Det har nog sina orsaker att "dubbelkonantennen" inte är speciellt utbredd bland radioamatörer. Dess enda fördel är bredbandigheten, och får ett brett frekvensområde genom att vara "tjock" i termer av våglängder. Dessutom ställer den samma krav på jordplanet som vertikalantennerna.
Mina egna erfarenheter av sådana antenner är att de generellt sett var besvikelser, den Rohde&Schwarz HA47/44/50 "Reusenantenne" som fanns i Karlsborg
View attachment 9174
gav betydligt sämre signaler i sitt närområde (500-1500 km) än dipolantennerna och de två av fabrikat Coel som fanns i Grimeton (2,5 - 10 MHz resp. 8 - 10 MHz) användes väldigt lite. Det försöktes att få operatörerna på SAG att använda den för 2,5 - 10 MHz till 4 MHz HF-telefoni, men man fick sätta upp horisontella dipoler i stället. Vertikalpolarisation över "real ground" ger ett påtagligt flikigt vertikaldiagram vilket gör rymdvågsutbredning på medeldistans "skakig".
Militärerna använder sådana antenner, men primärt för mark- eller ytvågstäckning på frekvenser runt 2-3 MHz. Sådana antenner får ganska opraktiska dimensioner för realistiskt stora tomter. Det ska finnas en TCI "Inverted Cone" på någon av Marinens kuststationer avsedd för frekvenser upp till 8 MHz, men vet inte hur mycket den används.