Det där med elitstatus har jag funderat över. Det nämns ganska ofta här på forumet.
Jag kan missta mig, men jag tror bara att jag sett det komma från ett och samma håll.
Det är en god, ehuru ganska senkommen, insikt hos det i övrigt ganska historielösa SSA att börja ställa sig sådana här frågor.
Till att börja med är
ITU-R Recommendation M.1544 inte någon del av Radioreglementet, utan mer en grundläggande vägledning för Administrationer i hur radioamatörer ska examineras.
Fram till att den skapades 2001 hade det endast stått att "
Administrations shall verify the operational and technical qualifications of any person wishing to operate an amateur station", men inte något om hur eller i vilka ämnen.
Anledningen att påståendena om "elitstatus" kommer från just mig är primärt att jag har tagit mig tid att "arkivforska" i ämnet, samt dessutom åtminstone ansett att saken varit viktig. Det som finns i form av dokumenten från t.ex. Atlantic City-konferensen är dock bara en liten del av helheten, utan det är konferensens förarbeten och de direktiv som gavs från politiskt håll till de som satt vid förhandlingsborden som fick det största inflytandet.
För att förstå varför måste vi i sin tur "backa bandet" till 1930-talet.
"Amatörradio" hade, genom ett genomtänkt agerande från IARU och även ett visst mått tur, fått internationellt erkännande 1927, och stödet fanns primärt från de engelsktalande demokratierna. Sedan demokratierna börjat knaka i fogarna under mitten/senare delen av 30-talet avtog det internationella stödet, vilket blev ganska påtagligt vid Kairo-konferensen 1938. Det kom ganska högljudda propåer från diktaturerna om att påtagligt inskränka och även eliminera amatörradions privilegier. Ingen vet hur det hade slutat om kriget inte hade brutit ut 1939.
Under kriget kom radioamatörer att utmärka sig i många roller hos segrarmakterna*, och lyckades på det sättet att få gehör för sin sak när freden närmade sig. För att helt inse vidden av detta är det nödvändigt att även "plöja" många årgångar av QST, RSGB Bulletin och Short Wave Magazine. I synnerhet ledarspalterna från mitten av 50-talet i Short Wave Magazine gick in på frågan hur denna elitstatus skulle kunna behållas, så att inte frekvenserna skulle försvinna vid nästa våglängdskonferens.
Man såg framför sig hur avkoloniseringen riskerade medföra att nybildade "bruna" nationer skulle skaffa sig frekvensutrymme på radioamatörernas bekostnad. G6FO:s recept var enkelt, man skulle hålla uppe kraven för ett tillstånd och ha en viss kontroll över vilka som blev radioamatörer. Detta var nog även ett eko av den debatt som hade rått precis efter kriget, där man ifrågasatt ifall endast meriter från militär verksamhet automatiskt skulle kunna ge ett amatörtillstånd.
Av samma anledningar, fast kanske uttryckta på ett lite annorlunda sätt, framhölls det ständigt i QTC:s ledarspalt hur viktigt det var att förkovra sig och alltid ge ett gott intryck hos makthavarna. Man insåg faktiskt att "
goodwill-kapitalet" var begränsat, och ständigt behövde förnyas.
Även RSGB:s jubileumsbok "
World at Their Fingertips" samt ARRL:s dito
"50 years of ARRL" går in på frågan i viss detalj. Saken refererades även kortfattat i bl.a. Populär Radio under slutet av 1944 och början av 1945.
Radioamatörernas goda rykte kom sig av att man faktiskt varit en kompetent elit vilken hade kunnat sättas in på många håll i krigsansträngningarna. Ett exempel är att en stor del av motståndsrörelsernas radiooperatörer varit amatörer.
Sverige utgjorde inte direkt något undantag i detta. De c:a 350 förkrigsamatörerna var nästan undantagslöst "män i sina bästa år" ur samhällets bildade klasser, vilka med visst fog kunde betraktas som en "elit".
I SM hade Telegrafverket tillsammans med militära myndigheter särskådat vad radioamatörer kunde tänkas användas till under efterkrigsförhållanden och funnit att den kravnivå som existerat innan kriget inte alls var tillräcklig för den tilltänkta användningen av nytillkomna radioamatörer i ett framtida krig. Ur detta resonemang härleddes "licenstrappan" C-B-A.
Tanken bakom detta var att attrahera läroverksungdomar och andra tekniskt intresserade med potential att kunna utvecklas till kvalificerade radiooperatörer och tekniker, vilka det även ställdes en del andra krav på;
radioamatören skulle vara en person "
känd för redbarhet och ordentlighet, och i övrigt prövad lämplig att erhålla tillstånd att inneha och använda amatörradiosändare". Om detta inte beskriver en "elit" så vet jag inte vad som gör det.
När jag som 12/13-åring kom i kontakt med den lokala klubben fick jag det tydligt inskärpt i mig att "vem som helst" inte blev radioamatör, utan att det krävdes ett genuint intresse och även påtagliga ansträngningar.
Att lite senare behöva lämna referenser om sin person var något nytt och det underströk med vilket allvar dåtidens statsmakter såg på radioamatörerna som företeelse. Utfärdandet av ett "
tillståndsbevis för innehav och användning av amatörradiosändare" var en mycket tydlig förtroendegest från ett i övrigt ganska misstänksamt samhälle.
Nu när amatörradion bokstavligen agerar på en marknad utan efterfrågan har frågan om radioamatörerna utgör en elit eller inte blivit ganska ointressant, men trots det förbättras överlevnadschanserna av en högre kunskapsnivå och ett oklanderligt uppträdande. Ifall man i stället skulle anse att kvantitet är det enda saliggörande så är det givetvis så att det står vederbörande fritt, men risken finns att makthavarna har en annan åsikt.
Amatörradion är inte samhällshotande, även om ointresserade/ocertifierade/okunniga incivider skulle utöva den, så de krav som ställs kanske avspeglar detta.
En ganska intressant "vinkling". Utifrån ett sådant bakomliggande resonemang skulle man helt kunna avskaffa examinationerna utan att få några konsekvenser, vilket kanske blir nästa steg.
Uppriktigt sagt känns det rätt skönt att "ha framtiden bakom sig".
* En viktig "pusselbit" sedd utifrån är översikten av den roll vilken amatörradion spelat i de allierades krigföring, vilka sammanställdes 1944 av den tidigare ordföranden för den tyska amatörradioföreningen DASD
Gruppenführer-SS Dr. Ernst Sachs, vilken dock på tok försent, pekade på den nytta som amatörradiorörelsen gett.