I tråden växer det fram en bild som stämmer bra in på en ganska stor mängd radioamatörer.
Nyfiken och utforskande,
Spetskunskaper, ofta inom flera (oväntade?) områden,
Konstruktiv och händig.
Bilden är mycket giltig när det gäller de radioamatörer vilka rekryterades under den senare delen av "amatörradions storhetstid".
Ett ibland missbrukat uttryck, "
polymath" kanske fritt översatt till "tusenkonstnär" "
polymath (Greek: πολυμαθής, romanized: polymathēs, lit. 'having learned much'; Latin: homo universalis, lit. 'universal human')[1]
is an individual whose knowledge spans a substantial number of subjects, known to draw on complex bodies of knowledge to solve specific problems" kan ofta vara en benämning på sådana radioamatörer.
När man ville bli radioamatör innan kravsänkningarna slog igenom så var det nödvändigt med ihärdighet, vetgirighet samt ett mått av uppfinningsrikedom och händighet.
Detta ledde i sin tur till ett ofta inte ringa mått av allmänbildning, vilket i och för sig förväntades av representanter för samhällets bildade klasser, varifrån gårdagens radioamatörer övervägande rekryterades.
Sedan var parametern "ihärdighet" något som fanns i rikt mått.
Nedanstående
causerier ur QTC 1961 belyser nybörjarnas vedermödor.
"Sena tiders barn" kan försöka föreställa sig situationen att först lära sig telegrafi för C-certifikatet under kanske ett par-tre månader, sedan vänta på tillståndsbevisets ankomst, bygga en sändare som ett halvår senare resulterande i en telegrafikontakt på det överfyllda 40m-bandet.
Det är nästan (?) värre när "snorföräldrar" kräver att lärare m.fl. ska uppfostra deras telningar istället för att göra det själva. Som om skolan är någon sorts avstjälpningsplats så man slipper engagera sig i sina barn.
Vad som är "värst" är nog en definitionsfråga.
Betraktar det själv som två sidor av samma mynt, och har hört från mer än ett håll inom skolan att "
detta har blivit en av konsekvenserna från infantiliseringen av samhället, när folk som själva är barn intellektuellt sett skaffar barn..."
