Bygg en egen sändare och mottagare

Det behöver ju inte bli så religiöst med rör vs trissor... När man ägnar tid åt tekniken enbart för sin egen skull, kan man ju göra det man gillar. Kräver en praktisk lösning att man använder en IC, så gör man det ( https://ham.se/threads/visarinstrument-10-ua.27488/ ), kan man bygga med rör och reläer och trivs med det, gör man väl det.

Jag tror många kan leva med uppfattningen att Ra200 är en rätt kompetent rörbestyckad HF-station, och många rör är det, men den är trots allt bärbar av en person och kan gå rätt många timmar på sitt batteri. Den klarar också behandling som skulle dödat de flesta "plastradios" omedelbart. Troligen är det inte val av aktiv komponent, som avgör om en radio är "bra eller dålig" för sitt ändamål.
 
Ra200 är en konstruktion som var väl anpassad till sin tid, men kom några år för sent.
Mottagare och sändare är byggda med batterirör med allt var det innebär av
litet gallerutrymme och låg branthet.

Att få till användbar stegförstärkning samtidigt med anständiga korsmodulationsegenskaper
med batterirör är en utmaning, vilket Sven-Olof Öhrviks (då på SRAs militärradioavdelning)
licenciatavhandling från tidigt 60-tal behandlade i stor detalj.

Genom att göra Ra200-mottagaren som dubbelsuper med 2 HF-steg fick man god känslighet och spegelfrekvensundertryckning,
fast till priset av dåliga storsignalegenskaper. När man använder små antenner går dock problemet att hantera.

Tråkigt nog för SRT blev utvecklingen inom transistorområdet snabbare än väntat, så
lagom till när Ra200 skulle börja marknadsföras på exportmarknaden så kom Racals och Redifons
"Manpacks" som var heltransistoriserade med frekvenssyntes och även hade SSB.

Den fyllde sin uppgift i den svenska Försvarsmakten under dryga två årtionden, men fick
stryka på foten när krav på frekvensstabilitet och SSB kom, och den manuella telegrafin började försvinna.

När man vet vad man gör så går det att göra imponerande saker med endast ett par elektronrör, men man ska vara medveten om begränsningarna. "Audiophools" fixering vid elektronrör finner jag dock ganska märklig, man tillmäter elektronrören egenskaper vilka är fysikaliskt omöjliga.
 
Last edited:
Ja jag är glad att jag redan på 60 talet bestämde mig för att strunta i rören.
TV bestämde jag mig för att fullständigt vägra befatta mig med, jag insåg redan då att om jag hade lagat en TV så skulle jag bli släkt med hela byns TV-apparater.

Ha ha ha, exakt så känner jag för digitalteknik. Jag har gjort allt för att undvika att lära mig sånt men liksom du tvingat dig att pilla med rör någon gång så har jag byggt en del digitala prylar. Ibland är det befogat om utrymmet är begränsat och strömförsörjningen består av små batterier. Rören har sina begränsningar trots allt.

Jag vägrar också befatta mig med släkt och vänners TV-apparater och hemelektronik som många gånger är olagliga, dvs inte går att laga eftersom man använder komponenter som inte finns att få tag på etc.

Men här kommer ett exempel på ännu en lättkörd elbugg som jag ritade ihop till min QRP-transceiver MX-21S. Byggd med hålkomponenter så om man vill ha den mindre är det inget som hindar att göra om den till ytmonterat. Sen går det ju att använda uPc och andra kretsar som då ger möjlighet till programmerbara minnen osv. Bara fantasin sätter gränserna.

IC-elbugg.jpg

Buggen har använts vid flera tillfällen i den grekiska övärlden under några semesterveckor. Hela riggen får plats i bakfickan och lämnar 2 W ut SSB och CW på 21 MHz med VXO.

Värm lödkolven och bygg en bugg!
 
Även jag byggde en "digital" el-bugg för mycket länge sedan.
Den består av 4st ttl-kretsar. SN7400, MC790, MC789 och MC724.
Jag tror beskrivningen kom från QTC.
Har bara kretskortslayouten kvar på bild och det står 3AVQ på den.
Kanske någon vet var schemat finns att finna.
 
Storsignalegenskaperna hos Ra200 upplevde jag som bedrövliga i CW-läge tills jag insåg att den inte har någon AGC i CW av någon anledning, Det sitter en dubbelpot och är man måttlig med volymratten så går det bättre. Ytterligare en egenhet är att man måste vänta någon sekund innan man sänder efter att ha slagit om SM-omkopplaren - annars missar man något tecken och de första driver väldeliga. Detta då en stor del av sändaren är strömlös i RX-läge.

Jag får lov att försvara rörbestyckade Hammondorglar med min bestämda uppfattning att det ska vara rör och ingen annan nymodighet i sådana instrument. I takt med att halvledare infördes sjönk kvaliteten katastrofalt, man försökte nog konkurrera med japanerna. I de rörbestyckade är det oftast bara en fråga om att byta ut torra elektrolyter och, i förekommande fall, byta vaxkondingar på de riktigt gamla.
Tonhjulsgeneratorn är precis som en gammal grönmetallic Husqvarna symaskin. Om man bara smörjer regelbundet är de helt omöjliga att slita ut.
Samma sak är det med P-ändar mm i framvagnar på äldre bilar. Där fanns en fettnippel och kommer man bara ihåg att pressa in fett lite då och då så håller de i evigheter eftersom fettet, förutom att smörja, även driver ut fukt och smuts. Men nu är det tydligen viktigare med långa serviceintervall.
 
SM3ZBB, ja Hammondolja, i det fallet behövdes ingen, men orgeln var ju i detta fall inte motordriven.
Andra dito är däremot motordrivna.
Lesliet är dock motordrivet även om det går att simulera med eleketronik numera.
Rätt kul ide att åstadkommen en frekvenssyntes med kugghjul.
Kugghjulssyntes borde gå att göra en radiosändare på det viset, ja Grimmeton förstås, men nu tänker jag HF.
Dvs ett steg ytterligare bakåt i utvecklingen och ett steg ytterligare med servicekrav, och komplexiitet föra att åstadkomma det lilla, som en liten IC gör idag.

För att lite återgå till elbuggar och Morse.
Jag träffade på många personligheter när det gäller Morse nyckling och stil, under SRS tiden.
Många ville att jag skulle förmå ICOM att utveckla en bug för just deras behov. Givetvis inte möjligt.
Andra hatade när det hördes relän vid nyckling.
Medan andra ville ha lite reläklickande som förgyllde sändningen.
Själv tycker jag att det är trevligt att sända Morse med reläklick.
Elbuggar med rör eller ev. med bara relälogik klickar rätt rejält..... Stora feta relän skall det vara.... Såg en med en grabbnäve telefonreläer en gång.

Efterhand kom minnesbuggar, som då blev en helt ny grej.

I början av 70 talet kom digitaltekniken, jag byggde då ett ASCHII tangentbord och omvandlare med minnen etc för att kunna sända Morse eller BAUDOT. Med minnen och allt.
Funkade fint, men sen tog det analoga över och så är det än idag.

Ja det där med grannens TV idag handlar det mest om att göra inställningar på TV:en.
Jag brukar föreslå att de använder sig av medföljande handbok, i de flesta fall funkar det. De klarar upp saken ...

En tid ville radioamatörer att jag skulle bygga byggsatser åt dem.
Men det var inte kul, tar lång tid och ger ofta inte alls de egenskaper man tror sig få, och vems är då felet?

SM4FPD
 
MX-21S, ja.

Undrar hur många som såldes i SM.

1683052402546.png
1985 så hade jag anledning att fråga Mizuho om en anpassning av
MX-3.5S för professionellt bruk, men fick aldrig någon respons från dem.

I stället fick SM6ECR(SK) göra en anpassning av Plessey-kortet till detta, och
två prototyper gjordes vilka fungerade ganska bra. Dock blev projektet inaktuellt.

1683053002528.png
Buggen som Micke byggde är "icek" och den finns i QTC 9-10/1971. Logiken i konstruktionen var
inspirerad av OZ7BOs "Squeeze-keyer" från sent 60-tal, och av en konstruktion som beskrevs i QTC 1968.

MC 700-serien var tidig RTL från Motorola, som blev ganska kortlivad. Inte speciellt saknad.

Ytterligare en egenhet är att man måste vänta någon sekund innan man sänder efter att ha slagit om SM-omkopplaren - annars missar man något tecken och de första driver väldeliga. Detta då en stor del av sändaren är strömlös i RX-läge.
Man kunde göra en del "lustigheter" genom detta. Något som jag minns från min "lumpartid" 1975 var när
någon spjuver tryckte in tangenten på handmikrotelefonen till Ra200, väntade en sekund så att bärvågen kom på, och därefter sa "'petera, kom". Vi var strängt tillhållna att alltid vänta den halva sekunden innan sändarens glödtrådar blivit helt varma innan något fick sägas, och signalbefälet kunde få smärre utbrott om inte detta iakttogs.

Utbrotten blev inte mildare när man retade dem med vilje.


Kugghjulssyntes borde gå att göra en radiosändare på det viset, ja Grimmeton förstås, men nu tänker jag HF.
Dvs ett steg ytterligare bakåt i utvecklingen och ett steg ytterligare med servicekrav, och komplexiitet föra att åstadkomma det lilla, som en liten IC gör idag.
Jim Moritz, M0BMU, "en trevlig prick" som jag träffat på en HF-konferens på 00-talet, byggde en helmekanisk mottagare för SAQ med en bakvänd stegmotor som lokaloscillator och dessutom tillämpades Goldschmidts mekaniska frekvensmultiplicering för att få en flerfas BFO-signal med tillräckligt hög frekvens.
Dessutom var den balanserade demodulatorn uppbyggd av magnetiska förstärkare som switchelement. Det fanns alltså varken halvledare eller elektronrör i konstruktionen.
 
Last edited:
MX-21S, ja.

Undrar hur många som såldes i SM.

View attachment 9809
1985 så hade jag anledning att fråga Mizuho om en anpassning av
MX-3.5S för professionellt bruk, men fick aldrig någon respons från dem.

I stället fick SM6ECR(SK) göra en anpassning av Plessey-kortet till detta, och
två prototyper gjordes vilka fungerade ganska bra. Dock blev projektet inaktuellt.

View attachment 9811
Buggen som Micke byggde är "icek" och den finns i QTC 9-10/1971. Logiken i konstruktionen var
inspirerad av OZ7BOs "Squeeze-keyer" från sent 60-tal, och av en konstruktion som beskrevs i QTC 1968.

MC 700-serien var tidig RTL från Motorola, som blev ganska kortlivad. Inte speciellt saknad.


Man kunde göra en del "lustigheter" genom detta. Något som jag minns från min "lumpartid" 1975 var när
någon spjuver tryckte in tangenten på handmikrotelefonen till Ra200, väntade en sekund så att bärvågen kom på, och därefter sa "'petera, kom". Vi var strängt tillhållna att alltid vänta den halva sekunden innan sändarens glödtrådar blivit helt varma innan något fick sägas, och signalbefälet kunde få smärre utbrott om inte detta iakttogs.

Utbrotten blev inte mildare när man retade dem med vilje.



Jim Moritz, M0BMU, "en trevlig prick" som jag träffat på en HF-konferens på 00-talet, byggde en helmekanisk mottagare för SAQ med en bakvänd stegmotor som lokaloscillator och dessutom tillämpades Goldschmidts mekaniska frekvensmultiplicering för att få en flerfas BFO-signal med tillräckligt hög frekvens.
Dessutom var den balanserade demodulatorn uppbyggd av magnetiska förstärkare som switchelement. Det fanns alltså varken halvledare eller elektronrör i konstruktionen.
Här är lite om Jim Moritz mottagare: http://www.wireless.org.uk/mechrx.htm
 
Om man är allergisk mot både rör och digitala kretsar så går det att bygga en reläbugg. Jag har byggt några sådana men det är tålamodsprövande att finna en kombination av reläer med lämpliga mekaniska egenskaper att kombinera med RC-kretsarna. Fullt användbar till en "nödsändare" men låter inte direkt vackert...

reläbugg.jpg
 
Karl Arne funderade på hur många Mizuho-riggar som såldes.

Jag minns dem väl, vi sålde dem på SRS.
Men inga större antal, skulle uppskatta till några tiotals, även några på 7 MHz och 14 MHz såldes.
Apparaterna i format som en handapprat för VHF FM, men byggd av ett enklare plåthölje. Ingen direkt design, utan mer praktiskt byggd.
Bygger på 455 kHz MF med ker SSB filter. Osc med kristall i VXO koppling, som kunde dras kanske +-50 kHz eller så.
Uppbyggd med trådmonterade komponenter, och kompakt, och snygg invändigt.
Lite klen effekt , men lät utmärkt i mottagaren.
Kom med teleskopantenn försedd med spole för att funka på 3,7 MHz.
Gick att köra Morse med.
Svårt att få någon radiokontakt med så låg effekt, men roliga att lyssna med.
Det är förståeligt att de inte gav något svar på förfrågan om att göra en specialversion.
Jag har för mig att jag fortfarande har några kristaller liggande, även scheman etc som filer.
En kul radio som idag mer e ett samlarobjekt, som går att lyssna med.

SM4FPD
 
Storsignalegenskaperna hos Ra200 upplevde jag som bedrövliga i CW-läge tills jag insåg att den inte har någon AGC i CW av någon anledning,
Anledningen är helt enkelt att en telegrafimottagare med AGC är rätt svår att göra,
det krävs en produktdetektor för att anordningen ska fungera bra.
När det bara finns en dioddetektor så kommer likriktning av BFO-signalen att ta över AGC-regleringen
och då blir resultatet inte alls bra.

Om man däremot separerar detektorerna för AGC och för informationen går sådant att genomföra,
men sådant komplicerar uppbyggnaden åtskilligt.

Det "knep" som man tog till innan produktdetektorer blev vanliga var "audio-deriverad AGC", vilket
gjorde att den likriktade BFO-signalen inte kom med i reglerslingan.
 
Stort stort Tack till dig Markku för tipset om QTC.

Har länge letat efter numren kring slutet -71. början -72, för att hitta när jag blev SSA medlem SM7-5311. Hittade mig bland nya medlemmar i nr 2, 1972. Som bonus hittade jag den första mottagaren jag byggde i en artikel av SM0DLL, Per Wallander, i nr 2, 1971. Nu ska jag på nostalgiresa och läsa QTC en bra stund framåt :)

SA3BYC, Johan

Ps. Lödkolven var stor, kunskapen hos då 15'årige jag var inte lika stor, men jag fick liv i mottagarbygget efter mycken möda och flera brevkontakter med författaren Per. Riktigt bra blev den aldrig och tillslut frågade jag om jag fick köpa prototypen? Per tyckte nog det var lite kul och javisst fick jag köpa den :)
 
Det gick en epidemi av "direktblandande mottagare" genom amatörradiomedia i slutet av 60-talet.
SM0DLLs konstruktion var starkt influerad av W7ZOIs konstruktion från QST,

1683123754250.png

medan däremot W1CER gärna byggde med FET-blandare eller CA3028 differentialförstärkare.

1683124831270.png

Har bara sett en enda sådan apparat i verkligheten och det måste varit 1972. Någon av mina mentorer
hade gjort en, men tyckte att det var för lite förstärkning i kedjan.

Direktblandning är annars en ganska kul teknik, för snart 40 år sedan så var jag handledare åt en sommarpraktikant
och vi byggde ett utkast till en kristallstyrd SSB-transceiver för 2,5 MHz enligt direktblandande fasningsmetod för både sändare och mottagare. Fasvridningen för HF åstadkoms genom D-vippor och frekvensdelning, medan ett "poly-phase nät" ordnade det för LF. Något riktigt besvärligt som jag inte hade förutsett var att få till att kretsarna skulle vara bilaterala, helst utan för många omkopplingar.

Sedan behövdes det rejält med ovillkorligt stabil och linjär förstärkning mellan SSB-generatorn och utgången, vilket var en annan utmaning. Innan det fanns bra "MMIC-gainblock" fick sådant ordnas med diskreta komponenter,och "på egen risk".

"Ah! Memories!"
 
Elbuggen har idag fått en nätdel byggd av div skrot från gömmorna. Ännu ett onödigt projekt men å andra sidan nödvändigt om nu buggen skall komma till nytta tillsammans med rörsändaren som är på gång.

PS1.jpg
Ett plåtsvep skall bockas till och möjligen sätter jag Dymo-text på panelen. Det var ju så det kunde se ut förr. LED-indikeringen skall bytas till något äldre sen. Hittade ingen passande indikatorlampa i skrotlådorna. Tryckknappen nere till höger jordar KEY LINE och kan användas för intoning eller TUNE.

PS2.jpgTransformatorn är något överdimensionerad men står i alla fall stadigt på bordet även när man trycker hårt på TUNE-knappen.


PS3.jpgEn bit Pertinax får tjäna som mönsterkort men utan etsat mönster. I stället har komponentbenen bockats och kopplats ihop på undersidan.


PS4.jpg

En modern elbugg med IC hade klarat sig flera år på ett 9 V batteri.


PS5.jpg

Telejackarna till vänster är för anslutning av manuell morsetangent samt KEY LINE ut till sändaren. Den 6-poliga Alpha-kontakten ger 6,3 V glöd och -140 V anodspänning till rörbuggen. Ja, en säkring på 230 VAC ingår så klart.
 
Jag använder vaxat Polypropylen snöre. Vaxet gör att snörknutarna inte glider iväg och lossnar under arbetet. Det går att sy med ovaxat textilsnöre också men brukar vara lite krångligt i stammar där ledningarna redan är på plast och inlödade.

Lacing1.jpg

En rulle utrangerat snöre från Ericsson räddat på en loppis för 20 år sedan. Bör inte saknas i något hem.

Om man vill bygga pedantiskt snyggt så spikar man upp kabelstammens mönster på en bit spånplatta och sen är det bara att dra ut alla ledningar i rätta längder. Att sy kabelstammen som då ligger stilla och är fixerad av spikarna blir betydligt lättare. Skala ändarna och förtenna.

En temporärt monterad kabelstam t ex en sådan som den i nätdelan kan användas som mall. När allt är kopplat med rätt längder lödes kabelstammen av och läggs ut på spånplattan där spikarna sedan kan slås i för att sedan tillverka den slutgiltiga stammen. Kanske lite overkill för en apparat men enormt tidsbesparande om många apparater skall byggas.

I mitten av 70-talet byggde vi i klubben här i Lund ihop ett tiotal AGA RU45 stationer baserade på överblivna kretskort och moduler från produktionen i Lövånger. Nytt i stort sett identiskt mek tillverkades och kabelstammen som var ganska komplex syddes sedan upp i 10 exemplar på en sådan spånplatta. Resultatet blev lika snyggt som de fabriksproducerade apparaterna.

Kungliga Armétygförvaltningen har gett ut en bok - Konstruktionspraxis för elektronisk materiel. I den beskrivs hur kabelstammar och kabelförläggningar skall utföras. 1962 år upplaga finns inscannad på AEF. Många bra praktiska tips och skriven i en tid då elektroniken fortfarande var till stor del rörbaserad och med massor av tunga och varma komponenter.


Ledningsdragning, kabelstammar och lödning avhandlas här;

 
Om man vill bygga pedantiskt snyggt så spikar man upp kabelstammens mönster på en bit spånplatta och sen är det bara att dra ut alla ledningar i rätta längder.

Så gick det till på 80-talet när jag sydde kabelstammar till skrivare med värmepapper som satt i 19" rack ihop med brandlarm, på Televerket Larm på Bulltofta i Malmö.
 
Back
Top