SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
Det är en ruskig utveckling vi varit med om.
Min första "dator" var ZX80 eller 81 som egentligen inte kom till någon praktisk användning mer än att det pillades en hel del med den. Nummer två var en VIC64 med bandspelare. Denna kom att användas för fjärrstyrning av en STR430 mottagare. Så småningom skaffade jag mig en nålskrivare och datorn kom till nytta som elektrisk skrivmaskin där dokumenten kunde lagras. Det var högsta high tech på den tiden.
Ibland undrar jag hur vi elektronikutvecklare kunde klara oss utan dator och Internet förr. Jag minns bokhyllorna i elektroniklabbet på jobbet, fyllda av tjocka databöcker från alla möjliga tillverkare. På elektronikmässorna gällde det att roffa åt sig ny information och ta hem för att komplettera biblioteket.
Tänk att det var möjligt att rita schema med penna på papper och lägga mönsterkortslayout med kurvtejp, lösa öar och förvisso foot-prints för de vanligaste IC-kapslarna. Jag jobbade i skala 2 eller 4 med sådant före datorernas intåg. Layouten i form av transparent film skickades sedan till reproavdelningen som tog fram filmunderlag i skala 1:1 för tillverkning av mönsterkort. Prototypkorten tillverkade vi för det mesta själva med Positiv 20 och etsade på gården i saltsyra och vätesuperoxid.
När vi fick våra första datorer på jobbet, 186 måste det ha varit, eller var det möjligen 286?, satsade vi på Orcad program för schema- och mönsterkortslayout. Jag minns programmet som en enda lång lista med ett oändligt antal parametrar att definiera innan det ens gick att påbörja själva jobbet. Men visst var CAD ett lyft jämfört med MAD med kurvtejp och skalpellen.
Filmsnutten Kids React om datorerna som det länkades till i första inlägget är tänkvärd på många sätt. Mycket av amatörradion som vi pysslar med och som vi stolt berättar om här på ham.se måste upplevas hopplöst mossigt omodern av dagens unga. Dom tar sig för pannan och suckar djupt. Jo, jag är säker på det. Deras referenser ligger ju hela tiden i de senaste prylarna som blir gamla och omoderna så fort de packats upp och använts en dag eller två. I en annan tråd visar några av oss våra portabelstationer i form av små (läs jättestora och klumpiga) tranceivers till våra smäckra (läs jättestora skrymmande) antenner i form av metspön, pinnar och långa trådar som installerats på någon offentlig rastplats eller på stranden. Vad ger det för signaler till den vanlige svensson som passerar. -Är du en sån där konstig radioamatör typ?
När jag provade min portabel set-up på stranden häromveckan passerade en ung tjej med hund. Hon stannade till och undrade -Vad i all världen är detta? -Vad gör du? Ja, vad säger man... Öhh, jag lyssnar på radio sa jag. -Jaha!? Det var lätt att läsa av tankarna i hennes huvud. Möjligtvis hade en förbipasserande pensionär fattat mer. Men någon sådan sågs inte till under de dryga två timmarna jag satt på stranden och körde morsetelegrafi med en Fritz i Tyskland och någon Bob i England. I fickan hade jag min mobiltelefon som har räckvidd över hela världen utan antenn. Nåja, inbyggd antenn har den ju.
I dag skiner solen, varmt och fint. Nästan vindstilla. Det skall laboreras vidare med portabelantennen. Detta i trädgården med höga häckar som insynsskydd.
Min första "dator" var ZX80 eller 81 som egentligen inte kom till någon praktisk användning mer än att det pillades en hel del med den. Nummer två var en VIC64 med bandspelare. Denna kom att användas för fjärrstyrning av en STR430 mottagare. Så småningom skaffade jag mig en nålskrivare och datorn kom till nytta som elektrisk skrivmaskin där dokumenten kunde lagras. Det var högsta high tech på den tiden.
Ibland undrar jag hur vi elektronikutvecklare kunde klara oss utan dator och Internet förr. Jag minns bokhyllorna i elektroniklabbet på jobbet, fyllda av tjocka databöcker från alla möjliga tillverkare. På elektronikmässorna gällde det att roffa åt sig ny information och ta hem för att komplettera biblioteket.
Tänk att det var möjligt att rita schema med penna på papper och lägga mönsterkortslayout med kurvtejp, lösa öar och förvisso foot-prints för de vanligaste IC-kapslarna. Jag jobbade i skala 2 eller 4 med sådant före datorernas intåg. Layouten i form av transparent film skickades sedan till reproavdelningen som tog fram filmunderlag i skala 1:1 för tillverkning av mönsterkort. Prototypkorten tillverkade vi för det mesta själva med Positiv 20 och etsade på gården i saltsyra och vätesuperoxid.
När vi fick våra första datorer på jobbet, 186 måste det ha varit, eller var det möjligen 286?, satsade vi på Orcad program för schema- och mönsterkortslayout. Jag minns programmet som en enda lång lista med ett oändligt antal parametrar att definiera innan det ens gick att påbörja själva jobbet. Men visst var CAD ett lyft jämfört med MAD med kurvtejp och skalpellen.
Filmsnutten Kids React om datorerna som det länkades till i första inlägget är tänkvärd på många sätt. Mycket av amatörradion som vi pysslar med och som vi stolt berättar om här på ham.se måste upplevas hopplöst mossigt omodern av dagens unga. Dom tar sig för pannan och suckar djupt. Jo, jag är säker på det. Deras referenser ligger ju hela tiden i de senaste prylarna som blir gamla och omoderna så fort de packats upp och använts en dag eller två. I en annan tråd visar några av oss våra portabelstationer i form av små (läs jättestora och klumpiga) tranceivers till våra smäckra (läs jättestora skrymmande) antenner i form av metspön, pinnar och långa trådar som installerats på någon offentlig rastplats eller på stranden. Vad ger det för signaler till den vanlige svensson som passerar. -Är du en sån där konstig radioamatör typ?
När jag provade min portabel set-up på stranden häromveckan passerade en ung tjej med hund. Hon stannade till och undrade -Vad i all världen är detta? -Vad gör du? Ja, vad säger man... Öhh, jag lyssnar på radio sa jag. -Jaha!? Det var lätt att läsa av tankarna i hennes huvud. Möjligtvis hade en förbipasserande pensionär fattat mer. Men någon sådan sågs inte till under de dryga två timmarna jag satt på stranden och körde morsetelegrafi med en Fritz i Tyskland och någon Bob i England. I fickan hade jag min mobiltelefon som har räckvidd över hela världen utan antenn. Nåja, inbyggd antenn har den ju.
I dag skiner solen, varmt och fint. Nästan vindstilla. Det skall laboreras vidare med portabelantennen. Detta i trädgården med höga häckar som insynsskydd.
