1 kW PA-steg för 144 MHz
- Thread starter SM7EQL
- Start date
SM0AOM
Well-Known Member
En läsvärd sida, också från DL1DWG, om en optimerad 144 MHz-konverter med LO som skulle passa till en transverter:
electronicprojectsforfun.wordpress.com
A 2m to HF Converter
Ulrich L. Rohde N1UL came up with the idea to built an exceptionally good 2m to HF receiving converter. It should cover the following requirements: Convert 144-148MHz to 28-32MHz. This includes the…
electronicprojectsforfun.wordpress.com
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Ja jag såg Wolfgangs eminenta 2 m bygge och det glädjer mig att han tillämpar samma byggteknik som jag med varje steg i egna boxar försedda med kontakter för 50 ohm och normaliserade nivåer. Dock har jag inte använt diplexers överallt så som han gör. Bra tänkt.
Det finns mycket läsvärt på hans sidor och argumenten för att inte vara med i DARC och klubbar överhuvudtaget var ju faktiskt mitt i prick. Precis så är det.
Det finns mycket läsvärt på hans sidor och argumenten för att inte vara med i DARC och klubbar överhuvudtaget var ju faktiskt mitt i prick. Precis så är det.
SM0AOM
Well-Known Member
Det är på den nivån som amatörradio borde ligga, att hela tiden sträva efter att
förbättra "teknikens ståndpunkt".
DL1DWG har väl liksom de som har ögon att se med genomskådat de "traditionella föreningarnas" närmast totala brist på engagemang i allt som inte strävar mot att öka medlemsantalen på bekostnad av kvaliteten.
Föreningarna fokuserar enbart på kortsiktig egennytta, inte på vad som skulle kunna föra amatörradion framåt.
förbättra "teknikens ståndpunkt".
DL1DWG har väl liksom de som har ögon att se med genomskådat de "traditionella föreningarnas" närmast totala brist på engagemang i allt som inte strävar mot att öka medlemsantalen på bekostnad av kvaliteten.
Föreningarna fokuserar enbart på kortsiktig egennytta, inte på vad som skulle kunna föra amatörradion framåt.
Last edited:
SM0AOM
Well-Known Member
Ett "guldkorn" ur en gammal Radio&Television, innan HiFi helt tog över,
med t.ex. recensioner av högtalare med "fruktigt ljud"...
Plotten visar IM-prestanda för en tidig plastradio, Icom IC-720, men är sannolikt
representativt även för modernare apparater.
En intressant iakttagelse är att -60 dB bandbredden låg på 25 kHz när klippning användes.
med t.ex. recensioner av högtalare med "fruktigt ljud"...
Plotten visar IM-prestanda för en tidig plastradio, Icom IC-720, men är sannolikt
representativt även för modernare apparater.
En intressant iakttagelse är att -60 dB bandbredden låg på 25 kHz när klippning användes.
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
R&T tål att bläddras igenom med jämna mellanrum. Särskilt de äldre utgåvorna innan HiFi och folket med guldöronen tog över.
--------
Några fler typer av oscillatorer och kristallfilter, som sedan skall utvärderas, har byggts ihop. Tiden är nu kommen till strömförsörjningen av oscillatorn. Wolfgangs papper innehåller många intressanta aspekter på det mesta och han har lagt mycket krut på att få till en stabil och brusfattig nätdel för kollektorspänningen. Inte mycket har lämnats åt slumpen. Som många andra konstaterat står sig xx723 väl än idag jämfört med mer moderna kretsar. Dock bör det väl ändå finnas något moderna som är lika bra eller t o m bättre - uA723 introducerades 1967 och har några år på nacken vid det här laget.
Hur som helst Wolfgang använder både livrem och hängslen i sin konstruktion vilket kanske behövs i hans applikation för en Space Qualified 5 MHz oscillator där även fasbruset och andra egenheter långt under 100 Hz behöver minimeras. I en amatörradioradioapplikation för SSB är det väl knappast nödvändigt men kopplingarna i sig är ändå intressanta att studera.
Ett renritat schema för DL1DWG nätdel ser ut som följer;
Utöver 723-kretsen som har fått en väl filtrerad referensspänning används Wenzels gamla koppling som många anser vara mycket bra. Sist i kedjan en kapacitansmultiplikator som skall säkerställa att de sista resterna av lågfrekvent brus och långsamma amplitudvariationer på spänningsmatningen under enstaka Hz filtreras bort.
Kopplingarna är komponentfattiga och enbart billiga standardkomponenter används. Av den anledningen kan det vara intressant att bygga upp dem för att prova hur de fungerar var för sig eller i kombination och om det verkligen går att se någon skillnad.
Som motpol till denna välfiltrerade nätdel finns andras konstruktioner av vad som hävdas vara, extremt lågbrusiga kristalloscillatorer där spänningsmatningen enbart består av en 78XX plus i vissa fall något RC Pi-filter med stora elektrolyter på utgången. 78XX-kretsarna är rena rama brusgeneratorerna som man enkelt kan konstatera om utspänningen ansluts till en lågbrusig pre-amp för audio. LM723 är i en sådan jämförelse helt tyst även om det nog finns lite brus kvar där också.
I många amatörradiotransceivers med switchade nätdelar så kan multipla sidband noteras inte bara i labmiljö med instrument utan också genom att lyssna på banden. Särskilt på 144 MHz där fältstyrkorna kan bli extrema avslöjas minsta defekt och konstruktionsmiss även i de bättre radioapparaterna.
--------
Några fler typer av oscillatorer och kristallfilter, som sedan skall utvärderas, har byggts ihop. Tiden är nu kommen till strömförsörjningen av oscillatorn. Wolfgangs papper innehåller många intressanta aspekter på det mesta och han har lagt mycket krut på att få till en stabil och brusfattig nätdel för kollektorspänningen. Inte mycket har lämnats åt slumpen. Som många andra konstaterat står sig xx723 väl än idag jämfört med mer moderna kretsar. Dock bör det väl ändå finnas något moderna som är lika bra eller t o m bättre - uA723 introducerades 1967 och har några år på nacken vid det här laget.
Hur som helst Wolfgang använder både livrem och hängslen i sin konstruktion vilket kanske behövs i hans applikation för en Space Qualified 5 MHz oscillator där även fasbruset och andra egenheter långt under 100 Hz behöver minimeras. I en amatörradioradioapplikation för SSB är det väl knappast nödvändigt men kopplingarna i sig är ändå intressanta att studera.
Ett renritat schema för DL1DWG nätdel ser ut som följer;
Utöver 723-kretsen som har fått en väl filtrerad referensspänning används Wenzels gamla koppling som många anser vara mycket bra. Sist i kedjan en kapacitansmultiplikator som skall säkerställa att de sista resterna av lågfrekvent brus och långsamma amplitudvariationer på spänningsmatningen under enstaka Hz filtreras bort.
Kopplingarna är komponentfattiga och enbart billiga standardkomponenter används. Av den anledningen kan det vara intressant att bygga upp dem för att prova hur de fungerar var för sig eller i kombination och om det verkligen går att se någon skillnad.
Som motpol till denna välfiltrerade nätdel finns andras konstruktioner av vad som hävdas vara, extremt lågbrusiga kristalloscillatorer där spänningsmatningen enbart består av en 78XX plus i vissa fall något RC Pi-filter med stora elektrolyter på utgången. 78XX-kretsarna är rena rama brusgeneratorerna som man enkelt kan konstatera om utspänningen ansluts till en lågbrusig pre-amp för audio. LM723 är i en sådan jämförelse helt tyst även om det nog finns lite brus kvar där också.
I många amatörradiotransceivers med switchade nätdelar så kan multipla sidband noteras inte bara i labmiljö med instrument utan också genom att lyssna på banden. Särskilt på 144 MHz där fältstyrkorna kan bli extrema avslöjas minsta defekt och konstruktionsmiss även i de bättre radioapparaterna.
Last edited:
SM0AOM
Well-Known Member
SM5BSZ, som är "ett salt", presenterade denna önskelista i RT 11/81
i form av en kurva över sidbandsbrus som funktion av frekvensavstånd.
Målet var c:a -120 dBc/Hz vid 10 kHz och
-125 dBc/Hz vid 20 kHz.
Jämför vi med hur det faktiskt blev så här 40 år senare så finner vi att den
eftersträvade förbättringen inte infriades. En någorlunda modern "plastradio" ligger i häraden -110 dBc/Hz på 10 kHz avstånd.
Dock är vi numera förskonade från "missfoster" som Multi-2000
Så vi kan istället höra andra spuriouser, splatter och störningar från andra källor.
i form av en kurva över sidbandsbrus som funktion av frekvensavstånd.
Målet var c:a -120 dBc/Hz vid 10 kHz och
-125 dBc/Hz vid 20 kHz.
Jämför vi med hur det faktiskt blev så här 40 år senare så finner vi att den
eftersträvade förbättringen inte infriades. En någorlunda modern "plastradio" ligger i häraden -110 dBc/Hz på 10 kHz avstånd.
Dock är vi numera förskonade från "missfoster" som Multi-2000
Så vi kan istället höra andra spuriouser, splatter och störningar från andra källor.
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Lokaloscillatorn på 20,250 MHz har försetts med ett kristallfilter på utgången. Därefter ett förstärkarsteg med BFW16A som är justerad till att ge ut +17 dBm som sedan skall mata blandaren. 2:a övertonen ligger på 35 dBc och den 3:e på lite drygt 40 dBc. Oscillatorn som är en Clapp där signalen tas ut över ett 22 ohms seriemotstånd mellan kristallen och jord ser också bra ut med hög övertonsdämpning.
För att blandaren skall se 50 ohm i LO-porten skall jag använda en "absorberande diplexer" som släpper igenom 20.250 MHz och där både in- och utgången har lågt SVF över hela frekvensområdet från under 1 MHz upp till långt över 200 MHz. Det betyder samtidigt att utgångsförstärkaren med BFW16A ser 50 ohm på alla frekvenser vilket allmänt ger en stabilare funktion med minskad risk för självsvängningar etc.
Eftersom bandbredden i bandpassfiltret är okritisk så valde jag Q = 2. Det ger ett bättre LC-förhållande än högre Q-värden där allt blir känsligt att trimma in. 79 pF ersattes med 82 pF och 315 pF med två parallellkopplade kondensatorer som tillsammans hamnade på 316 pF. Spolarna inkl tilledningarna mättes in på Nätverksanalysatorn i en testjigg. När allt lödats ihop med korta tilledningar på kondensatorerna så trillade kurvorna på plats. Ett halvt varv på kärnan i 788 nH spolen samt att 197 nH spolen som är luftlindad särades en aning var allt som behövdes. Det lönar sig alltid att noga mäta in komponentvärdena i alla sorters filter. Gäller det LPF och HPF så krävs sällan handpåläggning. Det blir rätt på första försöket.
Plotten visar genomgångsförlusten på 20,250 MHz som är 0,16 dB. Trimkärnan i 788 nH spolen bestämmer genomsläppsfrekvensen. Dämningen minimeras genom att växelvis trimma 788 nH spolen och sära lite på varven i 197 nH spolen. När dämpningen är som minst så blir också SVF på 20,250 MHz som bäst, ca 35 dB RL.
Marker 1 på 20,250 MHz visar god anpassning och Marker 2 på 36,4 MHz ligger också bra till. Span i plotten ovan är 40 MHz men anpassningen är svagt avtagande men ändå tillräckligt bra upp till 500 MHz där jag mäter RL 10 dB.
Och här är schemat på hela lokaloscillatorn som den ser ut just nu.
Kristallfiltret är trimmat som helt symmetriskt bandpassfilter och dämpar 22 dB @ +/- 10 kHz relativt 20,250 MHz och drygt 30 dB @ +/- 20 kHz. Genomgångsdämpning 1,8 dB. Med omkopplaren kan filtret kopplas bort och ersättas med en 2 dB dämpare. Så får vi se om det blir någon skillnad i mätresultaten på fasbrusmätningarna sen. För anpassning av BFW16A in- och utgång används enkla L-nät som ger god anpassning över ett stort frekvensområde. Steget är också återkopplat för att hålla nere förstärkningen på lägre frekvenser. Förstärkningen faller också brant över 50 MHz. Spolen på 125 pF skall vara i nH så klart, om nu någon undrar hur kapacitiva spolar ser ut.
För att blandaren skall se 50 ohm i LO-porten skall jag använda en "absorberande diplexer" som släpper igenom 20.250 MHz och där både in- och utgången har lågt SVF över hela frekvensområdet från under 1 MHz upp till långt över 200 MHz. Det betyder samtidigt att utgångsförstärkaren med BFW16A ser 50 ohm på alla frekvenser vilket allmänt ger en stabilare funktion med minskad risk för självsvängningar etc.
Eftersom bandbredden i bandpassfiltret är okritisk så valde jag Q = 2. Det ger ett bättre LC-förhållande än högre Q-värden där allt blir känsligt att trimma in. 79 pF ersattes med 82 pF och 315 pF med två parallellkopplade kondensatorer som tillsammans hamnade på 316 pF. Spolarna inkl tilledningarna mättes in på Nätverksanalysatorn i en testjigg. När allt lödats ihop med korta tilledningar på kondensatorerna så trillade kurvorna på plats. Ett halvt varv på kärnan i 788 nH spolen samt att 197 nH spolen som är luftlindad särades en aning var allt som behövdes. Det lönar sig alltid att noga mäta in komponentvärdena i alla sorters filter. Gäller det LPF och HPF så krävs sällan handpåläggning. Det blir rätt på första försöket.
Plotten visar genomgångsförlusten på 20,250 MHz som är 0,16 dB. Trimkärnan i 788 nH spolen bestämmer genomsläppsfrekvensen. Dämningen minimeras genom att växelvis trimma 788 nH spolen och sära lite på varven i 197 nH spolen. När dämpningen är som minst så blir också SVF på 20,250 MHz som bäst, ca 35 dB RL.Marker 1 på 20,250 MHz visar god anpassning och Marker 2 på 36,4 MHz ligger också bra till. Span i plotten ovan är 40 MHz men anpassningen är svagt avtagande men ändå tillräckligt bra upp till 500 MHz där jag mäter RL 10 dB.
Och här är schemat på hela lokaloscillatorn som den ser ut just nu.
Kristallfiltret är trimmat som helt symmetriskt bandpassfilter och dämpar 22 dB @ +/- 10 kHz relativt 20,250 MHz och drygt 30 dB @ +/- 20 kHz. Genomgångsdämpning 1,8 dB. Med omkopplaren kan filtret kopplas bort och ersättas med en 2 dB dämpare. Så får vi se om det blir någon skillnad i mätresultaten på fasbrusmätningarna sen. För anpassning av BFW16A in- och utgång används enkla L-nät som ger god anpassning över ett stort frekvensområde. Steget är också återkopplat för att hålla nere förstärkningen på lägre frekvenser. Förstärkningen faller också brant över 50 MHz. Spolen på 125 pF skall vara i nH så klart, om nu någon undrar hur kapacitiva spolar ser ut.
Last edited:
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Här är några kompletterande mätningar på 20,250 MHz diplexern.
Första kurvan visar S21 från 10-100 MHz.
Här ser vi att lokaloscillatorns frekvens 20,250 MHz, Marker 1, passerar med ca 0,2 dB dämpning. Marker 2 är andra övertonen som dämpas drygt 10 dB. Diplexern är beräknad för Q = 2. Om Q ökas så blir bandpasskurvan smalare men på bekostnad av genomgångsdämpningen som ökar. Dock ökar ju också dämpningen för övertonerna. Lokaloscillatorn med efterföljande förstärkarsteg har redan tillräcklig övertonsdämpning så 10 dB extra räcker med råge.
Nästa kurva visar S11 RL med diplexerns utgång terminerad i 50 ohm.
RL på 20,250 MHz är ca 35 dB. För den andra övertonen på 40, 5 MHz är RL ca 20 dB. Det innebär att föregående förstärkarsteg ser 50 ohm med god anpassning över hela frekvensområdet 10-100 MHz. Denna kurva gäller alltså om efterföljande steg, förstärkare eller blandare också har 50 ohm impedans över hela frekvensområdet.
Så är oftast inte fallet. Nedanstående plot visar S11 när utgången lämnats helt öppen, dvs inte är ansluten till något alls.
Marker 1 visar nu att S11 RL på 20,250 MHz bara är 0,5 dB vilket betyder total missanpassning. Dock får vi anta att efterföljande steg är anpassat för 50 ohm i alla fall på nyttofrekvensen. Mer intressant att notera är att S11 på frekvenserna utanför passbandet visar RL kring 17 dB. Förstärkarsteget före diplexern ser alltså god anpassning på övertonsfrekvenserna.
Sista plotten visar samma sak men med utgången kortsluten till jord.
En sådan diplexer kan göra nytta i de fall olika moduler med varierande impedanser skall kopplas ihop och med olika längder på mellankopplingskablarna. Diplexern gör att impedansen som de olika stegen ser hamnar när 50 ohm så att ihopkoppling och kabellängder blir helt okritiska.
Har man gott om signal så kan resistiva dämpare också användas för impedansstabilisering. Mätinstrument och mikrovågsutrustning brukar innehålla många sådana, vanligen fasta 3 dB dämpare med SMA-kontakter.
RL på högre frekvenser kan förbättras avsevärt genom att använda SMD-komponenter och ytterligare minska ledningslängderna mellan 47 ohms motstånden (50 ohm) och resonanskretsen till jord. I labkopplingen används vanliga hålade motstånd med ca 5-10 mm tilledningar. Dessa inför oönskad serieinduktans. Men för denna applikationen är mätvärdena bättre än vad som egentligen behövs.
Första kurvan visar S21 från 10-100 MHz.
Här ser vi att lokaloscillatorns frekvens 20,250 MHz, Marker 1, passerar med ca 0,2 dB dämpning. Marker 2 är andra övertonen som dämpas drygt 10 dB. Diplexern är beräknad för Q = 2. Om Q ökas så blir bandpasskurvan smalare men på bekostnad av genomgångsdämpningen som ökar. Dock ökar ju också dämpningen för övertonerna. Lokaloscillatorn med efterföljande förstärkarsteg har redan tillräcklig övertonsdämpning så 10 dB extra räcker med råge.
Nästa kurva visar S11 RL med diplexerns utgång terminerad i 50 ohm.
RL på 20,250 MHz är ca 35 dB. För den andra övertonen på 40, 5 MHz är RL ca 20 dB. Det innebär att föregående förstärkarsteg ser 50 ohm med god anpassning över hela frekvensområdet 10-100 MHz. Denna kurva gäller alltså om efterföljande steg, förstärkare eller blandare också har 50 ohm impedans över hela frekvensområdet.
Så är oftast inte fallet. Nedanstående plot visar S11 när utgången lämnats helt öppen, dvs inte är ansluten till något alls.
Marker 1 visar nu att S11 RL på 20,250 MHz bara är 0,5 dB vilket betyder total missanpassning. Dock får vi anta att efterföljande steg är anpassat för 50 ohm i alla fall på nyttofrekvensen. Mer intressant att notera är att S11 på frekvenserna utanför passbandet visar RL kring 17 dB. Förstärkarsteget före diplexern ser alltså god anpassning på övertonsfrekvenserna.
Sista plotten visar samma sak men med utgången kortsluten till jord.
En sådan diplexer kan göra nytta i de fall olika moduler med varierande impedanser skall kopplas ihop och med olika längder på mellankopplingskablarna. Diplexern gör att impedansen som de olika stegen ser hamnar när 50 ohm så att ihopkoppling och kabellängder blir helt okritiska.
Har man gott om signal så kan resistiva dämpare också användas för impedansstabilisering. Mätinstrument och mikrovågsutrustning brukar innehålla många sådana, vanligen fasta 3 dB dämpare med SMA-kontakter.
RL på högre frekvenser kan förbättras avsevärt genom att använda SMD-komponenter och ytterligare minska ledningslängderna mellan 47 ohms motstånden (50 ohm) och resonanskretsen till jord. I labkopplingen används vanliga hålade motstånd med ca 5-10 mm tilledningar. Dessa inför oönskad serieinduktans. Men för denna applikationen är mätvärdena bättre än vad som egentligen behövs.
Last edited:
SM0AOM
Well-Known Member
Varken kristallfiltret eller diplexern kommer att ha någon nämnvärd inverkan
när man mäter på FT-1000 transverterutgången med sin runt -110 dBc/Hz brusdensitet.
Till att börja med så har övertonshalten hos en LO vilken driver en DBM liten betydelse, eftersom denna i sig är en extremt effektiv övertonsgenerator genom sitt verkningssätt att driva diodringblandaren i mättning.
Den lägsta mätbara brusdensiteten på 28,250 MHz vid 20 kHz torde understiga -150 dBc/Hz.
Begränsande faktorer i detta blir notchdjupet i 8 MHz notchfiltret, eftersom oscillatorbruset i 20 MHz LO:n kommer att understiga -160 dBc/Hz, och bli slutgiltigt begränsat av den termiska bruströskeln hos BFW16-förstärkaren.
Denna kan uppskattas till c:a -172 dBm/Hz refererat till ingången, så vid blandarens LO-ingång blir brusavståndet -172 dBc/Hz.
Sedan är det så väl att en DBM är väldigt okänslig för missanpassningar på både
LO och RF-portarna, och det är endast IF-porten som blir betjänt av en diplexer, eftersom både blandningsförlust och linjäritetsegenskaper blir starkt beroende av anpassningen.
Om man skulle försöka sig på att uppskatta dynamiken i ett sidbandsbrusmätningssystem som är uppbyggt runt de bästa grejor som jag f.n. disponerar, en injektionslåst HP3200B eller R&S SMLR effektoscillator med ett uppskattat sidbandsbrus av -160 dBc/Hz på 50 kHz avstånd, en RAY-3 blandare med 27 dBm LO, ett 8-poligt kristallfilter på 21,4 MHz med 3 kHz bandbredd och en Perseus mätmottagare med LNA framför vilken har ett uppskattat sidbandsbrus av -145 dBc/Hz och entonsdynamik av runt 120 dB i 1 kHz bandbredd, skulle denna kunna hamna någonstans runt -155 dBc/Hz.
Om mätningarna skulle ske med notchfilter-metoden, och i stället skulle HP8662B som LO användas med samma blandare, ett notchfilter med 40 dB notchdjup och en R&S FSIQ (-130 dBc/Hz vid 10 kHz avstånd) skulle dynamiken kunna förbättras några dB, kanske till -160 dBc/Hz.
Det skulle räcka för att kunna mäta upp alla 144 MHz-sändare som jag anser vara realiserbara.
när man mäter på FT-1000 transverterutgången med sin runt -110 dBc/Hz brusdensitet.
Till att börja med så har övertonshalten hos en LO vilken driver en DBM liten betydelse, eftersom denna i sig är en extremt effektiv övertonsgenerator genom sitt verkningssätt att driva diodringblandaren i mättning.
Den lägsta mätbara brusdensiteten på 28,250 MHz vid 20 kHz torde understiga -150 dBc/Hz.
Begränsande faktorer i detta blir notchdjupet i 8 MHz notchfiltret, eftersom oscillatorbruset i 20 MHz LO:n kommer att understiga -160 dBc/Hz, och bli slutgiltigt begränsat av den termiska bruströskeln hos BFW16-förstärkaren.
Denna kan uppskattas till c:a -172 dBm/Hz refererat till ingången, så vid blandarens LO-ingång blir brusavståndet -172 dBc/Hz.
Sedan är det så väl att en DBM är väldigt okänslig för missanpassningar på både
LO och RF-portarna, och det är endast IF-porten som blir betjänt av en diplexer, eftersom både blandningsförlust och linjäritetsegenskaper blir starkt beroende av anpassningen.
Om man skulle försöka sig på att uppskatta dynamiken i ett sidbandsbrusmätningssystem som är uppbyggt runt de bästa grejor som jag f.n. disponerar, en injektionslåst HP3200B eller R&S SMLR effektoscillator med ett uppskattat sidbandsbrus av -160 dBc/Hz på 50 kHz avstånd, en RAY-3 blandare med 27 dBm LO, ett 8-poligt kristallfilter på 21,4 MHz med 3 kHz bandbredd och en Perseus mätmottagare med LNA framför vilken har ett uppskattat sidbandsbrus av -145 dBc/Hz och entonsdynamik av runt 120 dB i 1 kHz bandbredd, skulle denna kunna hamna någonstans runt -155 dBc/Hz.
Om mätningarna skulle ske med notchfilter-metoden, och i stället skulle HP8662B som LO användas med samma blandare, ett notchfilter med 40 dB notchdjup och en R&S FSIQ (-130 dBc/Hz vid 10 kHz avstånd) skulle dynamiken kunna förbättras några dB, kanske till -160 dBc/Hz.
Det skulle räcka för att kunna mäta upp alla 144 MHz-sändare som jag anser vara realiserbara.
Last edited:
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
En del moduler och mål är bättre än vad som krävs för att mäta på FT1000MP och andra mediokra plastradios. De kretslösningar som utvärderas och byggs som fristående 50 ohms moduler kan komma till nytta i en ev ny 144 MHz exciter eller i andra framtida byggen och mätningar. Det primära med experimenten är ju inte att det som byggs tvunget måste användas utan mer för att fördriva tiden med något meningsfullt och försöka minska nivån i junkboxen samtidigt som man förhoppningsvis lär sig något nytt.
Notchfiltret på 8 MHz har för några dagar sedan kompletterats med komponenter för ytterligare två kristaller. Det är bara spolarna som skall lindas och mätas in. Kanske går det att nå 100 dB notchdjup med inte allt för hög genomgångsdämpning @ 10-20 kHz avstånd.
DBM är bara känslig för missanpassning på MF-utgången. I det fall notchfiltret ansluts direkt så kommer blandaren att se total reflektion på bärvågsfrekvensen som ligger mitt i notchen. Diplexfiltet gör ingen nytta för bärvågsfrekvensen så det kanske får bli en 3 dB pad mellan blandare och notchfilter som kompromiss om nu conversion loss blir för högt.Dock blir ju anpassningen för alla andra blandningsprodukter god om diplexern används. Kanske det räcker?
Notchfiltret på 8 MHz har för några dagar sedan kompletterats med komponenter för ytterligare två kristaller. Det är bara spolarna som skall lindas och mätas in. Kanske går det att nå 100 dB notchdjup med inte allt för hög genomgångsdämpning @ 10-20 kHz avstånd.
DBM är bara känslig för missanpassning på MF-utgången. I det fall notchfiltret ansluts direkt så kommer blandaren att se total reflektion på bärvågsfrekvensen som ligger mitt i notchen. Diplexfiltet gör ingen nytta för bärvågsfrekvensen så det kanske får bli en 3 dB pad mellan blandare och notchfilter som kompromiss om nu conversion loss blir för högt.Dock blir ju anpassningen för alla andra blandningsprodukter god om diplexern används. Kanske det räcker?
Last edited:
SM0AOM
Well-Known Member
För att uppnå en användbar tvåsignalselektivitet med SSB-bandbredder av 150 dB
skulle ett sidbandsbrus av -180 dBc/Hz krävas från både sändare och mottagare, vilket nog är orealiserbart.
En lite mer rimlig ambitionsnivå är -160 dBc/Hz på 20 kHz avstånd vilket kanske kan realiseras, men frågan är om någon variabel utfrekvens går att ordna med samma sidbandsbrusnivå.
Hela den här frågan är av stort principiellt intresse, eftersom samexistens mellan olika användare på något sätt förutsätts inom amatörradion. Hur mycket ska man anstränga sig för att inte störa andra amatörer? Och i sin tur, hur mycket kan man kräva av dem?
skulle ett sidbandsbrus av -180 dBc/Hz krävas från både sändare och mottagare, vilket nog är orealiserbart.
En lite mer rimlig ambitionsnivå är -160 dBc/Hz på 20 kHz avstånd vilket kanske kan realiseras, men frågan är om någon variabel utfrekvens går att ordna med samma sidbandsbrusnivå.
Hela den här frågan är av stort principiellt intresse, eftersom samexistens mellan olika användare på något sätt förutsätts inom amatörradion. Hur mycket ska man anstränga sig för att inte störa andra amatörer? Och i sin tur, hur mycket kan man kräva av dem?
SM6VJE
Well-Known Member
Jag som varande stickproppsamatör med intresse av att lära mig mer följer debatten med intresse.
Mitt intresse ligger i QRP, vad jag kan åstadkomma med mina 5 watt och longwire. Jag är väl medveten om att jag inte alltid hörs i andra änden, men mina 5 w ger inte upphov till några speciella störningar varken för grannar eller medamatörer.
I bland känns det som om frågan är akademisk, när man försöker sköta sig på banden och någon med ett El Cheapo kilowattsteg gör mos av en mitt i ett qso. Inget QRL? eller kontrollera om frekvensen är klar utan bara dôna på.
Heder och respekt är nog orden.
Det har berättats för mig efter mätningar på 2m handapparater från ett stort land i öster, att de inte uppfyller några som helst krav, är vårt ansvar då mot våra medamatörer då att lägga 7 - 8 gånger pengarna på en motsvarande Icom och få en rimlig chans att de uppfyller krav?
Är min 703 och 5 w gott nog för att inte störa? Har jag gjort en rimlig insats för att inte paja nöjet för någon annan?
Frågor jag försöker ställa mig...
Kan vi inte ens samverka trafiktekniskt så är det som du säger bara av principiellt intresse...
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Bra frågor. Man kan väl inte kräva mer än att de fabrikstillverade CE-märkta apparater som vederbörande har köpt ställs in enligt instruktioner i manualen och används som avsett och repareras i de fall de går sönder och börjar sända ut mer splatter, nycklingsknäppar, brus eller störningar än vad specifikationerna lovar. På något sätt sätter väl de stora tillverkarna av amatörradiomateriel ribban för vad som kan anses vara rimlig kvalitet och gränserna för tillräckligt god samexistens på banden.
Inte många av oss har de tekniska kunskaperna och resurser i form av mätinstrument att få till något bättre än vad de fabriksbyggda amatörradioapparaterna presterar. De som har möjligheterna kan på frivillig väg bygga bättre mottagare och höra mer och de kan även bygga bättre sändare som orsakar mindre problem för andra. Anledningarna till sådana uppoffringar kan vara flera, antingen för att man vill ha något bättre än de apparater som kan köpas från hyllan eller helt enkelt för att det är en stor utmaning att konstruera något bättre själv. Men utöver det finns finns det knappast någon anledning att anstränga sig att bygga något bättre än vad de fabrikstillverkade apparaterna erbjuder.
När det gäller effekten så hamnar 5 W QRP-folket i en bättre dager än de med kW-effekter. Enligt gammal sed och skrivningar i ITU-RR skall man ju inte använda mer effekt än vad som behövs för att få förbindelse. Om konditionerna är dåliga behövs mer effekt men om alla hade tillämpat den regeln så hade färre störningsproblem uppstått. Å andra sidan vet vi att det är stor skillnad på "standardeffekten 100 W" och den maximalt tillåtna 1 kW. Närmare bestämt 10 dB och jagar man DX eller tävlar så gör dessa 10 dB stor skillnad.
Men man kanske kan tänka sig att de som använder stora PA-steg och jätteantenner borde inse vad de håller på med och därför ta större hänsyn till andra och lägga lite av sin energi på att välja en transceiver som tillhör de bättre och inte koppla sitt kW-PA till en Multi-2000 funnen på en loppis.
Men frågan är om det är relevant att ställa några krav på amatörradiotrafik utöver de som anges i PTS Föreskrifter. Vi har att se till att våra utsända signaler håller sig inom bandet.
En del saker är dock självreglerande. Den som kopplar upp en Multi-2000 liknande sak för att köra NAC 144 MHz hade blivit så impopulär redan efter en timma att han inte hade vågat gå utanför dörrarna de närmaste veckorna. Det fanns en amatör här utanför Lund som skaffade en Multi-2000 när den kom ut på 70-talet eller när det var, det blev en kortlivad affär och apparaten lämnades tillbaka nästa dag.
SM0AOM
Well-Known Member
Amatörradio, som spektrumanvändare, har inga krav på apparategenskaper utöver
att emissionerna ska hålla sig inom amatörbanden, och att de emissioner som ligger utanför banden ska uppfylla kraven i Appendix 3 av ITU-RR.
Vad som sker inom amatörbanden "är den resandes ensak". Inga kanalraster, spektrummasker eller frekvensstabilitetskrav finns. Att på ett bra sätt kunna handskas med samexistensfrågor utan sådan styrmedel har traditionellt sett tillmätts "radioamatörernas höga tekniska kompetens" (sic!). De professionella radiotjänsterna har sådana krav inskrivna i sina typgodkänningsregler, t.ex. de som finns i ARINC 719 eller de generella krav vilka är härledda ur Annex 10 till Luftfartskonventionen. Det är dessutom inte tillåtet med några manöverorgan som användaren kan komma åt vilka kan påverka det utsända spektrumet.
För, säg, 50 år sedan fungerade detta bra inom amatörradion, de som använde högre effekter och byggde sin utrustning var erfarna och tekniskt kunniga, samt förstod att använda den på rätt sätt. Det var också så att tillåten effektnivå var knuten till kompetens genom klassindelningen av certifikaten.
I dag ser situationen annorlunda ut, kunskapskraven har sänkts så det har blivit mycket lättare att bli radioamatör och alla har rätt att redan från början använda de maximalt tillåtna effektnivåerna.
Radioamatören i gemen tillhör numera helt enkelt inte längre den elit som bestämmelsernas utformning underförstått förusätter, och vilket utgör grunden för de omfattande privilegierna.
Nu håller problemet förvisso på att "lösa sig själv"; genom den låga aktiviteten, den stigande medelåldern och det närmast obefintliga intresset hos ungdomar.
Frågan är ändå intressant, därför att amatörradiorörelsen under över 40 år har försökt få fram fler och yngre amatörer med ökade trafikala och tekniska kunskaper genom att sänka kraven. Men resultaten har blivit de rakt motsatta.
Min egen lösning på detta är enkel och ganska uppenbar; premiera kunskaper och vilja att anstränga sig, och reducera privilegierna för de som inte vill göra det.
SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Men frågan är om det egentligen finns några problem som kan eller ens behöver lösas. Vad och varför? Vem skall lösa dom?
Den svaga återväxten beror sannolikt på en så enkel sak som att efterfrågan och intresset för amatörradio bland dagens ungdomar och medelålders är obefintligt. Verkningsgraden i SSAs och klubbars värvningskampanjer är nära noll och inte ens om PTS tagit bort kraven helt och SSA skänkt bort signalerna så skulle fler bli varaktigt aktiva. Visst vi hade fått en topp av nya tomtebloss som SSA kunde sälja certifikat till och möjligen lura in som medlemmar ett eller max två år tills de upptäckt att amatörradio inte var något för dem. Men sen då?
De flesta av oss som är kvar i hobbyn har hållit på med radio i någon form under 30-50 år och många fall ännu längre. Jag sedan 1966.... tiden går. Bara en bråkdel av oss är fortfarande aktiva så det märks, antingen på banden, i tester eller i andra sammanhang som klubbmöten, skribenter i tidskrifter eller enbart som forumamatörer här på HAM.SE. Medelåldern närmar sig 70 precis som jag. Allt fler faller ifrån av trötthet, uppgivenhet eller av andra orsaker. Störningar är ett tilltagande problem och antenner kanske inte tillåts på äldreboendena. Aktiviteten på banden är en svag vindpust jämfört med orkanen under storhetstiden på 60- och 70-talen. FT8 i datorn oräknat då.
Dålig trafikdisciplin och avsiktliga störningar finns fortfarande kvar precis som förr men då PTS inte längre bedriver någon tillsyn och är kronoiskt ointresserade av amatörradio så finns inget annat vi kan göra än att vrida på VFO-ratten och gilla läget. En viss oreda kan noteras i samband med större contester då alla rattarna på radio och PA-steg vrids till max. Hänsynen kunde varit lite bättre men med gott uppförande vinner man sannerligen ingen tävling. Allt är en balansgång och ett ständigt tänjande på gränserna tills motståndaren skriker av smärta. Vassa armbågar ger fler poäng. Samma inom sporten. Utan doping och vedertaget fusk ingen vinst.
När det gäller den radiotekniska delen av hobbyn så har vi lödkolvsinnehavare tillika pensionärer som är intresserade av tillämpad radioteknik fullkomligt lysande möjligheter att experimentera och bygga precis vad vi vill. Aldrig har det varit bättre! Inget är omöjligt! Tillgången på elektroniköverskott och mätinstrument är makalös och har man ögonen med sig och en förstående fru så kan både hus och uthus fyllas med junk på nolltid. I princip gratis dessutom. Loppisarna är sedan länge köparnas marknad. Säljarna är i panik då deras fina apparater och skrot inte är värt något längre. Internet är fullt av information och högpresterande programvaror för beräkningar, kretssimulering och CAD m m. Det vi till äventyrs inte redan har i junkboxarna och datorerna kan beställas för leverans om några dagar eller veckor.
Avsaknaden av ett starkt regelverk med krav på apparaters prestanda är enligt min mening den enda kvarvarande livlinan för amatörradions fortsatta existens så tillvida att det ger mig och många andra tekniskt intresserade möjligheter att fritt experimentera och prova hembyggen och WWII-surplus på banden, detta trots att apparaternas prestanda per definition är undermålig tekniskt sett och egentligen inte borde driftsättas alls.
Eftermiddagens projekt för att slå ihjäl några timmar är att bygga ihop en testjigg enligt IEC-444 för att mäta och matcha 8 MHz-kristaller och sen göra klart notchfiltret med BNC-kontakter i en skärmad kapsling.
Den svaga återväxten beror sannolikt på en så enkel sak som att efterfrågan och intresset för amatörradio bland dagens ungdomar och medelålders är obefintligt. Verkningsgraden i SSAs och klubbars värvningskampanjer är nära noll och inte ens om PTS tagit bort kraven helt och SSA skänkt bort signalerna så skulle fler bli varaktigt aktiva. Visst vi hade fått en topp av nya tomtebloss som SSA kunde sälja certifikat till och möjligen lura in som medlemmar ett eller max två år tills de upptäckt att amatörradio inte var något för dem. Men sen då?
De flesta av oss som är kvar i hobbyn har hållit på med radio i någon form under 30-50 år och många fall ännu längre. Jag sedan 1966.... tiden går. Bara en bråkdel av oss är fortfarande aktiva så det märks, antingen på banden, i tester eller i andra sammanhang som klubbmöten, skribenter i tidskrifter eller enbart som forumamatörer här på HAM.SE. Medelåldern närmar sig 70 precis som jag. Allt fler faller ifrån av trötthet, uppgivenhet eller av andra orsaker. Störningar är ett tilltagande problem och antenner kanske inte tillåts på äldreboendena. Aktiviteten på banden är en svag vindpust jämfört med orkanen under storhetstiden på 60- och 70-talen. FT8 i datorn oräknat då.
Dålig trafikdisciplin och avsiktliga störningar finns fortfarande kvar precis som förr men då PTS inte längre bedriver någon tillsyn och är kronoiskt ointresserade av amatörradio så finns inget annat vi kan göra än att vrida på VFO-ratten och gilla läget. En viss oreda kan noteras i samband med större contester då alla rattarna på radio och PA-steg vrids till max. Hänsynen kunde varit lite bättre men med gott uppförande vinner man sannerligen ingen tävling. Allt är en balansgång och ett ständigt tänjande på gränserna tills motståndaren skriker av smärta. Vassa armbågar ger fler poäng. Samma inom sporten. Utan doping och vedertaget fusk ingen vinst.
När det gäller den radiotekniska delen av hobbyn så har vi lödkolvsinnehavare tillika pensionärer som är intresserade av tillämpad radioteknik fullkomligt lysande möjligheter att experimentera och bygga precis vad vi vill. Aldrig har det varit bättre! Inget är omöjligt! Tillgången på elektroniköverskott och mätinstrument är makalös och har man ögonen med sig och en förstående fru så kan både hus och uthus fyllas med junk på nolltid. I princip gratis dessutom. Loppisarna är sedan länge köparnas marknad. Säljarna är i panik då deras fina apparater och skrot inte är värt något längre. Internet är fullt av information och högpresterande programvaror för beräkningar, kretssimulering och CAD m m. Det vi till äventyrs inte redan har i junkboxarna och datorerna kan beställas för leverans om några dagar eller veckor.
Avsaknaden av ett starkt regelverk med krav på apparaters prestanda är enligt min mening den enda kvarvarande livlinan för amatörradions fortsatta existens så tillvida att det ger mig och många andra tekniskt intresserade möjligheter att fritt experimentera och prova hembyggen och WWII-surplus på banden, detta trots att apparaternas prestanda per definition är undermålig tekniskt sett och egentligen inte borde driftsättas alls.
Eftermiddagens projekt för att slå ihjäl några timmar är att bygga ihop en testjigg enligt IEC-444 för att mäta och matcha 8 MHz-kristaller och sen göra klart notchfiltret med BNC-kontakter i en skärmad kapsling.
SM0AOM
Well-Known Member
Jag håller helt med.
En av existensmotiveringarna (eller raison d'etre för oss bildade) för amatörradion är att fritt få använda vilken materiel som helst, fabriksbyggd, hembyggd eller surplus, utan några krav på kanalraster, frekvensnoggrannhet eller typgodkännande.
Men nu har vi kommit till situationen att stickproppsamatörerna med högst diskutabla kunskaper och de som inte velat lära sig något helt har tagit över numerärt.
I det moderna samhället anpassar man sig gärna till "den minsta gemensamma nämnaren", så det känns därför på något sätt förmätet att då kräva att den hävdvunna distinktionen mellan privatradio och amatörradio ska uppehållas;
"Worin unterscheiden sich CB- und Amateurfunk?
Im CB-Funk wird das Gerät geprüft, im Amateurfunk der Funker."
under sådana förhållanden.
Varför inte förbehålla de vittgående privilegierna som den hittillsvarande definitionen av amatörradio gett oss till den elit som de facto visat prov på relevanta och dokumenterade kunskaper? Vi kan börja med Morsetelegrafin.
För de andra finns det frekvensband både runt 27, 69 och 446 MHz avsatta vilka är mer anpassade till sådant klientel som inte vill skaffa sig kunskaper.
En av existensmotiveringarna (eller raison d'etre för oss bildade) för amatörradion är att fritt få använda vilken materiel som helst, fabriksbyggd, hembyggd eller surplus, utan några krav på kanalraster, frekvensnoggrannhet eller typgodkännande.
Men nu har vi kommit till situationen att stickproppsamatörerna med högst diskutabla kunskaper och de som inte velat lära sig något helt har tagit över numerärt.
I det moderna samhället anpassar man sig gärna till "den minsta gemensamma nämnaren", så det känns därför på något sätt förmätet att då kräva att den hävdvunna distinktionen mellan privatradio och amatörradio ska uppehållas;
"Worin unterscheiden sich CB- und Amateurfunk?
Im CB-Funk wird das Gerät geprüft, im Amateurfunk der Funker."
under sådana förhållanden.
Varför inte förbehålla de vittgående privilegierna som den hittillsvarande definitionen av amatörradio gett oss till den elit som de facto visat prov på relevanta och dokumenterade kunskaper? Vi kan börja med Morsetelegrafin.
För de andra finns det frekvensband både runt 27, 69 och 446 MHz avsatta vilka är mer anpassade till sådant klientel som inte vill skaffa sig kunskaper.