Hade inte Rockwell-Collins också något som kallades IGC på vissa sändare, hur verkar den?
73 de Teemu SM0W
IGC ("Internal Gain Control") är en intern reglerslinga som används för att justera systemförstärkningen i kedjan styrsändare-PA. Den ställs in så att inte nominell uteffekt överskrids vid nivåinställningen. Den går även under benämningen TGC ("Transmit Gain Control"). Realiseringen av IGC är för det mesta en programstyrd dämpare i styrsändarens MF-kedja.
Värdet av IGC förändras inte under drift så länge man inte byter frekvens.
Det är genom att använda IGC som ALC kan ha ett litet reglerområde.
På riktigt gamla Collins-PA (208U-10 m.fl.) står IGC för den reglermekanism som tillåter att servoavstämning sker med en konstant innivå utan att riskera att skyddskretsarna löser ut när de avstämda kretsarna börjar närma sig sina rätta inställningar.
Ja nog är det konstigt att det som inte går, är felkonstruerat och omöjligt, faktiskt numera ändå går.
Det kallas utveckling.
För så illa är det ändå inte. Mycket var värre förr.
Ett ALC system som ersätter alla de steg du nämner Karl Arne funkar faktiskt riktigt bra, det enda är några små spikar och lite splatter, som ändå är under det splatter som bildas av olinjäritet.
Och som inte ens ARRL bryr sig om att mäta upp.
ALC har en uppgift som vi inte nämnt, slutsteget, rör eller transistorer har inte helt jämn förstärkning mellan 1,6 och 30 MHz, numera 1,6 - 55 MHz, och det kan skilja 3 - 6 dB. Där gör ALC en utjämning.
Som jag nämnt har ICOM gangat förstärkningen i sändarens tidiga steg med börvärdet, (RF power vredet) och ALC systemets funktion. Därmed har vi ett mindre ALC reglerområde, och framförallt samma område oavsett effektval. Mitt exempel på 23 dB var för ett enklare system som ev kan finnas i den TS-590 tråden startade med.
men återigen, vem vill betala för alla de kretsar man förr var tvungen att använda, när det blir så bra som det faktiskt blir med dagens konstruktioner.
Som tur är finns det tro på möjligheter, och utveckling framåt.
Att köra utan ALC betyder inte att man stänger av ALC sytemet, i exvis en IC-706all, kommer micgain att bli drivreglage om comp är på.
Comp är en LF klipper som ger e n kontant amplitud, vilken då man med micgain kan styra ut sändaren med. genom att då styra ut till en punkt under den punkt då ALC tar vid, ex vid 95 W istället för 100 W kan man köra utan ALC. Klippningsgraden, eller graden av kompression bestämmer man med talstyrkan eller comp trimmern. På detta vis försvinner alla oönskade saker som ett ALC-system kan orsaka, splatter och spikar. Men man får justera om lite per band. Kvar finns bara olinjaritet.
Jag får rekommendera att Roy (och även andra) skaffar sig läroboken "Single Sideband Principles and Circuits" från 1964 där hela problematiken med ALC och talbehandling i SSB-system finns noga utredd.
Redan då var man helt på det klara med vad som är realiserbart när det gäller vinst i medeleffekt kontra toppeffekt när det gäller olika former av komprimering och klippning.
Den SSB-vågform som åstadkoms av en okomprimerad mansröst får ett topp-till-medelvärdesförhållande av c:a 9 dB enligt ITU-praxis som den uttrycks i Rekommendation F.339.
LF-kompression eller VOGAD är bara ett sätt att säkerställa att
medelnivån hos moduleringen är hög.
Man kan inte vinna mer än någon dB i medeleffekthöjning genom en VOGAD.
Däremot så ersätter VOGAD "mic-gain kontrollen" på ett utmärkt sätt. Används den tyvärr utgångna kretsen SL6270 från Plessey så går det att få ett nästan distorsionsfritt reglerområde på uppemot 30 dB.
LF-klippning, som fungerar bra på "vanlig AM", ger i själva verket försämrad utnyttjandegrad av sändaren tillsammans med en ökad inombandsdistorsion, genom att topp-till-medelvärdesförhållandet hos SSB(HF)-vågformen
ökar när LF-vågformen klipps. Detta beror på att klippning bildar övertoner som bidrar till ett försämrat topp-till-medelvärdesförhållande i HF-vågformen. Hela denna problematik utreddes även noga i QTC under mitten av 70-talet av bl.a. SM5QA och SM0HP.
Återstår olika former av HF-kompression och klippning.
Genom att använda en genomtänkt form av HF-klippning med ett SSB-filter efter klippsteget går det att minska topp-till-medelvärdesförhållandet ner mot 3 - 4 dB och därmed höja medeleffekten med 6 - 7 dB. Priset för detta är en hård och metallisk klang hos rösten som kommer sig av inombandsdistorsionen. Dessutom kommer bakgrundsnivån att höjas rejält varför fläktar och bakgrundsljud kan höras mycket tydligt.
Den medeleffekthöjning som kan åstadkommas med ALC med rimliga försämringar av grannkanalundertryckningen rör sig i bästa fall om 2 - 3 dB, och kommer sig av att man låter topparna av vågformen komprimeras något i en reglerslinga med kort stigtid och långsam falltid. Genom att systemförstärkningen då ställs in på ett värde så att topparna inte överskrider tillåten PEP och att mellanliggande partier ligger väl under detta värde kommer sändarens utstyrningsområde i medeltal att ställas in så att det utnyttjas maximalt.
DSP ger nya möjligheter till signalbehandling, och när man låter hela signalkedjan i en SSB-sändare ingå i en linjäriseringsslinga går det att samtidigt få hög medeleffekt med bra grannkanalundertryckning.
Detta kommer sig av att det går att utföra operationer som är likvärdiga med HF-klippning av basbandssignalen innan den matas in i den linjära förstärkarkedjan, och där de utombandssignaler som uppstår av klippningen helt enkelt subtraheras bort. Sedan ser en överordnad reglerslinga till att de olinjäriteter som återstår i förstärkarkedjan motkopplas bort.
Det har tillverkats DSP-baserade SSB-sändare som har en undertryckning av första grannkanalen med brusutstyrning överskridande 70 dB, vilket är minst 10 - 15 dB bättre än någon analog realisering. I sådana sändare behövs inte ALC överhuvudtaget.
Slutligen är telegrafifallet av speciellt intresse.
Normalt ska inte ALC behövas i ett sådant system, eftersom varje teckendel i den digitala AM-modulering som telegrafi
(A1A) utgör har en konstant envelopp. Orsaken till att man använder ALC även vid generering av A1-signaler torde återfinnas i att konstruktörerna av ren bekvämlighet låter ALC-slingan reglera uteffekten även i detta fall istället för att använda TGC. Om dessutom teckendelarna redan från början har för korta stigtider kommer ALC-översvängar att ytterligare förvärra det utsända spektrat.
En realisering av effektinställning via TGC skulle medföra att utnivån automatiskt ställdes in så att ALC aldrig behöver arbeta vid telegrafisändning.
Amatörmateriel har allmänt sett på tok för korta stig- och falltider på sina A1-vågformer.
Det finns en studie i ämnet här:
http://www.esr.se/phocadownload/aom_keyclicks_v1.pdf
Erfarenheterna från bl.a. denna ledde till SM7EQL:s konstruktion av en telegrafisändare med inställbar teckenformning.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
