Blir inte detta ytterst problematiskt i slutändan? Jag menar matte och teori i all ära, men det är ju det fysiska, alltså tester med diverse mätverktyg för att se om teori stämmer med praktik, som en fattig man tyvärr...
Jo det blir problematiskt i verkligheten. De krav vi har idag ger oss vissa privilegier som myndigheterna hittills ansett att vi kan klara av att hantera för att uppfylla de regelverk som reglerar såväl EMC som spektrumanvändningen. De teoretiska kunskaperna som man behöver för att klara provet och få ett certifikat som bevis är en sak men att sedan omsätta sådana kunskaper till något som är praktiskt användbart är en helt annan sak.
Sedan är det som du skriver att nödvändig mätutrustning är dyr och inget som "den vanlige radioamatören" varken har råd till eller ens kan använda baserat på den kunskapsnivån som krävs för att få ett amatörradiocertifikat. Min bedömning är att det egentligen skulle krävas motsvarande högskoleutbildning inom området i kombination med några års praktik innan vederbörande skulle kunna klara av att verifiera att t ex en hembyggd sändare uppfyller de krav som rent generellt gäller för all radioelektronik och där vi förutsätts ta ansvar för det.
De problem som radioamatörer orsakat och som berott på tekniska brister i radiosändarna har enligt myndigheterna alltid har varit små och få till antalet. Ett större problem har och är det fåtal radioamatörer som medvetet stör och jäklas på banden. Där hjälper ingen utbildning och kanske inte heller ökade krav då vem som helst kan köpa en amatörradiostation över disk och använda amatörbanden med låg risk att åka dit.
Varför har man inte delat upp certifikatet i två? Varav första delen (vi kan kalla den A) är mindre elektronik (för de som tänkt köra tråkig CE-märkt produkt,) och en del som är mer elektronik (De som verkligen vill och kan bygga ihop en egen radiosändare, mast, filter etc) som då blir B. Skulle inte detta locka mer att ta en certifiering?
Det är en lång historia.
En superkort följer här;
När jag tog certifikat 1969 hade vi ett system med C, B och A-certifikat. C-cert var det vi idag kan kalla noviscertifikat med mycket låga krav inom radioteknikdelen men som för min del liksom alla andra nybörjare ändå räckte till för att hjälpligt få ihop en enkel hembyggd sändare med två rör och som t o m fungerade och gav många kontakter över hela världen. Tanken men C-B-A systemet var att man som ung skulle kunna komma in i hobbyn på ett enkelt sätt men som då gav begränsade privilegier. C-amatörerna fick sända med 10 W (inmatad DC-effekt), kristallstyrt på 3,5 7 och 21 MHz och enbart telegrafi. Samt 144 MHz och högre band gällde 10 W kristallstyrt men också telefoni. Inte mycket kan tyckas men då på den tiden var det fantastiskt - tyckte nog de flesta av oss nybörjare.
Provkraven för morsetelegrafi var 40 takt för C, 60 takt för B och 80 takt för A-certifikat. Teorikraven för B och A var betydligt högre än för C men jämfört med dagens gällande krav mycket låga och framförallt mycket begränsade inom några få ämnesområden.
Det finns flera länder runt om i världen som har ett novis-certifikat men där endast CE-märkt utrustning får användas. Där är kraven på radioteknik i princip borta och man fokuserar istället mer på kännedom om regler och trafikmetoder samt hur apparaterna fungerar och hur de olika rattarna och knapparna på frontpanelen skall användas. Danmark har ett sådant system med sin D-licens.
Personligen tycker jag att det gamla C-B-A systemet var bra då det fanns ett mål att jobba mot. Först tränade jag upp min morsehastighet till 60-takt vilket gick snabbt sedan läste jag in teorin som krävdes vilket gick bra det också. För att få A-certifikat krävdes att man först hade haft B-certifikat ett år vill jag minnas. När A-certifikatet äntligen ankom var man stolt...målet var uppnått!
