående sida sitter högspänningens seriemotstånd monterat på plasthylsor, enligt datablad är isoleringen garanterad till 1.25 kV, jag valde därför isolerat montage, avslutat med en säkringshållare. Jag har sandfyllda säkringar, som visserligen inte är högspänningssäkringar, men som förhoppningsvis duger.



Så nu är vi tillbaka med att formera elektrolyter och skall snart testa med 400 W last.
Jag valde att låta automatsäkringarna sitta kvar, men skall kolla hur effektiv mjukstarten är och därefter eventuellt byta till vanliga smältsäkringar.

Nu är det sladden mellan nätdelen och slutsteget som står på tur...

 

[SM0AOM]

Det är rätt intressant att se att någon använder 5000 V-området på ett Goerz Unigor universalinstrument.
Dock så är det inte lika avskräckade inuti som 5000 V-området på ett Simpson 260...

 

[SM7SJR]

Det är rätt intressant att se att någon använder 5000 V-området på ett Goerz Unigor universalinstrument.
Dock så är det inte lika avskräckade inuti som 5000 V-området på ett Simpson 260...

Jag misstänker att det i det här fallet inte handlar om våldsamt hög spänning? Vet ej till 100 dock.

En annan som brukar meppla med typ 4kV å sånt, då gäller det att hålla tungan på rätt pluspol så att säga.

 

[SM7MCD]

Det är rätt intressant att se att någon använder 5000 V-området på ett Goerz Unigor universalinstrument.

Jo det är smidigt med 5000 V utan att behöva en lös probe, men förkopplingsmotståndet på Unigor 3s är på 25 Mohm men har blivit 30 Mohm under åren, så det blir lite för lågt utslag. Men det är väl snart dags att fixa ett nytt motstånd, det är dock inte lätt att hitta 25 Mohm som är rimligt spänningsokänsligt för 4000 V. Många motstånd sjunker i resistans och får kanske bara 70 - 80% av resistansen över 1000 V.

Labbandet med att hitta ett bra förkopplingsmotstånd kräver att man har en rimligt stabil högspänningskälla och att man håller fingrarna borta från kopplingen...

 

[SM5FLM]

Jag känner ett visst obehag när jag ser alla dessa högspänningsprylar. Inget jag någonsin kommer att börja med. Själv har åkt på ett antal "kyssar" av både 220volt AC och 300volt DC vid mina rörbyggen under 70-talet. Och även högspänning från TV (som dock sägs vara ofarligt?!). När digitala kretsarna kom och man kunde lägga handen på ledningsbanorna utan att få någon stöt, var det för mig en befrielse. Sedan dessa har jag nog inte byggt någon apparat med högre spänning än 10-20 volt.

 

[SM0UAN]

Spänningen på accelerationsanoden i bildröret i en "tjock-TV" kunde väl vara bortåt 30 kV. Troligen en och annan Joule lagrad i den kretsen, jag tror att det är bäst att hålla avståndet...

Som alltid är det väl nödvändigt att ha tungan i rätt mun och öva sig själv i säkerhetstänket. Nog har man fått en o annan obehaglig "kyss" av B+, men över 500 V har jag inte jobbat med på hemmaplan. När man lär sig hålla fingrarna i styr är det nog inte särskilt mycket farligare än att, säg, åka slalom, eller köra motorcykel.

Intressant tråd.

 

[SM7EQL]

Jag känner ett visst obehag när jag ser alla dessa högspänningsprylar. Inget jag någonsin kommer att börja med. Själv har åkt på ett antal "kyssar" av både 220volt AC och 300volt DC vid mina rörbyggen under 70-talet.

Jo. Det är så man skaffar sig praktisk erfarenhet och lär sig att hålla fingrarna i styr och vara försiktig i fortsättningen. Ser på schemat till MCD HA-14 att anodspänningen är 2400 V vilket ju är mer än tillräckligt om det vill sig illa...

Allt är farligt men på olika sätt. Även lågspänning och bilbatterier som är kapabla att lämna hög ström kan orsaka brännskador i apparater, kablage och på en själv.

När det gäller arbeten med högspänning i sändare t ex under reparation eller intrimning etc så har jag alltid en voltmeter fast inkopplad på högspänningen. Sedan använder jag alltid en isolerad jordpinne med ett antal effektmotstånd för att kontrollerat mjukurladda elektrolyterna i de fall bleeder-motstånd saknas eller bara har ett så högt resistansvärde så att urladdningen tar för "lång tid". När det är gjort och spänningen visar noll på voltmetern så förbinder jag högspänningspolen till jord med en kabel försedd med kraftiga typ batteriklämmor samt drar ur väggkontakten till nätdelen.

Lite beroende på hur apparaten ser ut och vad som skall göras används ibland en jordpinne utan urladdningsmotstånd för att kortsluta småkondensatorer osv. I små apparater som mottagare händer det ibland att en skruvmejsel används för att kortsluta elektrolytkondensatorerna när spänningen sjunkit till ett lågt värde. En del elektrolyter mår inte så bra att kortslutas så urladdningsmotstånd bör användas.

En bra tumregel är att alltid hålla båda händerna i byxfickorna under arbete med högspänning.

Så här kan en groundingstick eller som de ibland kallas, jesus-stick, se ut. Enkel att bygga själv och bör finnas i varje hem.

 

[SM6OID]

Hej!

Just det Bengt beskriver, arbetsplatsjordning, är en trygghet.
Intressant nog så har jag inte hört talas om den principen när det gäller elektrifierade fordon,
Har någon hört talas om det?

 

[SM0AOM]

Så här kan en groundingstick eller som de ibland kallas, jesus-stick, se ut. Enkel att bygga själv och bör finnas i varje hem.

Sådant var standardutrustning i sändarstationer, och ofta så var jordanslutningen permanent ansluten till en
jordskena för att vara säker på att den var ansluten.

De allra flesta sändartillverkare använde olika former av säkerhetsanordningar för att förhindra elolyckor.
Det förekom olika filosofier; svenska och tyska tillverkare använde "jordningsfrånskiljare" som helt enkelt bröt bort
anodspänningarna från PA-steget och anslöt dem till jord. De var vanligen sammankopplade med huvudbrytaren för inkommande kraft,
och vanligen också med mekaniska spärrar mot att öppna luckor och dörrar eller dra ut enheter.

Amerikanska och brittiska, som Collins och Granger, hade ett annat upplägg där man hade mikrobrytare i alla luckor och dörrar som kunde öppnas och som bröt manöverspänningen. Dessutom fanns det flera jordningsbrytare vilka kortslöt spänningarna så fort en lucka öppnats.

Det fanns för och nackdelar med respektive filosofier. När jordningsfrånskiljare används så blir det i princip omöjligt att kunna komma åt och
observera ifall något händer i en spänningssatt utrustning vilket försvårar felsökning, medan med de andra lösningarna går det
att "lura" dörrbrytarna och kortslutningsdonen och köra med luckorna öppna. Detta gjorde det möjligt att t.ex. justera neutraliseringen
hos Collins 208U-10 med rimlig tidsåtgång, men då fick man vara riktigt försiktig. "Ena handen i fickan" räcker inte riktigt till när det är 6500 V 3 A
från anodlikriktaren...

Jag hörde aldrig talas om något elolycksfall med sändare "i modern tid", och det berodde nog primärt på att man höll hårt på procedurerna.
När en Telefunken-sändare skulle "servas" gjorde man så här:
* Först ställdes sändaren i "lokalmanöver"
* Därefter ställde man sig så att anodspänningsinstrumentet kunde observeras
* Sedan trycktes knappen för "från" in
* När anodspänningen gått ner till 0 så fick en medhjälpare bryta huvudkraften och ta ur nyckeln ur huvudbrytaren samt även ta ur säkringarna
* Sedan ställdes jordningsfrånskiljaren i läge "jordad" och dess nyckel togs ut
* När alla brytare var frånslagna sattes deras nycklar in i den skena som blockerade öppningen av luckor och dörrar
* När dessa var öppna så petade man med jordningsstickan på alla punkter som kunde ha högspänning

Sändare som inte hade jordningsfrånskiljare och nyckelbrytare hanterades på detta sätt:

* Först ställdes sändaren i "lokalmanöver"
* Därefter ställde man sig så att anodspänningsinstrumentet kunde observeras
* Sedan trycktes knappen för "från" in
* När anodspänningen gått ner till 0 så fick en medhjälpare bryta huvudkraften och ta ur gruppsäkringarna
* Sedan öppnades dörrar och luckor vid behov, och innan något inuti berördes så satte man jordningsstickan på alla punkter.
Till sist hängdes stickan på anodanslutningen
* Vid de sällsynta tillfällen där man behövde köra sändaren med luckorna öppna så satte man en keramikbussning i jordningsbrytaren
så att den hölls öppen och mikrobrytaren drogs ut så att den blev sluten. Vanligen så satte man en avspärrning framför den öppna dörren eller
luckan så att man gjordes uppmärksammad på att det fanns exponerad högspänning.

Namnet "Jesus-stick" fick jag förklarat av Collins service-chef på detta sätt, när interiören hos ett HF-8022 effektsteg som stod i deras
kurslokal berördes; "If the stick is used for its intended purpose to discharge a filter capacitor which has lost its bleeder resistor, you will scream "Jesus". But if you not use the stick, you sooner or later will meet Jesus prematurely..."