Det är ungefär vad man kan räkna med.
Anodkretsen i den 12BA6 som dubblar VFO-frekvensen innehåller en resonanskrets med mycket
lågt Q, så både grundtonen och dubbla frekvensen kommer igenom utan någon större diskriminering.
Eftersom blandaren med 12BE6 är obalanserad så undertrycks inga komponenter av VFO-injektionsfrekvensen i
blandaren, utan VFO:n är ungefär lika stark som de önskade blandningsprodukterna i anodkretsen.
Om dessa sedan kommer ut ur sändaren beror sedan på vilken överföringsfunktion som resonanskretsarna efter blandaren har. Man kan betrakta drivsteg+slutsteg som ett 2-poligt bandpassfilter med belastat Q på i bästa fall 50.
PA-stegets anodkretsselektivitet kan man bortse från i detta sammanhang.
Nu vänder vi oss till "
Taschenbuch der Hochfrequenztechnik", och letar fram uttrycket för |H(s)| med s=jω för en resonanskrets:
Plottar vi funktionen i en decibelgraderad skala blir detta resultatet:
Om vi antar ett Q av 50 för varje krets, och en frekvens för VFO:n av 6,3 MHz, så blir undertryckningen för en krets ungefär 18 dB, och för två 36 dB. Tar vi dessutom med att man bör ha en VFO-signal som är 15-20 dB högre än SSB-signalen för linjäritetens skull, så kommer 6,3 MHz komponenten att vara 40-45 dB undertryckt jämfört med nyttosignalens toppnivå i antennkontakten.
Detta är i minsta laget.