Rent generellt ser det ganska ålderdomligt ut med gammal utrustning som levt kvar långt efter bäst före datum. Några kuststationer hann precis med att införskaffa för tiden hypermoderna transistoriserade apparater som sedan användes en kort period fram tills nedläggningen blev ett faktum och stationerna jämnades med marken.
Hur många väl avgränsade generationer radioutrustning förekom inom kust/marinradio och vilka var de och ungefär inom vilken tidsperiod?
Jag kan väl tala för svensk kustradio, eftersom jag varit medkonstruktör till totalt 3 ny- och ombyggnader samt varit med om att lägga ner 2 stationer.
"I begynnelsen" skilde sig fartygs- och kustradio inte sig speciellt mycket åt.
Kustradion hade mer effekt och större antenner, men i allt väsentligt samma materiel.
Gränsvågstelefonins uppträdande med krav på duplex gjorde att den vanliga uppbyggnaden med samlokaliserade mottagare och sändare fick vika för att separata sändarannex fick anordnas. Samma tendens fanns när HF började bli riktigt vanligt precis innan kriget.
Materielmässigt använde man gärna mottagare som var enkla och beprövade, som t.ex. AR-88 och Super-Pro. Dessa hade en prestandanivå som låg något över fartygsradiomottagarnas, i synnerhet när det gällde selektivitet.
Något senare kom man att gärna använda samma slags materiel både ombord och i land, och då blev Eddystone 830/5 ofta använd.
En mottagare som fick en jämförelsevis kort sejour var Collins 51S-1.
Denna användes bara i undantagsfall ombord, men var något vanligare i land då den hade en stor användning inom den fasta radioverksamheten.
70-talet kom att innebära en brytningstid, de mindre stationer som inte använde både fjärrmanövrerade sändare och mottagare kom att läggas ned (med Göteborg Radio/SAG som undantag) och man valde att använda SRT CR300-familjen, fjärrmanövrerade från Stockholm Radio/SDJ och Härnösand Radio/SAH som förstahandsval. Skanti R-5001S och Drake RR-1 användes ofta som lokalmottagare.
Sändarna var för långvåg Nautel NX-4000S samt Wilcox 96A, gränsvåg och ett par HF-band Granger 172-2 MS samt Marconi-sändare av olika årgångar hos SAG. För HF-telefoni använde man de stora Telefunken HF-sändarsystemen som ursprungligen anskaffats för fast radio på 60-talet.
Dessa fick under 80-talet en specialutvecklad fjärrmanöver, "RAMIDA".
SAG hade dock en äldre egenutvecklad manöver som kördes i "parallell".
Fjärrmanöversystemen var specialutvecklade för SAG (minnesgoda erinrar sig "Fägerhallmanövern" med sitt "tumhjulshelvete") och av fabrikat Siemens FB-40 för SDJ och SAH. Mottagarfjärrmanövrarna var SRT RC300.
Det fanns annars en utbredd uppfattning bland telegrafister att det skulle vara omöjligt att fjärrmanövrera en HF-mottagare med goda resultat.
Under 80-talet skedde inte så stora förändringar, AM-trafiken försvann dock helt och ersattes med SSB, vilket gjorde att t.ex. SP-600 och Eddystone 830/5fasades ut. Som en interimslösning anskaffades fjärrstyrbara gränsvågsmottagare, Danmar R-107, till vilka ett DTMF-styrt manöversystem gjordes 1983 av mig och en "sommarjobbare". Underhållskostnaderna hos de Collins 51S-1 som användes som passningsmottagare för flygradio i Enköping medförde att de byttes ut till Icom R-71 1984. Ett par-tre av de ursprungligt anskaffade går fortfarande efter nära 30 år av H24 drift när detta skrivs.
90-talet blev den "stora oredans tid". Lönsamhetsaspekter kom att accelerera utveckligen, med SAH som första offer. När nedläggningsbeslutet kom fick jag i uppdrag att se över hela fjärrmanöverfrågan i det kommande integrerade systemet, och en lösning att göra en "emulator" för hela SAH:s manöversystem som skulle vara integrerad i kustradions minidatorbaserade informationssystem "Infocoast" skisserades. Det första steget blev att styra Siemens FB-40 på detta sätt.
När SAH lagts ner 31/3 1993 kördes dess radionät parallellkopplat med den existerande elektromekaniska radioväxeln på SDJ.
Redan tidigt 1993 hade man bestämt inom Televerket Radios kustradioverksamhet att en fortsatt rationalisering, både operativt och tekniskt var nödvändigt. Nedläggningen av SAH var det första steget.
Anskaffningen av det norska GAREX-radioväxelsystemet för leverans Q1 1994 aktualiserade hur ett helhetsgrepp på systemlösningar skulle se ut.
Erfarenheterna av de elektromekaniska radioväxelsystemen på SDJ var överlag goda, men dessa system gick inte att flytta till Nacka Strand dit SDJ skulle ha flyttat senast 1/3 1994.
De specialbyggda radioväxelsystemen på SAG; "Stampe" och "VHX" befanns inte vara återanvändbara, i synnerhet inte efter huvudkonstruktören Gunnar Skoglunds för tidiga bortgång.
De enklaste radiomanöversystemen integrerades i GAREX-systemets X-terminalbaserade arbetsplatser, medan de mer avancerade integrerades i Infocoast. En speciell styrenhet för CR300-mottagare utvecklades 1993.
Operatörsborden för flygradio, vilka utvecklats för en elektromekanisk radioväxel 1989/90 fick dock leva vidare m.h.a. en anpassning till GAREX-systemet.
Samtidigt konstaterades det att radiomiljön i Nacka Strand var så dålig att lokalmottagare var oanvändbara. Annars hade ett antal IC-R71 planerats som lokal- och kontrollmottagare.
Nedläggningen av SAG ett par år senare gjorde att hela kustradiosystemet koncentrerades till Nacka Strand och SDJ. När gränsvågssändarna byttes ut ersattes FB-40 slutligen av ett mikrodatorbestyckat system vilket kunde uppgraderas för att styra även SRT SST490 MF/HF-sändare. När först NAVTEX och sedan DSC integrerades i PC-nätverksbaserade system flyttades fjärrmanöverfunktionerna dit, medan radioutrustningen behölls.
När Infocoast avvecklades integrerades radiomanöversystemen i de PC-LAN baserade informationssystem som ersatte Infocoast.
Kustradio och flygradio gick "skilda vägar" 2010, och kustradion flyttade till centrala Stockholm, vilket medförde att jag fick vara med om att utforma en ytterligare kustradiostation, denna gång endast för MF och VHF.
I skrivande stund är själva radiosystemet, dvs radiosändare och mottagare tämligen oförändrat sedan 80/90-talet.
Underhållsaspekter gör dock att materielen till slut behöver omsättas. Tiilgängliga uppgifter säger att Sjöfartsverket kommer att anskaffa nya både styrbara och fast avstämda mottagare till det nya radioväxelsystem som ska levereras Q4 2014. Installerade CR300, R-107 samt R-5001S kommer därmed att fasas ut. Det är mera oklart när det gäller sändarna.
För flygradioverksamheten (Aviolinx) planeras motsvarade omsättning.
IC-R71 kommer inte att repareras när de är utslitna, utan ersättas med Palstar R-30. Styrbara mottagare i fortsättningen kommer primärt att vara SRT CR91 samt de nyaste CR300 som finns i systemet.
Visar det sig att CR91/CR300 inte kan underhållas är Ten-Tec RX331 påtänkta som ersättning. Någon omsättning av sändare planeras inte f.n.
73/
Karl-Arne
SM0AOM