Konditionerna var bättre förr

Hej!

För några veckor sedan hade vi strömavbrott i de delar av Trollhättan där jag bor.
Under en kort period på några timmar fick jag uppleva hur det var förr, när jag var lite yngre...
Tack vare mina manpacks så kunde jag vara QRV på kortvågen, det är svårt att förklara hur skönt det var med låga störningsnivåer!
 
Det är nog många som har så mycket störningar att de gett upp hobbyn helt. Andra finner ett vattenhål i portabelkörning från skog och mark med QRP och små antenner. Så i och för sig kanske det inte är så konstigt att både signalstyrkor och aktivitet minskat jämfört med förr.

När började förresten problemen med switchade nätdelar m m att bli ett stort problem? Någon som vet?

Själv har jag haft turen att bo på tysta ställen och de störningar som dykt upp har kunnat lösas efterhand.
 
Frågan är hur mycket störnivån har stigit i genomsnitt.

Mätningar i CW-bandbredder (100 Hz) i England på just 7 MHz pekar på att den lägsta
bruströskeln dagtid ligger runt -30 dBuV/m mellan telegrafisignalerna.

Detta motsvarar en utsignal från en resonant 1/2-vågsdipol på - 15 dBuV eller -120 dBm. När antennen
är en dipol för 80 m som arbetar på dubbla frekvensen uppstår en missanpassningsförlust på c:a 12 dB,
vilket sänker bruströskeln från antennen till -132 dBm.

Jämfört med mottagarens bruströskel i 100 Hz av kTB eller -174+5+20 dBm = -139 dBm kommer antennens
bruseffekt fortfarande att dominera.

Gamlemark Radio kan nog räknas som "rural" när det gäller "man-made noise" varför en antennbrusfaktor av
30 dB på 7 MHz är rimlig. Detta värde ligger i den lägre delen av spridningsintervallet för atmosfäriskt och galaktiskt brus.

När jag själv registrerar brusbakgrunden, också på 40 m, med min 80 m dipol som hänger betydligt lägre har jag en bakgrund mätt i 10 Hz bandbredd och med "min hold" samt medelvärdebildning hamnar denna i häraden - 135 dBm eller -30 dBuV.

Normeras detta till 1 Hz blir detta -145 dBm/Hz eller 40-45 dB antennbrusfaktor med missanpassningsförlusten inräknad, vilket hamnar i kategorin "residential". Jag har dock inte mätt under så lång tid att det gått att finna några mönster eller dygnsvariationer.

Det går dock bevisligen att höra även QRP-stationer på 40m även å Stureby Radio.
Intressant nog ligger detekteringströskeln för 7 MHz CW-signaler för min känsligaste HF mottagare, en förkrigs Hammarlund Super-Pro med modifierat 1:a HF-steg, runt -140 dBm.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Last edited:
Störnivån i tätbebyggda områden men utanför storstädernas mer extrema miljö har nog ökat från under S0 som det var förr i tiden till minst S3-4 dvs uppemot 30 dB. Någon olycklig radiolyssnare har rapporterat störningar på över S9 men det är osäkra värden då pre-amp förstärkningen på de moderna apparaterna inte kompenseras plus att många S-meters är glada glädjemätare.

Ett intressant experiment man kan göra är att injicera en känd signalnivå från en signalgenerator via en 20 dB kopplare (bäst) eller 3 dB combiner till antenningången på mottagaren med normal antenn ansluten. Då går det att fastställa den svagaste ekvivalenta insignalen som kan läsas med örat. Det är ett bra sätt att med enkla hobbyinstrument få ett kvalitetsmått på hur svaga signaler som kan uppfattas i bruset samt konstatera att smala filter inte gör saken bättre, möjligen om de är smalare än örats egna inbyggda som är c:a 10% av pitchen man lyssnar på.

Man made störningar som överstiger det atmosfäriska bruset med "bara" en S-enhet dvs 6 dB är katastrof om man betänker att en mycket stor andel av stationerna som hörs i en helt störningsfri radiomiljö faktiskt är mycket svaga. Man ser detta tydligt i spektrum och vattenfall i bra SDR-mottagare om smal analysbandbredd används. Uppgår störnivån till 15-20 dB så maskeras i stort sett alla signaler utom de jättestarka. Allt detta kan dock vara svårt att inse för den som inte laborerat och provat i verkligheten.
 
Last edited:
Jag har funderat ett tag på trådens rubrik, dvs var konditionerna bättre förr?
Jag tänker då på 80 talet och tiden på SRS, och de många äldre, ja de var ju inte så gamla då, rörriggar som lämnades in för trimning, årlig service etc.
Radiostationer skulle trimmas förr.... ju mer trimning ju bättre.
Det jag ofta erfor var att man ville särskilt få S-metern trimmad för att "visa rätt".
Jag märkte att trimrarna för just S-metern var ganska slitna, i många fall helt utsliten. Sällan fanns mer än några få skruvar kvar av de som höll kvar höljet på radion.
Ofta blev det bakslag på S-metrtrimningen, dvs kunderna återkom och klagade på S-metern, den visade nu helt fel, och jag fick göra om jobbet.
I vissa fall berodde de på att kunden skruvade på S-meter trimmern dagarna efter att han återfick radion, i andra fall att min trimning gjorde att den visade annat än när jag fick in radion, dvs mer rätt än S9 plus för allt.
Inte sällan kunde jag på kvällen höra vederbörande som kört igång den nytrimmade radion, vad gjorde han? jo trimmade S-metern...
Jag insåg ganska snart att man trimmade S-metern för varande konditioner, blev det inte S9 plus så fick man lov att trimma, utan skruvar i höljet gick det ju snabbt. Med dåliga trimverktyg blev trimmern snart utsliten.
Dvs gårdagens goda konditioner berodde till en stor del av att man anpassade S-mter utslaget till rådande vågutbredning.
Sen var det ju så att S-mätarna förr var ännu ämne än idag, dvs visade kanske S9 rätt mot en vis inspänning, men var snåla under S6 och generösa över 9-plus.
Dagens förhärligande av gårdagens rörstationer och gammal plåtradio gör att många får en övertro på sådana radioapparater. S-metern måsta ju visa rätt på en sådan.

Samma phenomen var det förstå på 27 MHz komradio, dvs sönderskruvade trimrar. Om det var radioamatörerna som härmade efter 27 MHz operatörerna eller tvärs om är en bra fråga.

S-metern har alltid varit en indikator för hur bra konds det är, verkar det som.

De senaste 15 åren har dock brusnivån stigit våldsamt hos de flesta och det komplicerar ju saken.

Nå verkligheten då?
Ja det verkar ju som om solen har längre cykler än de 11 åriga och visst finns möjligheten att det sker förändringar över längre tid.

Själv är jag helt förskonad från störningar och låter jag bli att titta på S-meten låter nästan allt som 59. Även om mätaren bara visar 2. Man skulle väl kunna skruva upp den mycket och säga att det är skitbra conds.

de
SM4FPD
 
Kadern av "hittepå-mekaniker" skruvar ju upp allt annat i radion så varför inte dra upp S-metern också när man ändå håller på...?

Själv har jag sedan några år lagt ner verkstaden och vägrar ta emot jobb på sönderskruvade objekt privat, har sett mer än min andel
av den sortens inskickat skrot och är väldigt glad över att inte jobba med sånt mer.

Bläh !
 
Last edited:
Du måste ha haft en tuff tid på SRS Roy med alla skruvade (läs skruvande) kunder!

Även om S-metern nu är korrekt justerad enligt IARU-standarden till sista decimalen så mäts ju inget annat än utsignalen som antennsystemet levererar till mottagaren. Hur mycket av den tillgängliga fältstyrkan omsatt till S-meterutslag som antennen är kapabel att "fånga in" är för de flesta helt okänt. De flesta knapptryckare har nog ingen susning om detta? En typisk antenn vilken som helst kan ha djupa minima i vissa riktningar och det ger då låga S-meterutslag trots att fältstyrkan från stationen man knappt kan höra mycket väl skulle kunna vara vrålstark i antennens omgivning.

För att illustrera problemet kan man tänka sig att en Yagi-antenn vrids ett varv under tiden man lyssnar på en station. Beroende på riktning kan S-metern visa allt från S0 till S9 eller mer. Med 6 dB per S-enhet blir det ju hiskeliga tal långt större än den mest felvisande S-metern Roy trimmat in.

Även om man säkerställer att Yagin är riktad mot motstationen så är det inte alls säkert att loben i vertikalplanet passar för de inkommande signalerna. Det kan säkert röra sig om upp till 10 dB eller så. Om nu en G5RVanvänds istället för en Yagi så kan vi räkna med 10 dB förlust här också. Sedan har vi fallet med korta mobilvippor på balkongen som nog kan vara 20 till 30 dB sämre än en fullstor 80 m dipol på bra höjd. Kanske 40 dB.

Så de rapporterade S-metervärdena är ju ganska meningslösa om man inte samtidigt mycket detaljerat beskriver antennanläggningen och har total koll på alla detaljer inkl kabelförlusterna, som kan vara betydliga på VHF och UHF. Man hör ingen ge sådana tekniska rapporter längre men de var faktiskt ganska vanliga på 60-talet på 2 m och på den seriösa delen av bandet. Numera är det nog endast mikrovågsgänget som har full koll på vad de gör. Övriga noll koll?
 
Bengt, vad skall man då ha för system för att kunna ge en korrekt rapport för den mottagna signalen?
Jag avser då en kontakt på kortvåg och för exemplets skull en 100%-igt kalibrerad och linjär S-meter.
Låt oss också för enkelhetens skull säga att antennsystemet har 0dB gain (antennens vinst minus feederns förlust = 0dB)
En rundtagande antenn naturligtvis för att inte ha något minima i någon riktning.

Antenntyp ? Vertikalt spröt kanske ? Antennhöjd ?

Intressant diskussion, om än endast av akademiskt intresse då dels den 100%-igt kalibrerade linjära S-metern inte finns
hemma hos en vanlig radioamatör, dels för att vi inte är många som är intresserade av såna här saker, det skall ju vara 59 till alla ;)

Vad säger du Bengt ?
 
Last edited:
RST-koden hänvisar inte vad jag kan förstå till något S-metervärde. Det är ju hur man uppfattar signalen, knappt hörbar S1 till mycket starka signaler S9.
Fungerar säkert bra.
I mitt jobb var den gamla hederliga märkningen på avgastermometrar de med rosa, grönt och rött fält de bästa för den dagliga rundan. Fanns förr i bilarna också för den delen. Mer noggranna mätningar för att kunna räkna används gärna elektroniska instrument. Så varför ägna så stor tid på justering hit eller dit då man ofta får 599 tillbaka?
 
Det finns inga enkla svar. Diskussionen är nog mer akademisk än praktiskt genomförbar. ;)

En liten bit på vägen kan man dock komma med en aktiv vertikal antenn med känd antennfaktor. Dock kommer den bara att ge rimliga värden i de fallen de infallande signalerna är någorlunda vertikalpolariserade och passar med den aktiva antennens huvudlob. Men hur ver man det. Man kan komplettera med en horisontell aktiv antenn med känd antennfaktor men då blir kruxet att välja lämplig höjd som ger passande lober. Kanske hissbar dipol och vridbar i en hög mast. Hur man än gör så blir det svårt att täcka in de lägre elevationsvinklarna under säg 10 grader. Dessutom måste antennerna sitta helt fritt långt ute på en åker eller ännu bättre ute på havet.

En praktisk kompromiss kan vara att relatera de inkommande signalerna till en halvvågsdipol där bredsidan vetter mot motstationen och där höjden valts så att loben i vertikalplanet hamnar inom de vinklar som statistiskt sett är dominerande för ett visst trafikavstånd. Mottagarens S-meter kan lätt kalibreras med hjälp av en signalgenerator så där finns inga problem. Antennens gain i huvudloben kan skattas men det finns fler parametrar som är svårare att hantera.

Men frågan är intressant tycker jag. Att ge S-meterrapporter är helt meningslöst om man inte också lämnar information om antenner och hur det ser ut etc.

Alternativt kan man ju lämna rapporter i form av SNR-värden men det förutsätter nog att radiomiljön är så pass störningsfri att endast det atmosfäriska bruset sätter gränsen. Men även dess brusnivå varierar ganska mycket från tid till annan.

Kanske subjektiva rapporter med QRK och QSA är de mest relevanta eller i klartext, jag hör dig svagt och har problem att läsa dig.

Bättre det än den vanliga ramsan vi hör på 80 m ringarna... -Du e fem nio, jag missade min rapport, ditt namn och QTH, kan du repetera? o_O:rolleyes::D
 
På de "seriösa delarna" av 144 och 432 MHz förekom sådant ofta under 60- och 70-talen, där de experimenterade radioamatörerna gärna jämförde hur t.ex. fyrar hördes på olika antenntyper, hur front-back förhållandet kunde variera med antennens höjd, eller hur mycket bättre mottagningen av LA1VHF kunde bli i genomsnitt när
HF-steget i konvertern fick TIS88 istället för 2N3819.

När S/N blir litet så är det så mycket viktigare, så svagsignalmottagning blandade sällan eller aldrig in S-metern överhuvudtaget. Man angav den upplevda läsbarheten och den signalstyrka som detta motsvarade. En telegrafisignal som var bekvämt läsbar men som inte upplevdes som "stark" fick 559. Oftast rörde sig dock inte S-metern alls.

Den materiel som SM0O efterlyser återfinns hos välsorterade radioamatörer i form av mottagaren Rohde&Schwarz ESH3 och antennen HFH2-Z1.

Med sådan materiel går det att samla in data om såväl brusfältstyrkor som signalfältstyrkor för olika mottagningsfall.
Subtraherar man brusfältstyrkan i dBuV/m från signalfältstyrkan erhålls S/N, vilket kan ligga till grund för ärliga rapporter till motstationer.

Just sådana mottagare och antenner användes f.ö. i det mest seriösa projekt för spektrumbeläggning som hittills sett dagens ljus, det som genomfördes under åren 1982-2005 av Univ. of Manchester, FOA 3 samt R&S och vilket resulterade i den kända "Gott-Laycock" modellen för kanaltillgänglighet.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Asch, jag är inte så välsorterad som jag skulle önska... tackar för informationen EQL & AOM !
 
Tvärtom tycker jag att S-metern är ett utmärkt redskap för att göra sig en daglig uppfattning om konditioner, skillnader mellan antenner och uteffekter.
Oavsett vad den visar, om antennen har en dipp, eller är dålig som en FD-4, så visar S-metern ett relativt värde som är av mycket stor betydelse för den enskilda radioamatören.
Här krävs ingen som helst vetenskap, en sådan vore om den funnes lika relativ.

Seriösa S-mätare på VHF och UHF stationer, nej det tror jag inte på.
Med ett par PRE-ampar så visar den mycket i alla fall.

Kul minne:
SRS sålde mastoppsförstärkare för mottagning på 80 talet.
Vattentäta och matade via koaxen.
Dessa gjorde ofta bra verkan.
Kunden var mycket nöjd och berättade att han numera kunde höra även Göteborgsrepeatern.
Så nu behövde han en till för att enligt hans beräkningar även kunna höra Danska stationer.

Jo jag har sett väldigt många sönderlagade, söndermodifierade och söndertrimmade radioapparater.
En period var det väldigt populärt att modifiera sina radiostationer. Ofta bara för modifieringens egens skull, väldigt få förstod varför och vad man skulle få för förändring, eller förbättring. Ofta var det nödvändigt att återställa till original.

Idag heter det att det är så svårt att laga och trimma moderna apparater pga små ytmontereade saker.
"Tacka vet jag rörapparater" säger Pelle Radioamatör. Trots detta var rörapparater de som lämnades in mest.....
Och förmodligen de som ligger sönderlagade i största antal "där ute".


de
SM4FPD
 
>>>"Tvärtom tycker jag att S-metern är ett utmärkt redskap för att göra sig en daglig uppfattning om konditioner, skillnader mellan antenner och uteffekter."
----

Huuu!

S-metern med dess gradering i S-enheter är en hopplöst föråldrad sak när det gäller precis sådana tekniska mätningar som du nämner Roy. I egenskap av erfaren servicetekniker kan du väl ändå inte mena allvar med det du skriver? :confused:

Dock kan jag köpa att S-metern är en praktisk sak för radiooperatörer och som saknar varje intresse för det tekniska. Där kan S-metern fungera som en sorts grov relativ röd/grön-indikator men där siffervärdena oftast inte har någon naturlig koppling till verkliga signalnivåer. Att inkoppling av en pre-amp i vissa apparater sedan höjer S-meterutslaget komplicerar saken ytterligare. Många har tyvärr dålig förståelse för hur detta fungerar och tror på allvar att den mottagna signalen blir starkare när pre-ampen kopplas på.

Problemet med de gamla rör-mottagarna var att känsligheten och förstärkningen varierade mellan olika band vilket medförde att S-meterns utslag inte kunde kopplas till absoluta signalnivåer. I takt med att rören tappade emission så visade S-metern allt mer fel. I mer moderna analoga apparater blev det bättre men var fortfarande dåligt. Jag har kontrollmätt många. Vi måste inse att en S-enhet kan representera allt från någon enstaka dB till 10 dB eller mer beroende på vilken radio och var på skalan man är. Totalt värdelöst och inte värt något om man nu inte känner till felvisningens storlek och har gjort en kalibreringstabell.

Tänk om snickarna hade använt en tumstock (talmeter?) gjord av gummiband som dessutom ändrade spänst med temperatur och åldring. Hur skulle våra hus sett ut då? Det är ju precis sådana katastrofala brister som radioamatörer gladeligen accepterar när en S-meter tillåts visa precis vad som helst utom korrekta värden. :rolleyes::)

Man kanske skall passa på att ge privatradiofolket ett erkännande för de insett S-meterns brister och i stället ger rapporter i pinnar och bananer. -Du e åtta bananer på min mätare...

I de flesta SDR-radioapparaterna av lite klass som nu börjar dyka upp på marknaden finns en högpresterande "S-meter" som visar signalnivån i dBm relaterat till 50 ohm i antenningången och oberoende av vilken frekvens som är inställd. I min WR-G33DDC kan man välja mellan visning i S-enheter som en traditionell S-meter, dBm samt uV. Presentation både med digital visare och som siffervärden. Dessutom kan man välja mellan Peak, RMS och AVG. Det gör SDR-mottagaren till ett kompetent mätinstrument som kan användas för massor av mätningar, både relativa när det gäller att jämföra två antenner och absoluta för att med hjälp av yttre dämpare mäta effekt. Inställning av ingångsdämpsatsen 0-21 dB i 3-dB steg och Pre-amp till/från påverkar inte visat värde. Alltså fungerar mottagaren på samma sätt som en ordinär spektrumanalysator.

Så när det gäller mätning av signalnivåer så var det inte bättre förr. Det är bättre nu. En av de få sakerna som är bättre. Men när skall radioamatörerna börja intressera sig för att ta reda på hur starka signalerna man lyssnar på är. Det borde ju vara högintressant att veta - tycker man. :)
 
Jag har funderat ett tag på trådens rubrik, dvs var konditionerna bättre förr?
Med utgångspunkt av följande två antaganden:
- det är hög korrelation mellan solfläckstalen och goda konditioner
- QRM har inte med condsen att göra, även om det förstås påverkar möjligheterna att upprätta förbindelse
snokade jag upp data om observationer av solfläckar på nätet. Det finns mätningar sedan mitten av 1700-talet, men eftersom det var klent med radioapparater före 1900 fick det bli startår. Lite knådning av data i R resulterade i nedanstående diagram:
solfläckstal.png
Staplarna visar antalet solfläckar i medeltal respektive år. Högre upplösning visade sig bli alldeles för grötigt. Under solfläcksminima är det inte ovanligt med noll solfläckar flera dagar i rad. Högsta toppen är 503 solfläckar som observerades på julafton och juldagen 1957.

Givet att antagandena ovan är korrekta, kan de som var aktiva på kortvåg i slutet av 50-talet absolut hävda att konditionerna var bättre förr. Elva cykler är för litet underlag för några vidare statistiska slutsatser, men i grafen ser det onekligen ut som att solen är inne i en längre period med lite lägre toppaktivitet i solfläckstalen. Det ska bli intressant att se hur årets stapel utvecklar sig. Än så länge omfattar den bara januari t.o.m. juli.
 
Last edited:
En möjlighet är att använda S-metern bara som en indikator och komplettera med en stegdämpare och justera stegdämparen för att få
samma S-meterutslag före/efter en signaländring. Skillnaden i dB läser man av på stegdämparen. Inget hem är komplett utan en stegdämpare. En hemmabyggd duger fint. Måla över S-meterns gradering med tippex så undviker man att låta lura sig av den.
Har man kalibrerat en S-meter att visa rätt för S9 kan det ofta(st) bli vad som helst på avvikande signalnivåer.

På temat sönderskruvade gerät kan jag berätta om en amatör som lär ha funnits i en klubb jag var med i. Denne hade för vana att nosa upp gamla apparater som sedan absolut måste trimmas. Servicemanualer var löjliga, och säkert ibland svåra att finna (historien utspelades före internet). Därför skulle det trimmas på fri hand, lite här och där. När sedan apparaten var totalt justerad så den var oanvändbar dömdes den sedan ut som skrot och slaktades. "Det var ändå inget att ha". Ingen aning om vem det var eller om han ens existerade men förmodligen har någon sådan händig person figurerat i många radioklubbar. I motorsammanhang jämförbar med den som skruvar på alla skruvar i en förgasare.
 
Lite försvar av vår kära S-meter.

Några exempel där den gör bra nytta:

1.. För att bedöma dagens brusnivå, har det kommit fler störningar sedan förra veckan, eller minskar bruset? S-metern duger fint för att bevaka detta.

2.. För att bedöma om en åtgärd, exvis montering av CM drosslar på en störande apparat hjälper eller ej. S-metern duger fint för att se om man är på väg åt rätt håll i ansträngningarna för att minska stördimman.

3.. För att ge kompisen en rapport om vilken antenn som går bäst, dipolen eller loopen, på aktuellt avstånd. S-metern duger fint för att antennexperimenteraren skall bli nöjd.

4.. För att bedöma om egen antenn lyssnar bättre eller sämre, vad gäller signalstyrka i en viss riktning. S-metern duger fint för att få en uppfattning om saken.

5.. För att lyssna efter dagens signalstyrkor på exvis fyrar, eller kontrollstationer, exvis fyrarna i International Beacon Projekt. S-metern talar om ifall det är bättre eller sämre konditioner idag än igår.

6.. För att trimma mottagaren i den nylagade radion, S-metern duger fint för att trimma RF-steg och MF-steg till max.

7.. Med en dämpsats kan man med S-metern mäta förstärkning och dämpning mycket noggrant. S-metern duger fint för att använda som en fast nivådetektor.

8.. Den som byggt en riktantenn, Yagi eller Quad, kan med en stabil signal, exvis en bärvåg från grannen, se om avsedd riktverkan och backdämpning finns, åtminstone med relativa värden.

9.. Kör vi VHF eller UHF via Norrsken är S-meten en utmärkt indikator på om det lönar sig att kalla CQA eller ej. Oavsett om den visar rätt eller fel gentemot någon tänkt standard.

10.. S-metern är ett utmärkt redskap för att ge kompisen en rapport ifall hans nybyggda slutsteg ger någon signalstyrkehöjning. Givetvis inte exakt hur mycket men tillräckligt för att det skall ha ett stort värde.

11.. Själv har jag med hjälp av stegdämpare trimmat duplexfilter till relästationer med mycket god noggrannhet, S-metern var då FM-stationens nästan värdelösa sådan. Jag rekommenderar verkligen bygge av en enkel stegdämpsats, enkel, noggrann och kul att bygga.

12.. S-metern talar ofelbart om ifall grannen har satt igång en ny sak som generar brus och störningar.

13.. Att bedöma aktuella konditioner är nog en av radioamatörens viktigaste saker, med en enkel S-meter kan han tid för tid, dag för dag, bedöma hur banden uppför sig. Kalla det vågutbredningsforskning så låter det seriösare.

14.. Med lite fantasi kan en radioamatör göra massor av nyttiga saker med sin S-meter.

15.. Vid sökning med antennrotorn efter maxsiganler från Aurora, är S-meen ovärderlig, med tanke på gårdagens kraftiga Norrsken och signaler på 144 MHz. Det gäller att rikta krattan för max signaler, vilka kan finnas plus minus Norr. Här har man god nytta av S-meten oavsett vad den visar, eller hur den är graderad.

16.. Med YAGI på HF är det ibland viktigt att söka starkaste signal och kanske till och med bedöma långa eller korta vägen, då är S-metern ovärderlig oavsett hur gammalmodig den är eller dess gradering.

17.. Slutligen, på lång sikt, årtionden, om man har kvar samma radio, kan man bedöma huruvida det var bättre förr, (trådens rubrik).

Givetvis vet jag att S-metern inte är ett precisionsinstrument. Jag tror dock ingen blir lyckligare om det så vore, eller om den hade en annan gradering. Det finns betydligt fler konstiga gamla myter som radioamatörer håller på med, som borde moderniseras.

Klart att skall man mäta upp saker som man tänker tillverka och sälja med viktiga specifikationer dokumenterade, så krävs förstås noggrannhet av annat slag. Då krävs även ett antennmätfält, ett gammalt flygfält kanske, vilket få radioamatörer har tillgång till oavsett hur bra S-meter de har. Men då har vi en radioanläggning som knappast speglar någon procent ens av radioamatörerna.

Jag tycker det är fel att bara förkasta den gamla S-metern vi har på nästan alla radioapparater.

Men om vi tänker oss att vi tejpar över S-metern, så skulle jag som inte lider av störningar kunna ge 59 på nästan alla stationer jag hör, oavsett vad S-metern visar över S1. Den som har S8 i störningar kan ge S9 bara om styrkan är starkare än störningen, verken han ser mätaren, huruvida den visar rätt eller fel, eller dess gradering. (Observera att jag inte skriver eller säger: ”störningar och brus på 58”).

Åldern på S-metern, dvs som Bengt säger, ”den är föråldrad”, tycker jag inte påverkar saken det minsta. dBm är gammalt det oxo, liksom dBµV, eller µV. Men jag håller förstås med om att graderingen med 9 steg och sen dB är lite konstigt. Dock finns riggar med 5 signalstyrkegrader.

Vore intressant om någon har en historik om hur S-metern blev till??????

Från SM4FPD
 
SM3UKE skrev:
På temat sönderskruvade gerät kan jag berätta om en amatör som lär ha funnits i en klubb jag var med i. Denne hade för vana att nosa upp gamla apparater som sedan absolut måste trimmas. Servicemanualer var löjliga, och säkert ibland svåra att finna (historien utspelades före internet). Därför skulle det trimmas på fri hand, lite här och där. När sedan apparaten var totalt justerad så den var oanvändbar dömdes den sedan ut som skrot och slaktades. "Det var ändå inget att ha". Ingen aning om vem det var eller om han ens existerade men förmodligen har någon sådan händig person figurerat i många radioklubbar. I motorsammanhang jämförbar med den som skruvar på alla skruvar i en förgasare.

Jo man känner väl till phenomenet. Men vi måste väl acceptera att det finns olika typer av människor, oavsett vilken hobby de har.
På vissa ställen ser man att man med bilar gör så, när det gäller radio syns det inte så väl då de ryms i förråden.

I förra tråden frågade jag forumet om någon vet hur den nuvarande S-metern kom till, jag frågar mig även om S-metern inte är tillräckligt gammal för att platsa inom "riktig amatörradio"? Dvs som eleketronrör, plåtradio, hembyggen med chirp etc.

från Roy
 
S-metern har sitt ursprung i de tidiga kortvågsmottagarna som kom i USA under 30-talets första halva.

De kallades då "R-metrar" och hade graderingen 1-5, efter QSA eller QRK "readability" skalan.
Det var bara ganska exklusiva apparater som t.ex. National HRO och Hammarlund Super-Pro vilka hade "R-metrar".

Av något skäl anpassades sedan graderingen till S 1-9 under slutet av 30-talet, och en EIA-norm sade att S9 skulle motsvaras
av 100 µV emf på antenningången. En tillverkarberoende praxis blev att utvidga mätområdet uppåt med en "dB-skala".
Inte alla gjorde så från början.

När massproduktion av kortvågsmottagare blev verklighet på 40-talet fick varje "apparat med självaktning" en S-meter.
Dess fullskaleutslag och nollpunkt kunde ställas in till "angenäm styrka och smak" med reglerorgan som användaren oftast kom åt. Detta medgav ganska fantasifulla signalstyrkerapporter.

Rent allmänt så anser jag att den riktige radioamatören klarar av majoriteten av de punkter som finns i inlägget ovan med hjälp av öronen. De tre, på sin höjd fyra, nivåintervall som kan komma i fråga vid telegrafitrafik lär man sig snabbt hur de låter.

Endast när man behöver en mer absolut bestämning av nivåskillnader är det nödvändigt att ha någon form av indikering, och då gärna tillsammans med
en stegdämpare. Är det fråga om absolutvärden är genomsnittsplastradion ändå ganska värdelös, så då får man gå ner i instrumentförrådet i källaren och hämta upp mätmottagare eller selektiva mikrovoltmetrar från t.ex. R&S, HP, eller Wandel&Goltermann.
Har man mer bråttom, eller vill mäta i stora frekvensområden, och kan "sälja" lite mätnoggrannhet så är det spektrumanalysatorer som gäller.

Jag har i övrigt inget emot att plastradiokonsumenter och privatradioamatörer utväxlar signalstyrkerapporter i form av "bananer och tomater",så länge dessa inte gör detta på amatörradiobandens telegrafidelar.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Back
Top