SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
C-amatör på nytt?
Som ny radioamatör 1969 med C-certifikatet i hand och Televerkets författningssamling Serie B:90 som "lagbok" så var max tillåten inmatad DC-effekt till sändarens slutsteg 10 W. Detta gav ungefär 5 watt ut till antennen eller precis vad nu denna lilla enrörstransceiver mäktar med att prestera. VFO på sändaren var inte tillåten utan här var vi nykomlingar hänvisade till kristallstyrning på 3,5 7 och 21 MHz banden. De första månaderna hade jag en enda kristall på 3520 kHz som delades med många andra SM-stationer. Först till kvarn gällde... Snabbt hem efter skolan för att lägga beslag på "sin frekvens"
Just det här med att vara låst till kristallstyrning var ibland besvärligt. Aktiviteten på 80 m förr i tiden var mångfaldigt mycket större än idag och de flesta nybörjarna hade enkla mottagare med breda filter som ladugårdsportar. Å andra sidan utvecklade man nog sitt tålamod och blev glad för det lilla. Man lärde sig att filtrera i hjärnan och saknade referenser om hur de riktiga professionella supermottagarna lät. Tur var väl det.
Det är allt lite C-amatörkänsla över det här projektet för min del. I alla fall kan jag inte låta bli att tänka tillbaks på alla misslyckade rörbyggen där oscillatorer vägrade svänga och slutsteget inte gick att få att sluta självsvänga. Svårast var det på 21 MHz som var en hög frekvens för en nybörjare. Parasitsvängningar som drev en till vansinne innan parasitdrosslarna monterats.
Igår kväll blev det kört några förbindelser till på 80 m och jag stannade faktiskt uppe några timmar i natt för att se om det skulle gå att klippa några rara DX. En av mina kristaller ligger på 3510,3 kHz och då frekvensen var lika tyst som på 2 m så passade den fint.
Två DX blev det i natt, nåja, med dagens mått mätta så var det lokala stationer nästgårds. Ett par stenkast härifrån bara. Klart man blivit bortskämd efter mer än 40 års flackande på banden. Men om jag som nykomling 1969 skulle ha lyckats få kontakt med någon på så stora distanser som Murmansk i nordost och Grekland i söder så hade jag blivit överlycklig. Det tog faktiskt ganska lång tid för mig att nå bortom Tyskland och England. En spanjor blev mitt första "DX" och rariteter som UA9, UL7, UI8 och UH8 fick ens hjärta att banka lite hårdare bara när de hördes ropa CQ på en frekvens där man saknade kristall.
Kartan ovan är från Norsteds Skolatlas tryckår 1965. Det var i denna kartbok vi C-amatörer mätte distanser med skolans trälinjal. Det var tävling på liv och död om vem av oss som kom längst med våra kristallstyrda sändare. Jag har lagt in linjerna för UA1ZZ i Murmansk och SV1NN/3 som kördes i natt.
Då i början av karriären 1969, var det vanligt att vi nybörjare tog med oss våra loggböcker till klubben för att visa alla vad vi kört. På så sätt fick man extra draghjälp och sporrade även de andra att sätta upp bättre antenner och framförallt välja rätt tid på dygnet.
Så fina hjälpmedel som Reverse Beacon Network fanns inte förr och om det funnits så kanske vi nybörjare inte lärt oss vågutbredning på egen hand den hårda och långa vägen. Men så här såg kartan ut efter nattens övningar. Den ynkliga enrörstransceivern fångades upp av de automatiska Skimmer-mottagarna i hela Europa. Räckvidden finns där och det hela handlar bara om att någon i andra änden skall vara vaken och orka svara på CQ-anropen.
Kul, meningslöst, magiskt, knasigt, onödigt eller fantastiskt givande och utvecklande för välbefinnandet? Döm själva!
/Bengt
.
Som ny radioamatör 1969 med C-certifikatet i hand och Televerkets författningssamling Serie B:90 som "lagbok" så var max tillåten inmatad DC-effekt till sändarens slutsteg 10 W. Detta gav ungefär 5 watt ut till antennen eller precis vad nu denna lilla enrörstransceiver mäktar med att prestera. VFO på sändaren var inte tillåten utan här var vi nykomlingar hänvisade till kristallstyrning på 3,5 7 och 21 MHz banden. De första månaderna hade jag en enda kristall på 3520 kHz som delades med många andra SM-stationer. Först till kvarn gällde... Snabbt hem efter skolan för att lägga beslag på "sin frekvens"
Just det här med att vara låst till kristallstyrning var ibland besvärligt. Aktiviteten på 80 m förr i tiden var mångfaldigt mycket större än idag och de flesta nybörjarna hade enkla mottagare med breda filter som ladugårdsportar. Å andra sidan utvecklade man nog sitt tålamod och blev glad för det lilla. Man lärde sig att filtrera i hjärnan och saknade referenser om hur de riktiga professionella supermottagarna lät. Tur var väl det.
Det är allt lite C-amatörkänsla över det här projektet för min del. I alla fall kan jag inte låta bli att tänka tillbaks på alla misslyckade rörbyggen där oscillatorer vägrade svänga och slutsteget inte gick att få att sluta självsvänga. Svårast var det på 21 MHz som var en hög frekvens för en nybörjare. Parasitsvängningar som drev en till vansinne innan parasitdrosslarna monterats.
Igår kväll blev det kört några förbindelser till på 80 m och jag stannade faktiskt uppe några timmar i natt för att se om det skulle gå att klippa några rara DX. En av mina kristaller ligger på 3510,3 kHz och då frekvensen var lika tyst som på 2 m så passade den fint.
Två DX blev det i natt, nåja, med dagens mått mätta så var det lokala stationer nästgårds. Ett par stenkast härifrån bara. Klart man blivit bortskämd efter mer än 40 års flackande på banden. Men om jag som nykomling 1969 skulle ha lyckats få kontakt med någon på så stora distanser som Murmansk i nordost och Grekland i söder så hade jag blivit överlycklig. Det tog faktiskt ganska lång tid för mig att nå bortom Tyskland och England. En spanjor blev mitt första "DX" och rariteter som UA9, UL7, UI8 och UH8 fick ens hjärta att banka lite hårdare bara när de hördes ropa CQ på en frekvens där man saknade kristall.
Kartan ovan är från Norsteds Skolatlas tryckår 1965. Det var i denna kartbok vi C-amatörer mätte distanser med skolans trälinjal. Det var tävling på liv och död om vem av oss som kom längst med våra kristallstyrda sändare. Jag har lagt in linjerna för UA1ZZ i Murmansk och SV1NN/3 som kördes i natt.
Då i början av karriären 1969, var det vanligt att vi nybörjare tog med oss våra loggböcker till klubben för att visa alla vad vi kört. På så sätt fick man extra draghjälp och sporrade även de andra att sätta upp bättre antenner och framförallt välja rätt tid på dygnet.
Så fina hjälpmedel som Reverse Beacon Network fanns inte förr och om det funnits så kanske vi nybörjare inte lärt oss vågutbredning på egen hand den hårda och långa vägen. Men så här såg kartan ut efter nattens övningar. Den ynkliga enrörstransceivern fångades upp av de automatiska Skimmer-mottagarna i hela Europa. Räckvidden finns där och det hela handlar bara om att någon i andra änden skall vara vaken och orka svara på CQ-anropen.
Kul, meningslöst, magiskt, knasigt, onödigt eller fantastiskt givande och utvecklande för välbefinnandet? Döm själva!
/Bengt
.
