Bygg en egen sändare och mottagare

Det finns en miljon olika kopplingar med transistorer och IC, TTL till C-mos, för att bygga elbuggar.
Bara att googla. Glöm inte DIY....
Men varför????
Jag kommer själv ihåg hur experter och vet hur-folk hela tiden propagerade för att enkla elbuggar inte kunde eller gav rätt streckprickförhållande, eller inte klarade Mode A eller Mode B, eller en squeeze.
det kall vara högsta kvalitet, inte några simpla hembyggen...
Tydligen är det idag nostalgin som bestämmer och inte kvalitet.
Idag får man en elbugg i riggen som är långt bättre än alla rörbuggar som någonsin varit påtänkta.

Själv tycker jag det finns alltför mycket Morse som låter apa pga av dålig nyckling med dåliga eller fel inställda buggar, för att inte tala om de halvautomatiska mekaniska...både apa och phyton..

Högsta kvalitet borde vara drivkraften för radioamatörer, rätt teckengivning är nödvändigt föratt göra sig hörd och få svar genom dagens störningsdimma.

Men återigen nostalgin bör man ändå har respekt för.

SM4FPD
 
Men högra dubbelröret begriper jag inte. Hur kan det skapa teckenmellanrummen? Är det en strömspegelkoppling, likt den som analoga IC är fulla av?
Man kan bäst beskriva det högra rörets funktion som en "komparator" eller "triggerkrets".

Det vänstra röret är en blockeringsoscillator som ger en rampvågform åt triangelhållet.
Så när manipulatorn sluts åt ena eller andra hållet får man en signal ned olika periodtid som passerar genom omslagsnivån på både "uppgång" och "nergång". Lite återkoppling ger hysteres så att reläet får väldefinierade strömpulser.

Mellanrummen mellan teckendelarna åstadkoms genom att vågformen på gallret blir asymmetrisk, och potentiometern för mellanrum påverkar omslagsnivån.

Hela kretslösningen är en mycket "fiffig" tillämpning av både analog och digitalteknik
 
Så nog är rörttiden ute, totalt ute. Med undantag för nostalgin hos de som var med förr. Och den delen är ju kanske viktiagre än komponenterna i sig, och bör respekteras.

Jo så är det nog. Helt ute. Det är kört.

Men sett med mina radioögon så har jag fastnat i en fantastiskt intressant hobby som kan förbruka hur mycket tid som helst utan att det blir tråkigt eller jobbigt. Intresset och nyfikenheten är minst lika starkt nu som i mitten av 60-talet och jag gör enbart sådant jag själv tycker är kul och intressant utan att låta mig påverkas av vad andra tycker och tänker. Det är deras problem.

När jag började arbeta professionellt med elektronikutveckling 1982 var det med analog RF upp till ca 1 GHz. Det var en lärorik tid och många av de gamla hembyggena släpades till jobbet för att mätas upp på spektrumanalysatorer och nätverkare etc. Vi hade ett väldigt fint radiolabb där. Jag kunde då konstatera att det mesta jag byggt och varit jättenöjd med inte alls hade så bra prestanda som jag hade hoppats. Sändarna gav starka övertoner och det fanns massor av blandningsprodukter som jag visserligen aldrig märkt tidigare och inte lidit av. Men ändå.

Man kan säga att när jag fick tillgång till fina mätinstrument så byggdes färre projekt men mer tid ägnades åt att förfina och optimera. Inte nu för att det var nödvändigt för att få kontakt utan mer för att se var gränserna gick rent ekniskt. Ofta saknades några tiondels dB i en koppling och ibland flera dB. Efter många timmars klurande på sådana problem löste sig det mesta och det var nog här det stod klart att en kondensator inte är enbart en kondensator och att komponenternas tilledningar, layoutens förläggning, jordpunkter osv hade stor betydelse.

När vi sedan skulle konstruera om alla våra produkter från hålmonterade komponenter till de supersmå SMD storlek 1206 åren 1983-84 så var det ett stort kliv framåt. I den vevan hade jag också börjat mixtra med 10 GHz först helt mekaniska vågledarbaserade grejor och sedan hela köret med ytmonterade komponenter och Gaasfetar. Jobbets mätinstrument som gick upp till 18 GHz kom väl till pass.

Sedan dess har komponenterna blivit allt mindre och på 90-talet då jag hade startat eget så var jag tvungen att köpa in ett Zeiss stereomikroskop för att kunna montera och inspektera vissa kort. Mest SMD 0805 var det nog då men som med dagens mått mätt var stora som hus. Sen blev det 0603 och de sista åren innan pensionen så kämpade jag med manuell montering och felsökning av produkter som skulle komma ut på marknaden i framtiden. Det var mest 0402 komponenter att hantera med pincett. Pilligt och ibland tålamodskrävande särskilt som synen gradvis hade blivit sämre osv.

För oss som jobbat eller jobbar med elektronikutveckling tror jag att rörteknik kan vara en perfekt motpol till det man sysslar med på betald arbetstid. På så sätt behöver man ju inte ta med sig "jobbet" hem utan kan ägna fritiden åt en helt annan del av elektroniken fullt ut. Inga 1000-sidiga kravspecifikationer som måste verifieras och uppfyllas utan helt fri att leka, mixtra, experimentera och bygga de mest meningslösa saker man kan komma på. En elbug med rör är ju en sådan sak som är hopplöst omodern, tekniskt sätt men ändå bidrar till att maximera kvaliteten på ens hobby. Om jag hade behövt en modern elbug hade jag köpt en sådan och samma gäller för allt annat som de där stora slagskeppen till amatörradiotransceivers med tiodubbla menyer och hundratals knappar. Näää, man har nog roligare med en IKE I då eller något annat man lagt möda på och fått att fungera.

Kanske kan man jämföra med veteranbilsfolket som kan ägna flera år åt att svetsa på en rosthög från 50-talet när det finns nya bilar att köpa. Endast de invigda förstår tjusningen med sådana projekt. Det handlar om kvalitet på rätt sätt.
 
Analogin mellan amatörradio och veteranbilar, museijärnvägar eller varför inte Skansen är helt adekvat.
Amatörradio är en anakronism vars "bäst före datum" har passerats med råge, och då återstår det
att göra det bästa av situationen.

Plastradioindustrin kommer hela tiden med kommersiella locktoner, vilka det är mycket lätt att
falla för. Men vill man upprätthålla åtminstone en rest av amatörradions särart,
det som en gång i världen gjorde att vi radioamatörer hade någon form av status, kanske man ska
se både framåt och bakåt.

I stället för det utslätade och färdigtuggade surrogat för amatörradio som
erbjuds kan man istället ägna sig åt något med mer substans.
 
Jag har ägnat en del tid åt järnväg och liknande.
Som jsg sagt tidigare: trenden är genomgående, det är inte kört, men i mångt och mycket respirator och väntan på transplantation.

Problemen är likartade, oförstående och framåtsträvande myndigheter, brist på reservdelar, kunskap som för säg 20 år sen var närmast allmängods försvinner i rasande tempo.

Vad är då rätt väg att gå? Fortsätta och försöka dela med sig till nästa generation?

Upp till envar, men jag håller på att ha roligt och att inte ge upp i allmänhet :)
 
Jag viftar gärna med flaggan för att fira nostalgitänket. Det är lite av en frihetsupplevelse att konstruera och bygga nånting helt opraktiskt, men roligt, kanske tillochmed nåt användbart. Man kan ha vansinningt kul med en låda telefonreläer, exempelvis, men inte går det att slå kommersiell elektronik vad gäller funktion, storlek eller energiekonomi... Å andra sidan har man fått lite utlopp för sin tekniska fantasi och det är säkert bra för den mentala hälsan...

Exempelvis har jag i lagret en Hallicrafters "T.O.Keyer", HA-1. Den jobbar enligt multivibratorprincipen och kan ge perfekt nyckling om man ställer in den ordentligt. Jag skulle dock vilja komplettera den med ett "teckendelsminne", så att man kan beordra den sista teckendelen (lång eller kort) innan näst sista är färdignycklad. Det finns säkert nåt billigt att köpa som ersätter den gamla burken, inklusive den tänkta nya funktionen, men min gammelhjärna börjar direkt fundera på nån relälösning - bara för att det är lite kul.

Men:

"...jag håller på att ha roligt och att inte ge upp i allmänhet"

Så sant som det är sagt!
 
En annan populär konstruktion beskrevs som Poppbuggen i QTC nr 10 1967.

Popbug1.jpg

Schema från QTC. Författaren skriver att konstruktionen baserar sig på en artikel i OZ nr 2 1965.

Popbug2.jpg

Schemat från OZ.

Denna enkla bugg är mycket lättkörd då den saknar alla finesserna som enligt min mening bara anställer problem. Jag utvärderade konstruktionen i februari 2019 och tycker den är väl värd att nämnas. Här används tidstypiska germaniumtransistorer så klart.

Popbug3.jpg
Som allt jag bygger så ritar jag alltid egna scheman då det blir lättare att föra in ev ändringar.

Så här ser mitt luftbygge ut. Fungerar toppenfint och bygger man in kortet i en låda så behöver det inte vara märkvärdigare.

Popbug4.jpg

Potentiometrar för hastighet och viktning eller balans mellan korta och långa.

Popbug5.jpg

Jackar för bågfilsmanipulatorn och key line ut samt matningsspänningen.
 
Jag tänkte att tråden skulle handla om enkla sändare och mottagare som många av oss gamlingar började vår radiobana med. Inspirerad av att ha bläddrat igenom ritningspärm nr 1 som täcker perioden 1965-1969. AF114 var den första sändaren som byggdes efter experimenten med radiobygglådan som även den var baserad på transistorer. Sen tog rörkonstruktionerna över, först några IKE mottagare och sändare, sen MV-sändare med 6L6GT fram till att intresset för amatörradio tog vid. Då byggdes en 5 W 80 och 40 m sändare med två stycken 2N2102 transistorer enligt schema i ARRL Handbook 1967. Den sändare användes sedan en månad i slutet av 1969 då C-certet anlänt. Nästa sändare blev en två-rörs kristallstyrd med lite drygt 10 W DC-input för 80 m och som användes fram till det blev dags att avancera till B-cert med VFO något år senare.

Med detta sagt tycker jag att det är fritt fram att diskutera allt som faller in under trådrubriken bygg en egen sändare och mottagare samt div tillbehör. Ett sådant tillbehör var en tvårörs elbugg som byggdes våren 1970. Tyvärr såldes denna skapelse till en annan amatör när jag uppgraderade till Squeeze Key.

Men....

Ett av fynden på dagens SK7HW auktion i Växjö blev en hembyggd vintage elbugg med två rör som är kompakt ihopbyggd med manipulatorn. Den kommer att passa fint till en rörsändare som just nu byggs ihop baserat på 1969 års schema till 10 W sändaren med EC90 och EL84. Återkommer med sändaren sen.

View attachment 9764

Elbuggen kostade mig 20 kronor och jag var ensam budgivare. Visst är den väl fin!

Den vackert flätade kabeln med en 6-polig Alpha-kontakt i änden används för att strömförsörja buggen med 6,3 V glödspänning samt ca 90-150 V anodspänning.

View attachment 9765

Det övre röret är ett 6J6 dubbeltriod och det undre ECC91, även det en dubbeltriod. Båda rören glöder men ser väldigt slitna ut så skall bytas ut mot nya färska.

De två Wima-kondensatorerna på 0,1 uF som ses på första bilden visade ca 0,2 uF och 300 k resistans. Utbytta nu mot nya färska.

View attachment 9766

En tråd till den flätade kabeln hängde i luften men passar på undre lödörat på oscillatortransformatorn. Normalt för dessa rörbuggar med två dubbeltrioder var att man använde snabba reläer som kopplades in i serie med anodspänningen till en av trioderna. Något relä finns inte i elbuggen så man kan väl tänka sig att reläet var monterat i sändaren. Oscillatorn vill inte svänga så jag får nog börja att rita upp ett schema så kanske det klarnar var trådarna skall gå.

Nu skulle det vara intressant att få veta om någon känner till vem som byggt denna fina elbugg på 50 eller 60-talet (?) och efter vilken beskrivning. Något för radiodetektiverna att bita i. :cool:
Kan 10 W-sändaren med 6C4/EL84 möjligen vara den som SM7BEK beskrev i tidningen Populär Mekanik tro ? I så fall är det samma som jag från ett litet inackorderingsrum i Helsingborg 1968 begick mitt allra första QSO med !
 
Jag minns inte varifrån schemat hämtades när jag byggde sändaren hösten 1969. Det finns en beskrivning i QTC 1958 på en snarlik konstruktion som kan vara ursprunget. På klubben i Lund hade vi en kristallstyrd 10 W sändare med två EL84 och som även fungerade på 20 m.

10wTX1.jpg
Jag byggde en kompaktvariant av EC90/EL84-sändaren 2021 där jag kompletterade med en inbyggd T/R-switch. I originalutförandet 1969 använde jag först en vippomkopplare mellan sändning/mottagning sen en elektronisk T/R-switch med en dubbeltriod. Beskriven i ARRL Handbook 1969. Fungerade väldigt bra på 80 och 40 m som var de två banden jag började med som nybakad C-amatör.

Har du schemat från Populär Mekanik?
 
Det fanns "13 på dussinet" av 10 W sändare med kristallstyrning.
Konstruktionen av SM5CBV från 1964 var det många som byggde,

1682966389683.png



och den mer optimerade modellen
som SM7TI beskrev 1966 blev även den vanlig.

1682966510105.png

Slutligen den "C-amatörsändare" jag själv byggde,
beskriven i QTC 1970 av min sedermera kollega SM6ASB:

1682966734941.png
Den fungerade fint på 80 och 40 m, men när jag försökte 6-dubbla i oscillatorn
till 21 MHz från en 3,5 MHz kristall blev det väldigt lite drivning.
Ett extra EL83 som tripplare mellan oscillator och PA löste problemet.
 
Klubbens sändare med två EL84 är med all säkerhet byggd efter SM7TI schema 1966. Sändaren räddades när det skulle röjas på klubben för 20 år sedan och står på hyllan här i radiomuseet och fungerar fortfarande. Tillräcklig drivning med en 7 MHz kristall för att få ut ca 6-7 W på 20 mb. Batteribyte 1 gjordes under 80-talet och nr 2 för ca 10 år sedan. Kanske snart dags igen.

Enligt ett gammalt protokoll så är sändaren byggd av SM6CRH 1966-67 och på långlån till klubben.
 
Jag byggde en två-rörs sändare utifrån SM0VPO:s schema, fast jag ändrade det lite. Så här ser de två versionerna ut.
SM0VPO_2rörs_cw-sändare.jpgTräsändare.jpg
 
Min tvårörssändare för 80 och 40 m CW har VFO som täcker 100 kHz på vardera bandet. Beskrivningen finns under rubriken Historia på min webbplats.

Lennart
 
Den sändare som Lennart gjort är tydligt inspirerad av den sändare som fanns i Radiobyggboken del 2.

1683020725526.png
Dock kraftigt förbättrad jämfört med SM5ZE:s "original";

1683021481594.png

Kan inte påminna mig att någonsin ha hört någon sådan sändare "i luften", men man kan bara föreställa
sig hur den lät, med återverkan mellan PA och oscillator.

Jag blev i alla fall bestämt avrådd av mina mentorer att ge mig på att bygga en sådan sändare.
 
Kul med alla varianter på samma tema!

För tio år sedan konstruerade jag en en-rörs transceiver för 80 mb med ECL82. VFO på mottagaren och kristallstyrd sändare. I läge mottagning används sändardelen som LF-förstärkare. Det blev kört en hel del Europa på 80 m. Mottagaren är i princip lika känslig som de moderna plastradioapparaterna och använder man hjärnans inbyggda filter så duger en så enkel mottagare utmärkt för vardagsförbindelser..

80mTRX1.jpg
 
En annan populär konstruktion beskrevs som Poppbuggen i QTC nr 10 1967.

View attachment 9786

Schema från QTC. Författaren skriver att konstruktionen baserar sig på en artikel i OZ nr 2 1965.

View attachment 9787

Schemat från OZ.

Denna enkla bugg är mycket lättkörd då den saknar alla finesserna som enligt min mening bara anställer problem. Jag utvärderade konstruktionen i februari 2019 och tycker den är väl värd att nämnas. Här används tidstypiska germaniumtransistorer så klart.

View attachment 9788
Som allt jag bygger så ritar jag alltid egna scheman då det blir lättare att föra in ev ändringar.

Så här ser mitt luftbygge ut. Fungerar toppenfint och bygger man in kortet i en låda så behöver det inte vara märkvärdigare.

View attachment 9789

Potentiometrar för hastighet och viktning eller balans mellan korta och långa.

View attachment 9790

Jackar för bågfilsmanipulatorn och key line ut samt matningsspänningen.
Buggen verkar ha cirkulerat ett antal år i olika varianter. Själv byggde jag AVQ-buggen som SM3AVQ beskrev i QTC 1964. Jag byggde den i en sardinburk med omärkta germaniumtransistorer som ELFA hade i en burk på disken. Det var troligen utsorterade exemplar som inte uppfyllde specen, men bara kostade en bråkdel av en märkt OC70 som betingade det svindlande priset av 14 kronor.
Buggen kördes i decennier, men hade egenheten att vilja ha rätt omgivningstemperatur. Därför köpte jag en DAIWA DK210 på en Eskilstunaloppis för några år sedan. I bilden på sardinburken skymtar en modern kiseltransistor. Den ersatte nycklingsreläet vid senaste teknikskiftet EY-transceiver -> SB102 till en modern IC-735.


Elbugg 1964.jpgelbugg1964 layout.jpg
 
I händerna på en duktig operatör och med en bra antenn så fungerar en sådan en-rörsradio
precis lika bra som en modern plastradio, men ställer större krav på användaren.

För, säg, 50 år sedan hade den haft det värre, med tanke på den höga aktivitet som fanns på kortvågsbanden
från både amatörer, kommersiella/militära och rundradiostationer.

Man kan säga att dagens högpresterande radioapparater verkligen hade fyllt ett behov om de funnits då,
men då fanns de antingen inte alls, eller bara yrkesfolk hade råd med dem.

En situation som verkligen inte kunde förutses för bara ett par-tre decennier sedan har nu uppstått.
Amatörradion har fått verktyg till sitt förfogande med ett pris/prestanda-förhållande som med
70-talets måttstock är smått otroligt, men den nya operativa omgivningen har gjort att dessa landvinningar
blivit allt mer betydelselösa. Dåliga antennmöjligheter, höjda störnivåer, minskad aktivitet samt försämrad
operatörskompetens har i allt väsentligt upphävt vinsterna.

"Upp och nedvända världen"
 
Last edited:
Ja jag är glad att jag redan på 60 talet bestämde mig för att strunta i rören.
TV bestämde jag mig för att fullständigt vägra befatta mig med, jag insåg redan då att om jag hade lagat en TV så skulle jag bli släkt med hela byns TV-apparater.
En mindre chock när jag lovade titta på en Hamondorgel, den visade sig vara rörbestyckat.
Hur många rör minns jag inte, men nättrafon var stor, enorm, som all röreleketronik var det en miljon glappkontakter.
Så med lite spray gick den att spela.

Jag minns oxo en kompis, i andra änden av stan, Hagfors, han hade fått sitt B-cert, och körde flitigt med en rörsändare.
En gång hörde jag honom på 7 MHz, starkare än på 3,5 MHz, konstigt????
Det visade sig att den hade övertoner, trots fint fabrikat Pi filter, stora feta, dyra glödande "lampor" och allt.
I B90 stod det något om övertoner och störningar. Ändå var det så med rörsändaren, minns inte fabrikatet.

En brukbar rördriven mottagare brukar om den skall ha något att säga till om ha 10 - 30 rör, kanske fler, en sådan är det få som bygger.
Ändå driver den, har speglar, och kräver enorm service, gaffeltruck och stora utrymmen. Elförbrukning som man bara kan fantisera om.
Dvs om den skall vara i närheten av de krav många experter tycker sig kräva att en modern plastradio, ex en IC-706:a skall klara.

Popbuggen byggde jag minns jag, för att lära mig Morse.
Men inte gick det att lära sig Morse med den inte..... Ingen talade om hur man lär sig Morse.
Däremot funkade den rätt bra. Trots enormt antal transistorer.... tyckte man då..

SM4FPD
 
Back
Top