I första inlägget skrev jag:
I en annan tråd uppmärksammades G4ILOs blogg, jag citerar ett stycke.
G4ILO skriver:
"There is a danger that the pursuit of technology could turn ham radio into a poor copy of existing communications networks. Ham radio has endured because it has held on to its traditions involving relatively simple technology that most hams can understand and even build for themselves. If we ever lose sight of that the hobby is as good as dead."
En intressant tanke som jag själv inte reflekterat över, men som kan funka. Problemet är att jag i stort sätt aldrig möter ungdomar som är intresserade av punkt till punkt-kontakter utan ser helt andra möjligheter som väcker intresse kring amatörradio och sändare. Frågan är om vi starka traditionalister som ofta (alltid) hävdar att "det var bättre förr" vågar att ompröva vår definition av vad som är amatörradiotrafik så att även ungdomar lockas av att lära sig att använda enkel och grundläggande sändarteknik.
Som jag ser det har vi fått ett antal väldigt tydliga klarlägganden.
För att kunna utnyttja enkel och grundläggande sändarteknik måste man vara relativt kunnig. Detta leder till att G4ILOs antagande faller.
Modern och i grunden komplicerad och därmed ofta ganska oåtkomlig teknik på komponentnivå lockar både gammal och ung på, men då på systemnivå.
Det som uppfattas som enkel och grundläggande utbildning skapar sällan/aldrig en grund för fördjupade kunskaper på komponentnivå, men påfallande ofta på systemnivå.
Myndigheter ser populationen radioamatörer som en tämligen okänd systemkomponent i samhället. Inget talar för någon ändring om inte radioamatörerna tar initiativet.
Hur hanterar vi då detta så vi kan gå vidare? Jag vill här fortsätta på det enda spår där jag anser att vi kan vara en tillgång till samhället, samtidigt som vi därmed breddar vår egna existensbas, EMC – störningar mm.
Vi har tidigare använt bilar som metafor:
Det är inte nödvändigt att kunna räkna på resonanskretsar och svängningsvillkor för att använda en radioapparat eller ställa in rattarna på ett PA-steg. Det som krävs är i grunden att eleven får en viss förståelse för rattarnas verkan och hur de ställs in med hjälp av t ex ett visarinstrument på panelen. Ungefär som vi kan lära en bilförare att växla vid vissa varvtal eller att hålla lagom hastighet genom rondellen så att bilen inte far ut i kantstenen med punktering som följd. Faktum är ju att det finns många bilförare som kör på ett föredömligt sätt men som inte ens kan byta tändstift eller byta hjul... Skulle de bli bättre bilförare genom att känna till hur vevaxeln ser ut och hur ventilspelet justeras? Knappast.
Tittar vi på systemkomponenten bilen så är det inte mycket vi behöver kunna om komponenterna som skapar en bil, men vi har ett mycket strikt samhällsreglemente hur vi hanterar systemet bilen.
Vi måste köra så vi undviker att krocka, vi måste hålla olika begränsningar (hastighet, vikt, etc). Vi får inte störa andra medborgare (signalera, dålig ljuddämpare, köra vid vissa tider, etc). Här finns det ett absolut kunskapskrav mot bilförare, argumentet ”jag visste inte/kunne inte” är inget argument för att undvika att bli lagförd.
Det är alltså endast vid användning bland samhällets övriga medborgare som det uppstår ett kunskapskrav på en bilförare, vad man får/får inte göra etc (vi bortser här från skatteaspekten som inte är kopplad till brukandet utan till ägandet)
På liknande sätt bör jag inse att samhället ställer framtida krav på användare av sändare inom samhället. Själv tycker jag att det är ett självklart kunskapskrav på en radioamatör att kunna beräkna eller mäta den fältstyrka som jag utsätter mina grannar för när jag trycker ned nyckel/PTT. Att försvara sig med ”Att det kan väl inte jag???” är bara en naiv brist i insikt i hur samhället utvecklar sig. Idag ändras ansvarsfördelningen i ett myndighetsperspektiv tydligt från att okunskap kan vara en ursäkt, till att okunskap är brottsligt. Det kan tom vara brottsligt att vara aningslös och naiv (jämför hälerilagen som i dagarna är uppe till rättslig prövning).
Intressant att notera är att företag som agerar i konsumentledet allt oftare agerar enligt helt andra principer, och där jämställs, som tidigare nämnts, okunskap hos kunden allt oftare med en defekt apparat.
Det är troligen med detta synsätt som kommande lagstiftning skrivs, och en frågeställning man skall ställa sig som radioamatör är då tex, ”Med vilken rätt utsätter jag mina grannar för strålning som jag inte vet densiteten på?” och om en granne frågar om min radioanläggning innebär framtida hälsorisker, anser jag att man har en skyldighet att som användare hantera ett enkelt resonemang med koppling till av myndigheter uppställda gränsvärden där man med hänvisning till enkla beräkningsmodeller kan visa att man väl uppfyller tidigare nämnda gränsvärden. Att hänvisa till mobiltelefoner också är sändare håller inte då dessa idag räknas som samhällslogistiska systemkomponenter och värderas inte enligt samma lagar. (Jämför med motorbanor som finns vid ett flygfält. Man kan klaga på motorbanan och få den stängd, men man kan inte argumentera mot flygfältet på liknande sätt, trots att båda bullrar).
Att fokusera på grundläggande radioteknik i syfte att man skall bygga sändare och vara en samhällsresurs känns som ett tämligen avlägset, synsätt från samhället.
Att införa ett skifte i kunskapskrav anser jag skulle kunna vara en räddning för amatörradion, dels för att dessa kunskapskrav innebär en möjlighet att aktivt kunna utöva sin hobby, dessutom för att samhället ser en vinst att ha EMC-kunniga personer i samhället. (Ökad elkvalitet anses vara ett prioriterat framtida systemkrav för elabonnenter). Med kunskaper i att hantera störningsproblematiken finns möjligheten att vi kommer att ses som både kunniga och kompetenta ur ett samhällsperspektiv.
Vi kommer då fram till att i stället för ”enkelt och grundläggande”, skall vår teknik och kunskapsnivå vara relativt ”kompetent och rimligt avancerad”.
Kan återigen kunskap bli en morot? Personligen ser jag en nödvändig koppling till en stege i effektanvändning/utstrålad fältstyrka där 10W känns som rimlig början, och varefter man kan mer om störningsproblematiken får man tillgång till mer effekt. Men jag tror att det som ett ev. myndighetsförslag kommer bara att finnas en nivå, tillräckligt kunnig resp okunnig. (jämför elsäkerhet)
Frågan är då "Hur länge kan vi hålla på att hävda vår rätt till okunskap kring påverkan på och från övriga medborgare?"
Observera att jag här drar alla över en kam då i stort alla radioamatörer är tämligen okunniga om störningsproblematikens grunder, (jag är väl medveten om avvikelser från detta). Detta har till stor del historiska grunder då vi tidigare betalade för att Televerket hade kunskapen åt oss, något som inte gäller längre.
Jag är övertygad att detta leder till att antalet amatörer som aktivt kan utnyttja sin utrustning kommer att öka drastiskt procentuellt sett.
Känns det märkligt med detta resonemang? Ta då och studera en del av de lagförslag som hanteras runt om i EU och dra era egna slutsatser. Själv ändrar jag frågan i rubriken från "Enkel och grundläggande" till "kunnig och kompetent"...
