SM6VJE
Well-Known Member
Men som radioamatör skall man nog hellre plantera en tall, äppelträn är värdelösa antennträn, men idén är densamma 
Vad heter den egentligen? Handpumpen
- Thread starter SM4FPD
- Start date
SM0AOM
Well-Known Member
"Den som varken ser framåt eller bakåt har anledning att se upp"
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Svenska Akademiens Ordbok har även med den ursprungliga benämningen som bl a LM Ericsson och Öller använde på 1800-talet. Telegraftangent är ett särdeles vackert ord lämpligt att användas i mer seriösa telegraf-sammanhang för Radiokommisarier som hellre tänker bakåt än framåt.
Saxar några stycken från ordboken...
"TELEGRAF-NYCKEL. anordning för manuell sändning av telegrafiska tecken gm brytande o. slutande av den elektriska strömmen; förr äv. om sådan del av skrivapparat (se d. o. d β) som liknar sådan nyckel; jfr nyckel 3 a o. -tangent o. morse-, telegraferings-nyckel. UB 2: 432 (1873; i skrivapparat). (Sv.) Telegraf-nyckel, (fr.) (clef) manipulateur. Schulthess (1885). Vid snabbtelegrafering, som sker med en s. k. ”transmitter” av den typ som förekommer .. i st. f. telegrafnyckel, användes en telegraferingshastighet av bortåt 300 bokstäver i minuten. VFl. 1919, s. 47. —"
"TELEGRAF-TANGENT. (numera föga br.) telegrafnyckel; jfr tangent 3 a. År 1856 arbetade .. (telegrafdirektör A. H. Öller) på en idé att utbyta telegraftangentens lamellfjäder mot en spiralfjäder. Dædalus 1955, s. 97. —"
*3a) (numera mindre br.) om mekanism med nedtryckbar hävstång i avsändningsapparat i telegraf av morsetyp; jfr NYCKEL 3 a o. MORSE-, TELEGRAF-NYCKEL. Fock 1Fys. 620 (1855). De egentliga telegraferande verktygen i (telegraf)apparaten äro .. tangenten eller nyckeln och skrifmaskinen. UB 2: 426 (1873). IllSvOrdb. (1964).
Saxar några stycken från ordboken...
"TELEGRAF-NYCKEL. anordning för manuell sändning av telegrafiska tecken gm brytande o. slutande av den elektriska strömmen; förr äv. om sådan del av skrivapparat (se d. o. d β) som liknar sådan nyckel; jfr nyckel 3 a o. -tangent o. morse-, telegraferings-nyckel. UB 2: 432 (1873; i skrivapparat). (Sv.) Telegraf-nyckel, (fr.) (clef) manipulateur. Schulthess (1885). Vid snabbtelegrafering, som sker med en s. k. ”transmitter” av den typ som förekommer .. i st. f. telegrafnyckel, användes en telegraferingshastighet av bortåt 300 bokstäver i minuten. VFl. 1919, s. 47. —"
"TELEGRAF-TANGENT. (numera föga br.) telegrafnyckel; jfr tangent 3 a. År 1856 arbetade .. (telegrafdirektör A. H. Öller) på en idé att utbyta telegraftangentens lamellfjäder mot en spiralfjäder. Dædalus 1955, s. 97. —"
*3a) (numera mindre br.) om mekanism med nedtryckbar hävstång i avsändningsapparat i telegraf av morsetyp; jfr NYCKEL 3 a o. MORSE-, TELEGRAF-NYCKEL. Fock 1Fys. 620 (1855). De egentliga telegraferande verktygen i (telegraf)apparaten äro .. tangenten eller nyckeln och skrifmaskinen. UB 2: 426 (1873). IllSvOrdb. (1964).
Last edited:
sm5phu
Well-Known Member
Du måste ha en gammal SAOL. Jag får gå tillbaka till 1973 års upplaga för att hitta "telegrafnyckel".
Och ur Svensk ordbok lär telegrafnyckeln ha försvunnit i 2021 års upplaga, vilket uppmärksammades i dagspressen.
I SAOB finns den kvar, som Bengt påpekade. Men där finns ju allt möjligt från 1500-talet och framåt...
Svensk uppslagsbok från 1954: "De mot punkter och streck svarande strömslutningarna åstadkommas på avsändningsstationen medelst en nyckel el. tangent."
73,
Jonas SM5PHU
Last edited:
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Ur Lärobok i Telegrafi av J Gunnar Holmström utgiven av Kungl. Telegrafstyrelsen 1914;
"Afd. C. Afsändningsapparater.
§ 19. Telegrafnyckeln (Tangenten). Den svenska morsenyckeln visas till det yttre i fig. 93 ....... "
I den historiska inledningen nämner man afsändningspparatens funktion;
"Hittills hafva vi på den station, hvarifrån tecknen skickas, arbetat genom att föra ihop trådändarna vid C (fig 1. ) Att peta med trådsladdar i en viss takt är allt annat än praktiskt. Också användes i praktiken för att sluta och afbryta strömkretsen alltid en särskild afsändningsapparat, som benämns nyckel eller tangent...."
Man kan också läsa alldeles i bokens början; "Ända från denna tid -5 å 400 år före Kristi födelse - får man sålunda räkna upprinnelsen, till hvad vi kalla "telegrafi", ....." Det omnämns såväl akustiska signaler medelst horn och senare trummor och klockor samt optisk signalering.
"Afd. C. Afsändningsapparater.
§ 19. Telegrafnyckeln (Tangenten). Den svenska morsenyckeln visas till det yttre i fig. 93 ....... "
I den historiska inledningen nämner man afsändningspparatens funktion;
"Hittills hafva vi på den station, hvarifrån tecknen skickas, arbetat genom att föra ihop trådändarna vid C (fig 1. ) Att peta med trådsladdar i en viss takt är allt annat än praktiskt. Också användes i praktiken för att sluta och afbryta strömkretsen alltid en särskild afsändningsapparat, som benämns nyckel eller tangent...."
Man kan också läsa alldeles i bokens början; "Ända från denna tid -5 å 400 år före Kristi födelse - får man sålunda räkna upprinnelsen, till hvad vi kalla "telegrafi", ....." Det omnämns såväl akustiska signaler medelst horn och senare trummor och klockor samt optisk signalering.
SM4FPD
Well-Known Member
"Afsändningsapparater", ja det har funnits många ord, roliga ord.
Det lär betyda sändare då.
För övrigt verkar det som att idag bör "den" heta: telegrafnyckel, eller vad säger stämman??
När få vi höra de första nya orden för sändning och mottagning?
Idag "laddade jag upp" 599 till LU6XXX, och ""laddade ner 599" från dito på 7030 kHz.
För övrigt är ju även elbuggsmanipulatorn en telegrafnyckel, eller?
Kanske telegrafnyckeln oxo är en manipulator?
För "manipulerar" (fingrar) det gör man ju både med den traditionella telegrafnyckeln och den till elbyggen.
de
SM4FPD
Det lär betyda sändare då.
För övrigt verkar det som att idag bör "den" heta: telegrafnyckel, eller vad säger stämman??
När få vi höra de första nya orden för sändning och mottagning?
Idag "laddade jag upp" 599 till LU6XXX, och ""laddade ner 599" från dito på 7030 kHz.
För övrigt är ju även elbuggsmanipulatorn en telegrafnyckel, eller?
Kanske telegrafnyckeln oxo är en manipulator?
För "manipulerar" (fingrar) det gör man ju både med den traditionella telegrafnyckeln och den till elbyggen.
de
SM4FPD
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
J. Gunnar Holmström beskriver i boken från 1914 äfven de amerikanska apparaterna. Förutom den vanliga tangenten (nyckeln) nämns den dubbelverkande nyckeln "Bunnells doublespeed key" som vi numera känner som Sideswiper. Tillkomsten sägs bero på att de amerikanska telegrafisterna arbetade på ackord och uppdrifa därför hastigheten för att hinna med fler telegram. Tid var pengar redan på den tiden.
I gruppen "auto-transmitters" vilka genererar de korta teckendelarna genom att anordningen automatiskt producerar en serie prickar finner vi den s k vibroplex-transmittern. Andra benämningar är "autodot-transmittern, mecograph-transmittern, Hulit-transmittern m fl. Alla tillhör de gruppen afsändningsapparater. Här nämns att sidorrörelserna minskade risken för "telegraferingskramp" som för dåtidens yrkestelegrafister som använde vanliga tangenter dagarna i ände, var ett mycket stort problem.
Bland mottagningsapparaterna användes först "knackaren" eller "soundern" som i all sin enkelhet var en reläspole som drog ett ankare i takt med de mottagna telegrafitecknena. Anordningen var monterad på en hård träplatta som akustiskt förstärkte knackandet. Andra varianter försågs med plåttratt som resonanslåda osv. Allt för att knackandet skulle höras högt och tydligt. Sedan kom skrifapparaterna med uppdragbara fjäder- eller lodverk där tecknen skrevs ut på en lång pappersremsa som lästes av manuellt.
Telegrafnyckel, Telegrafinyckel och Morsenyckel är nog de mest gångbara benämningarna i vardagsbruk. Telegraftangenten tycker jag passar bättre i museala sammanhang och är också den vanligaste benämningen som användes i tillverkarnas kataloger och på kopplingsschemorna för Telegrafborden senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet.
I gruppen "auto-transmitters" vilka genererar de korta teckendelarna genom att anordningen automatiskt producerar en serie prickar finner vi den s k vibroplex-transmittern. Andra benämningar är "autodot-transmittern, mecograph-transmittern, Hulit-transmittern m fl. Alla tillhör de gruppen afsändningsapparater. Här nämns att sidorrörelserna minskade risken för "telegraferingskramp" som för dåtidens yrkestelegrafister som använde vanliga tangenter dagarna i ände, var ett mycket stort problem.
Bland mottagningsapparaterna användes först "knackaren" eller "soundern" som i all sin enkelhet var en reläspole som drog ett ankare i takt med de mottagna telegrafitecknena. Anordningen var monterad på en hård träplatta som akustiskt förstärkte knackandet. Andra varianter försågs med plåttratt som resonanslåda osv. Allt för att knackandet skulle höras högt och tydligt. Sedan kom skrifapparaterna med uppdragbara fjäder- eller lodverk där tecknen skrevs ut på en lång pappersremsa som lästes av manuellt.
Telegrafnyckel, Telegrafinyckel och Morsenyckel är nog de mest gångbara benämningarna i vardagsbruk. Telegraftangenten tycker jag passar bättre i museala sammanhang och är också den vanligaste benämningen som användes i tillverkarnas kataloger och på kopplingsschemorna för Telegrafborden senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet.
SM0AOM
Well-Known Member
Det moderna namnet på den anordning, ansluten till riktiga plåtradioapparater uppbyggda med riktiga elektronrör, med vilken riktiga radioamatörer utbyter riktiga radiotelegrafiska meddelanden,
är "telegrafnyckel".
Sedan finns utvecklingsformer, med den halvautomatiska telegrafnyckeln eller "buggen" efter Vibroplex kända varumärke, "lusen".
Vibroplex konstruktionen är jämngammal med den trådlösa telegrafin, men fick sin tidigaste användning över trådförbindelser.
En "mekanisk bugg" är en blandning mellan automatisering och manuell betjäning, vilket SM6AUZ(SK) beskrev slående i sitt causerie från QTC 1965:
Ganska tidigt började man göra elektriska efterbildningar av Vibroplexen, en pionjär var OZ7BO, som konstruerade både "relädrivna" och "elektronrörsdrivna" halvautomatiska telegrafnycklar. Under 1950-talet konstruerade W6TO en utveckling som möjliggjorde att både långa och korta teckendelar genererades automatiskt.
I och med den helautomatiska telegrafnyckeln eller "elbuggen" så fick man konstruktion där man använder en "manipulator" (härlett ur latinets "manipulus" = handfull). Denna ger indata till de logiska nät vilket genererar själva teckendelarna och deras inbördes mellanrum, mer avancerade konstruktioner kan även handskas med teckenmellanrum.
Gemensamt för alla konstruktioner av halv- och helautomatiska telegrafnycklar är att de fortfarande förutsätter att användaren behärskar Morsetelegrafi, för att kunna avgöra om ett genererat tecken överensstämmer med det önskade både i form och innehåll
(elakhet som jag hörde i slutet av 60-talet: "Bugg = telegrafnyckel där vartannat tecken utgörs av ett felskrivningstecken").
Nästa "utvecklingssteg" har varit att ersätta telegrafnyckeln eller manipulatorn med ett tangentbord, där en nedtryckt tangent motsvarar
ett telegrafitecken, vilket genereras helt elektroniskt utan någon som helst mänsklig inblandning. Steget från detta till att lagra färdiga meddelanden eller "tangentbordsmakron" vilka anropas genom att trycka ner en funktionstangent blir då kort.
Kopplat till att använda "Morseavkodare", där mottagen Morsetelegrafi, med varierande framgång, översätts till text på en bildskärm, har detta medfört en tilltagande avpersonalisering av den ädla telegraferingskonsten. Detta har drivits till sin spets genom utvecklingen av "digitala moder" där FT8 intar en särställning, vilken medger helt automatiserad och avpersonaliserad amatörradiotrafik.
Sett i detta perspektiv har avskaffandet av kraven på färdighet i Morsetelegrafering, alltså handsändning och hörselmottagning, accelererat amatörradions allmänna marginalisering, avpersonalisering tillsammans med användarnas historielöshet. Telegrafin fostrar, kort sagt, "riktiga radioamatörer".
är "telegrafnyckel".
Sedan finns utvecklingsformer, med den halvautomatiska telegrafnyckeln eller "buggen" efter Vibroplex kända varumärke, "lusen".
Vibroplex konstruktionen är jämngammal med den trådlösa telegrafin, men fick sin tidigaste användning över trådförbindelser.
En "mekanisk bugg" är en blandning mellan automatisering och manuell betjäning, vilket SM6AUZ(SK) beskrev slående i sitt causerie från QTC 1965:
Ganska tidigt började man göra elektriska efterbildningar av Vibroplexen, en pionjär var OZ7BO, som konstruerade både "relädrivna" och "elektronrörsdrivna" halvautomatiska telegrafnycklar. Under 1950-talet konstruerade W6TO en utveckling som möjliggjorde att både långa och korta teckendelar genererades automatiskt.
I och med den helautomatiska telegrafnyckeln eller "elbuggen" så fick man konstruktion där man använder en "manipulator" (härlett ur latinets "manipulus" = handfull). Denna ger indata till de logiska nät vilket genererar själva teckendelarna och deras inbördes mellanrum, mer avancerade konstruktioner kan även handskas med teckenmellanrum.
Gemensamt för alla konstruktioner av halv- och helautomatiska telegrafnycklar är att de fortfarande förutsätter att användaren behärskar Morsetelegrafi, för att kunna avgöra om ett genererat tecken överensstämmer med det önskade både i form och innehåll
(elakhet som jag hörde i slutet av 60-talet: "Bugg = telegrafnyckel där vartannat tecken utgörs av ett felskrivningstecken").
Nästa "utvecklingssteg" har varit att ersätta telegrafnyckeln eller manipulatorn med ett tangentbord, där en nedtryckt tangent motsvarar
ett telegrafitecken, vilket genereras helt elektroniskt utan någon som helst mänsklig inblandning. Steget från detta till att lagra färdiga meddelanden eller "tangentbordsmakron" vilka anropas genom att trycka ner en funktionstangent blir då kort.
Kopplat till att använda "Morseavkodare", där mottagen Morsetelegrafi, med varierande framgång, översätts till text på en bildskärm, har detta medfört en tilltagande avpersonalisering av den ädla telegraferingskonsten. Detta har drivits till sin spets genom utvecklingen av "digitala moder" där FT8 intar en särställning, vilken medger helt automatiserad och avpersonaliserad amatörradiotrafik.
Sett i detta perspektiv har avskaffandet av kraven på färdighet i Morsetelegrafering, alltså handsändning och hörselmottagning, accelererat amatörradions allmänna marginalisering, avpersonalisering tillsammans med användarnas historielöshet. Telegrafin fostrar, kort sagt, "riktiga radioamatörer".
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Holmström beskriver även en mekaniskt ganska komplicerad avsändningsapparat där bokstäver och siffror består av lösa "metalltyper" vilka kläms fast i en skåra på en lång list av trä. Lister med hela ord och kortare meningar kan då förberedas. Listerna insättes sedan i afsändningsapparaten och vevas fram i lämplig hastighet förbi en fjäderbelastad kontakt som slutes och öppnas i takt med telegrafitecknet för respektive bokstav/siffra som passerar. Sändningen kunde då utföras av icke telegrafikunnig personal. Principen påminner lite om senare tidens stansade pappershålremsor för både telegrafi och fjärrskrift.
Idén med tangentbord är inte ny. Det fanns på 1800-talet ett system med en anordning som mer påminner om ett litet piano där varje tangent kopplades till en ledare och på mottagningssidan påverkade en visare som pekade på resp bokstav eller siffra eller indikatorflärpar som trillade ner med automatisk återställning efter varje bokstav. För det krävdes dock en mångledare så systemet kom inte till någon större användning. Men idén var ju god.
Det nämns särskilt att den vanliga telegrafin medelst manuella afsändningsapparater såsom tangent är vida överlägsen då endast en enkelledare med återledning via markjord krävdes. I princip bestod en anläggning av telegraftangent, knackare och lokalbatteri plus en duktig telegrafist.
Idén med tangentbord är inte ny. Det fanns på 1800-talet ett system med en anordning som mer påminner om ett litet piano där varje tangent kopplades till en ledare och på mottagningssidan påverkade en visare som pekade på resp bokstav eller siffra eller indikatorflärpar som trillade ner med automatisk återställning efter varje bokstav. För det krävdes dock en mångledare så systemet kom inte till någon större användning. Men idén var ju god.
Det nämns särskilt att den vanliga telegrafin medelst manuella afsändningsapparater såsom tangent är vida överlägsen då endast en enkelledare med återledning via markjord krävdes. I princip bestod en anläggning av telegraftangent, knackare och lokalbatteri plus en duktig telegrafist.
Metoden med lösa "typer" har jag sett som tillbehör till en spionsändare, där man klämde in typerna i en cirkelformad hållare som sedan drevs med en sorts speldosemekanism och nycklade sändaren med nån mekanisk kontaktanordning. Troligen rätt vettigt system under de speciella förhållanden apparaturen var avsedd för...
SM0AOM
Well-Known Member
"Snabbsändare" av olika slag förekom ganska ofta.
Att lagra ett meddelande i form av metalltyper är en klassisk lösning som inte kräver någon annan teknik.
Intressant att "transmitter" användes som samlingsnamn för något som genererade korta teckendelar automatiskt.
I mer modern tid var "transmitter" en mekanisk remsläsare enligt Wheatstone eller Creed-systemen vilken kunde sända telegrafutecken som stansats i förväg i en pappersremsa.
I fast radio-verksamheterna gjorde man skillnad på "Teletype/Morse-omvandlare" eller 5-håls remsläsare vilka i sin tur genererade Morsetecken, och Wheatstone/Creed remsläsare som sände Morse direkt. Endast de senare ansågs vara "transmittrar". I och med införandet av van Duuren ARQ-systemen under mitten av 1940-talet så kom Morse på fasta radioförbindelser snabbt ur bruk i SM.
Att lagra ett meddelande i form av metalltyper är en klassisk lösning som inte kräver någon annan teknik.
Intressant att "transmitter" användes som samlingsnamn för något som genererade korta teckendelar automatiskt.
I mer modern tid var "transmitter" en mekanisk remsläsare enligt Wheatstone eller Creed-systemen vilken kunde sända telegrafutecken som stansats i förväg i en pappersremsa.
I fast radio-verksamheterna gjorde man skillnad på "Teletype/Morse-omvandlare" eller 5-håls remsläsare vilka i sin tur genererade Morsetecken, och Wheatstone/Creed remsläsare som sände Morse direkt. Endast de senare ansågs vara "transmittrar". I och med införandet av van Duuren ARQ-systemen under mitten av 1940-talet så kom Morse på fasta radioförbindelser snabbt ur bruk i SM.
Ja, "transmitter" kallades de remsläsare som användes för träning (styrd sändning), och morseprov, både i det militära och på Sjöbefälsskolan. Enligt radioläraren kn Linné, I4, skulle vi alla nybörjare lära oss "sända som en transmitter, så man hör vad ni skriver", vilket är en rätt lustig språklig konstruktion. Alla nådde inte dit, kan jag säga.
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Jag har sett en amerikansk beskrivning på en sådan morsebräda med dragpinne och kontaktbleck för CQ CQ CQ DE W2XYZ K.
Mer vanligt förekommande var en rund metallskiva med utklippta tecken längs periferin och som drevs av antingen ett uppdragbart fjäderverk eller i modernare tappning en elektrisk motor med stor utväxling. Ett fjädrande kontaktbleck justerades in för "raspfri" teckengivning. Både SM7PP (SK) och SM7XU (SK) här i Lund har berättat om att de använde sådana mackapärer som CQ-maskiner på 1930-talet. Samma princip med mekaniska teckengivare användes även för stationsidentifiering för bl a kustradiostationerna förr i tiden. Jag byggde en sådan givare nån gång på 80-talet men den ersattes kort därefter av en elektronisk CQ-maskin baserat på ett e-prom som var lite bekvämare att använda.
Många av våra moderna elektroniska high-tech lösningar hade sina motsvarigheter i mer eller mindre finurliga mekaniska konstruktioner förr i tiden. SM7XU (SK) som var en klurig finmekaniker använde så sent som på 80-talet en mekanisk scanner för 2 m. En motor drev en kullagrad rundgående vridkondensator från BC-625 till VFOn i mottagaren och AGC-signalen som styrde ett relä användes för att bryta strömmen till motorn. En fjäderbelastad arm drog sedan tillbaka VFOn några grader så att VFOn hamnade exakt rätt i frekvens. Konstruktionen hade varit i bruk sedan tidigt 50-tal och mottagaren var avsedd för dåtidens NBFM/AM-trafik men modifierades sedan för att scanna FM-kanalerna och repeatrarna som dök upp i början av 70-talet.
Mer vanligt förekommande var en rund metallskiva med utklippta tecken längs periferin och som drevs av antingen ett uppdragbart fjäderverk eller i modernare tappning en elektrisk motor med stor utväxling. Ett fjädrande kontaktbleck justerades in för "raspfri" teckengivning. Både SM7PP (SK) och SM7XU (SK) här i Lund har berättat om att de använde sådana mackapärer som CQ-maskiner på 1930-talet. Samma princip med mekaniska teckengivare användes även för stationsidentifiering för bl a kustradiostationerna förr i tiden. Jag byggde en sådan givare nån gång på 80-talet men den ersattes kort därefter av en elektronisk CQ-maskin baserat på ett e-prom som var lite bekvämare att använda.
Många av våra moderna elektroniska high-tech lösningar hade sina motsvarigheter i mer eller mindre finurliga mekaniska konstruktioner förr i tiden. SM7XU (SK) som var en klurig finmekaniker använde så sent som på 80-talet en mekanisk scanner för 2 m. En motor drev en kullagrad rundgående vridkondensator från BC-625 till VFOn i mottagaren och AGC-signalen som styrde ett relä användes för att bryta strömmen till motorn. En fjäderbelastad arm drog sedan tillbaka VFOn några grader så att VFOn hamnade exakt rätt i frekvens. Konstruktionen hade varit i bruk sedan tidigt 50-tal och mottagaren var avsedd för dåtidens NBFM/AM-trafik men modifierades sedan för att scanna FM-kanalerna och repeatrarna som dök upp i början av 70-talet.
Last edited:
SM4FPD
Well-Known Member
Har för mig det fanns någon "sån där" Morsebräda på Tekniska museet i STHLM, förr....
Men jag byggde en egen popbugg, beskriven i QTC. Jag måste ha varit runt mopedåldern, och QTC gick att köpa i handeln ett tag.
Tänkte lära mig Morse och bli radioamatör.
Men jag fattade direkt hur den funkade och inga som helst ord liknande SM6AUZ (SK) yttrades, inte ens sprattelmaskin.
Men han försökte väl vara rolig.
Ett fel gjorde jag, lärde mig att sända med långa på tummen och korta till höger på fingrarna.
Så är det än idag, men det gör att jag sänder rätt bra med vänster hand.
Fanns ju ingen att fråga, och artikeln med POP buggen sade inget om tumme för prickar eller streck...
Att lära sig Morse gick ju inte.... men byggen funkade fint
SM4FPD
Men jag byggde en egen popbugg, beskriven i QTC. Jag måste ha varit runt mopedåldern, och QTC gick att köpa i handeln ett tag.
Tänkte lära mig Morse och bli radioamatör.
Men jag fattade direkt hur den funkade och inga som helst ord liknande SM6AUZ (SK) yttrades, inte ens sprattelmaskin.
Men han försökte väl vara rolig.
Ett fel gjorde jag, lärde mig att sända med långa på tummen och korta till höger på fingrarna.
Så är det än idag, men det gör att jag sänder rätt bra med vänster hand.
Fanns ju ingen att fråga, och artikeln med POP buggen sade inget om tumme för prickar eller streck...
Att lära sig Morse gick ju inte.... men byggen funkade fint
SM4FPD
Troligt att det kan vara något jag sett på telemuseet, den hade iaf den ursprungliga morse koden aka "American Morse", "Railroad Morse"