Komponentfattig "rörsändare"

Apropå mopeder. På gatan där jag bodde som väldigt ung hade en kompis skaffat en moped. Han var 11 år. Vi sprang fram och tillbaka och sköt på för att få igång den. Någon ordentlig granne hade ringt polisen som kom. Vi förklarade att motorn aldrig hade startat så det var att jämföra med en cykel och det höll dom med om. Eftersom det fanns en risk att den skulle starta sa polisen att han borde lämna tillbaks mopeden och frågade hur han hade kommit över den. Han sa att han hade bytt till sig den. Då tycker jag du ska byta tillbaka den sa polisen. Vad var det förresten? Det var ett luftgevär sa kompisen.
 
Ibland kan det uppstå märkliga situationer när det kommer till kombinationen av underåriga och motorfordon.

En av mina klasskamrater i åk 8 hade skaffat sig en Bultaco 125 cc off-road maskin ganska långt innan körkortsåldern. Dock så hindrade detta inte honom från att åka ganska mycket motorcykel i det bostadsområde på Väster i Örebro där han bodde.

Vid ett tillfälle hade han vurpat och fick ett bandagerat ben som resultat, och stannade hemma från skolan av den anledningen. Han kunde dock inte motstå frestelsen att köra ändå, så medförande krycka "brummades" det runt i området.

Det bar sig då inte bättre än att en polispatrull observerade honom så han fick ta sin tillflykt in på en lekplats med buskage runt. MC:n gömdes i ett buskage, och sig själv i ett annat.

Poliserna letade lite pliktskyldigast, men visade inte någon större entusiasm, och sedan började de gå mot sin bil för att ägna sig åt något trevligare. Då uppenbarar sig en "laglydig medborgare i 5-års åldern" som
sett spektaklet på lite avstånd. Barnet stegar fram till buskaget där föraren har gömt sig, pekar och säger med hög röst: "Där är han!". Poliserna vänder, går dit och drar fram honom, med anmälan, böter och inget lämplighetsintyg som konsekvens. När incidenten blivit känd på Gumaeliusskolans högstadium gick ett gapskratt genom detsamma, och den olycklige blev "världsberömd i hela Närke" ganska länge efter det.

Så kan det gå...
 
Det var kanske inte var bättre förr men roligare...

//QRP
 
Last edited:
Jakten på "Black Peter" blev en tydlig indikation på "tidsandan i det till tänderna beväpnade folkhemmet". Man tog olaga innehav och användning av radiosändare på största allvar, och man kan bara spekulera i hur mycket detta kostade folkhushållet i arbetstid.

Ett stort antal signalspaningsstationer och pejlare var på helspänn på kvällarna, och både "proffs" och radioamatörer engagerades i jakten.
Spekulationer över huruvida bröderna var spioner eller inte gick höga.

SM5IQ(SK)
1699638137206.png
berättade en gång på ett TSA-möte om hur han som "rävjägare" och Förste Forskningsingenjör på FOA blev engagerad att flyga upp till nedre Norrland i Aftonbladets reportageplan medförande "rävsax" i hopp om att pejla in "Black Peter". Förgäves hade Affe försökt förklara för kvällspressen att det inte var speciellt meningsfullt att försöka pejla rymdvågssignaler i synnerhet på nordliga latituder, så han fick tillbringa en helg flygande runt i mellersta Norrland i hopp om att hitta sändaren.

Om någon idag skulle börja spela stenkakor på 80 m skulle detta endast väcka ett högst förstrött intresse hos myndigheterna, om ens något.
 
"Om någon idag skulle börja spela stenkakor på 80 m skulle detta endast väcka ett högst förstrött intresse hos myndigheterna, om ens något."

Det kunde kanske vara lite trevligt, som en ersättning för ett tidigare program i riksradion, där en person i Vetlanda gick igenom sin stenkakesamling... Trivsamt, vill jag minnas.
 
Sist det "jagades svartsändare" torde varit under första halvan av 90-talet, när en person som älskade att höra sin egen röst började
sända radioprogram på 6 MHz från södra Gotland.
Han hade anskaffat en Standard Radio ST1400 1,5 kW fartygssändare, som var kristallstyrd, och dessutom med kustradions passningsfrekvenser. Detta uppmärksammades i Tyskland, som tjänstevägen hörde av sig till det nybildade PTS, som med yttersta motvilja tog sig an saken.

Anmälan ska ha kommit in på vårvintern, och personalbrist samt semestrar gjorde att det dröjde framemot sommaren innan något gjordes. Ett antal brev och telefonsamtal riktades till "svartsändaren" utan resultat, och mot hösten samlade PTS sig och tog färjan över för att göra ett "hembesök" tillsammans med lokal polis.

Innehavaren hotades med beslag, och stängde då av sändaren, bara för
att ta den i bruk någon vecka senare. Efter några ytterligare försök att få honom att sluta ledde det hela till sist med att polisen fick bära iväg apparaten. Beslaget överklagades, och det blev en ganska utdragen historia, och jag tror t.o.m. att saken nådde lokaltidningarna.

Hade den tilltänkte kortvågsradioprofilen bara valt en frekvens där tyska kuststationer inte haft högtalarpassning skulle tilltaget nog passerat helt obemärkt, och idag torde något sådant vara helt riskfritt.
 
"Om någon idag skulle börja spela stenkakor på 80 m skulle detta endast väcka ett högst förstrött intresse hos myndigheterna, om ens något."

Det kunde kanske vara lite trevligt, som en ersättning för ett tidigare program i riksradion, där en person i Vetlanda gick igenom sin stenkakesamling... Trivsamt, vill jag minnas.
Skivor från Vetlanda var ett riktigt trevligt program.
 
Anders Eldeman förvaltar Lars-Göran Frisks samling och har kört programmet Da Capo fram till våren 2022. De går att hitta på sr.se och Skivor från Vetlanda verkar också finnas på nätet.
Jag har varit spontanlyssnare när det passat. Innan dess var även Ännu bättre sänt än aldrig en favorit. Där hördes i sista programmet äntligen Edvard Persson sjunga Stormy weather, fast med svensk text Men han kommer.
/Jan
 
På trådens tema "komponentfattiga sändare" så undrar jag om det går att göra det enklare än denna lilla FM-sändare som byggdes i många varianter och användes flitigt under åren 1967-1968. Den enda kondensatorn i konstruktionen är en Philips 3-30 pF trimmer som faktiskt kan utelämnas då rörets anodkapacitans är tillräcklig för att ge resonans. Anodspolen får i så fall göras aningen större i induktans och frekvensjusteringen ske genom att klämma ihop eller dra isär spolen. Utgångstransformatorn som här används för att FM-modulera sändaren skulle kunna ersättas med ett motstånd som gallerläcka om man nu nöjer sig med telegrafi. Anoddrosseln på 50 varv är egentligen inte heller nödvändig då anslutningen av anodspänningen sker i spolens exakta mittpunkt som är RF-mässigt neutral. Tar man sedan bort rörhållaren och löder på trådarna direkt på rörets stift så blir man av med ytterligare en detalj. Något chassie är inte nödvändigt. Sedan kan man tänka sig att göra anodspolen fysiskt så stor att "antenneffekten" blir tillräckligt hög för att sändaren skall höras bra i närområdet. Då slipper man ifrån både antennlinken, ev matarledning och antenn. Kan mer tas bort?

FM-TX-1967.jpg

Sändaren ger i storleksordningen 1 W ut och erbjuder god ljudkvalitet för både tal och musik. En sådan enkel anordning täcker en mindre stad om antennen placeras någorlunda fritt och högt.

Allt var enklare förr - och bättre!
 
Ja de var gjorda av styvare och kraftigare papp. Allt var bättre förr.
Näää. Det var inte bättre förr. Det är bara sämre nu. Nä det är det inte sant det heller. Jag sitter och labbar med en TinySA för några hundralappar just nu. Spola tillbaka några år så kostade en gammal välanvänd specka väldigt mycket mer.
 
Varför blir det FM-modulering?
Det blir både AM och FM-modulering, eftersom rörets arbetspunkt och därmed de dynamiska kapacitanserna
ändrar sig med moduleringen. FM kommer att dominera.
Allt var enklare förr - och bättre!
För "folk i vår ålder" ligger det primärt i att förr så hade vi en ganska lovande
framtid framför oss. Nu så har vi snart en allt annat än lovande framtid bakom oss...
 
På VHF och UHF blir det huvudsakligen FM men med ett svagt inslag av AM. Om vi byggt samma sändare på t ex mellanvågsbandet så hade det blivit det omvända. I huvudsak AM med ett svagt inslag av FM.

Det beror på att rörets arbetspunkter och därmed rörets inre kapacitanser ändrar sig så som AOM skrev. Kapacitansändringarna är dock mycket små i häradet några hundradels pF i anodkretsen men som räcker för att frekvensmodulera oscillatorn med en given LF-innivå. Dock räcker LF-nivån, som är tillräcklig för FM, inte till för att AM-modulera oscillatorn mer än marginellt.

På mellanvåg där anodkretsens induktans och parallellkapacitans blir ca 100 gånger större i värde kommer rörets inre kapacitansändring inte att påverka frekvensen särskilt mycket därför blir AM-modulering dominerande.

Man kan i viss mån påverka AM/FM-förhållandet genom att ändra anodkretsens L/C-förhållande. Om spolen görs jättestor och kapacitansen endast utgörs av rörets inre kapacitans så påverkas frekvensen (deviationen) mycket av inkommande LF-nivå medan det blir omvänt om man gör parallellkapacitansen jättestor och spolen så liten som möjligt.

Många har nog kämpat med hembyggda VFO-er som fungerat bra på de lägre frekvenserna där vridkondensatorn varit helt inskruvad och haft problem med brum och ostabilitet på de högsta frekvenserna där vridkondensatorn enbart motsvarat några få pF. Någon som känner igen detta mer än jag? :)
 
Det blir både AM och FM-modulering, eftersom rörets arbetspunkt och därmed de dynamiska kapacitanserna
ändrar sig med moduleringen.
Vilket rör väljer man om man första hand vill variera de dynamiska kapacitanserna för en "ren" FM-modulation.

Många av oss "äldre" har byggt enkla transistoroscillatorer (Josty Kit) som var avsedda att jobba på FM-bandet.
Dessa "sändare" gav också både AM och FM modulation men då flertalet enkla FM mottagare hade så dålig AM undertryckning så var det en hel del AM modulation som slank igenom. Dagens mottagare hoppas jag är bättre.
 
Många har nog kämpat med hembyggda VFO-er som fungerat bra på de lägre frekvenserna där vridkondensatorn varit helt inskruvad och haft problem med brum och ostabilitet på de högsta frekvenserna där vridkondensatorn enbart motsvarat några få pF. Någon som känner igen detta mer än jag? :)

Det var för att komma runt detta problem som Clapp- och Vackar-oscillatorerna skapades en gång i tiden.
Här parallellkopplades rörkapacitanserna med höga fasta kapacitanser, så deras inflytande minskar påtagligt.
Sedan är det rent allmänt sett viktigt att välja "rätt" LC-förhållande i en VFO, i synnerhet om den är av Hartley eller ECO-typ.



Vilket rör väljer man om man första hand vill variera de dynamiska kapacitanserna för en "ren" FM-modulation.
Ett rör med ganska hög Cag1, t.ex. ECC82 eller 6C4. Detta blir dock ganska okritiskt, eftersom Miller-effekten kommer att
förstärka kapacitansvariationerna. Det går åt bara en liten bråkdel av en pF variation som behövs för att ge en fullt detekterbar FM.

Många av oss "äldre" har byggt enkla transistoroscillatorer (Josty Kit) som var avsedda att jobba på FM-bandet.
Dessa "sändare" gav också både AM och FM modulation men då flertalet enkla FM mottagare hade så dålig AM undertryckning så var det en hel del AM modulation som slank igenom
Även här är det fråga om primärt AM, och det är den backspända kollektor-bas dioden som utgör den variable kapacitansen i en
sådan FM-modulerad oscillator.

Ett ganska vanligt värde för Cbc i en liten HF-transistor är 2 pF, och säg att den ingår i en resonanskrets med totalt 10 pF kapacitans på 100 MHz,
och då finner vi att för 100 kHz frekvensdeviation går det åt en kapacitansvariation av 0,02 pF, eller 1%
Det går inte åt speciellt många millivolt LF för att åstadkomma detta. Man kan alltså bortse från AM-komponenten i detta.
 
Last edited:
t.o.m. väldigt enkla sändare blir intressanta när man börjar analysera dess funktion.
jag får nog ta och koppla upp min gamla IKE II och mäta lite på den.

IKE II_s.jpg

Denna kördes direkt från nätspänning eftersom vi hade likspänning på östermalm på den tiden.
Detta betyder att det inte fanns någon nätdel vilket kraftigt reducerar antalet komponenter.
 
t.o.m. väldigt enkla sändare blir intressanta när man börjar analysera dess funktion.
jag får nog ta och koppla upp min gamla IKE II och mäta lite på den.

:)

Min sändare med ECC85 är baserad på IKE II som byggdes enligt beskrivningen i Hobbyförlaget. Samma schema användes med ECC85 men där anodspolen lindades 3,5 varv precis som i FM-sändaren med AF114. Rörhållaren var monterad med två träskruvar dikt an träplattan så att anodspolen och linkspolen passade att skruva fast i en sockerbit.

Injusteringen av linken för max uteffekt gjordes genom att ansluta en liten glödlampa till linken. Minns att man kunde se att glödtråden lös rött som bäst. Glödspänning 6,3 V och anodspänning hämtades från en träradio.
 
Denna kördes direkt från nätspänning eftersom vi hade likspänning på östermalm på den tiden.
"DC i väggen" var ett problem för tidiga radioamatörer som ville köra lite mer effekt. Många försökte med olika former av roterande omformare,
och för att lösa ett relaterat problem med att mata surplusmottagare vilka ville ha 24 V så körde en del amatörer enankaromformare "bakvägen".

För att göra det hela värre så var det lite odefinierat mot vilken polaritet som "jorden" var refererad. För att undvika obehagliga överraskningar blev man tvungen att bygga allt "flytande".

Att göra som i nedanstående konstruktion ur OZ, att förbinda ena polen av belysningsnätet med chassiet eller "stel" var därför inte att rekommendera.

1699788159380.png
Ännu värre blev det för den amatör som hade 2x220 V DC tillgängligt, eftersom då fanns det +/- 220 v refererat till jorden i varje bransch.
När man t.ex. ville driva ett 100 W PA med, säg 2 4654-or, med 440 V anodspänning så hamnade katoderna på -220 V relativt omgivningen. Felsökning med spänningen på kunde bli "dramatiskt".
 
Tror jag frågat detta förr, men hur länge hade man likspänning i uttagen?




"DC i väggen" var ett problem för tidiga radioamatörer som ville köra lite mer effekt. Många försökte med olika former av roterande omformare,
och för att lösa ett relaterat problem med att mata surplusmottagare vilka ville ha 24 V så körde en del amatörer enankaromformare "bakvägen".

För att göra det hela värre så var det lite odefinierat mot vilken polaritet som "jorden" var refererad. För att undvika obehagliga överraskningar blev man tvungen att bygga allt "flytande".

Att göra som i nedanstående konstruktion ur OZ, att förbinda ena polen av belysningsnätet med chassiet eller "stel" var därför inte att rekommendera.

View attachment 11032
Ännu värre blev det för den amatör som hade 2x220 V DC tillgängligt, eftersom då fanns det +/- 220 v refererat till jorden i varje bransch.
När man t.ex. ville driva ett 100 W PA med, säg 2 4654-or, med 440 V anodspänning så hamnade katoderna på -220 V relativt omgivningen. Felsökning med spänningen på kunde bli "dramatiskt".
 
Back
Top