Konsten att skaffa sig färdigheter i morsesignalering

SM7EQL said:
Övning ger färdighet. Läs handledningen. :)
Click to expand...

• Inga ”prickar och streck”!
• Träna regelbundet!
• Även korta träningspass är nyttiga!
• Lyssna på tecknen!
• Skriv alltid och släpa efter!
• Du kan! Det är ingen magi — det handlar om att träna upp reflexer.

Att det var så enkelt, det trodde jag inte :)
 
Exakt! Så enkelt är det!

Dock krävs den verkliga viljan att lära sig, att du sätter upp mål med träningen, inte fuskar och sitter och lindar toroiddrosslar, en portion uthållighet när det tar emot samt ett stort engagemang för saken.

Du behöver också en rejäl morsetangent, gärna en riktig LME på tung marmorplatta.

Har du allt detta så hörs vi på morsetelegrafi inom kort. Inga problem alls!

Övning ger färdighet!
 
I en skola där jag gått, hade vi en Kapten Eriksson i gymnastik. Han var rätt jobbig och att hade svårt att förstå att inte alla tänkte bli elitgymnaster. När engagemanget verkade svikta hos någon, brukade han spänna en biceps och vråla någon centimeter från vederbörande: "Hur tror du att jag fått den här? Med vitaminpiller, kanske?"

Hur osmaklig han än var, undrar jag om han inte hade rätt ändå. D v s det finns inga genvägar till någonting, och det är bara träning som gäller - i alla sammanhang. Plus det viktigaste av allt, det som Bengt säger, "Dock krävs den verkliga viljan att lära sig, att du sätter upp mål med träningen, inte fuskar och sitter och lindar toroiddrosslar, en portion uthållighet när det tar emot samt ett stort engagemang för saken."

Åsså det där sista: Övning ger träning, eller hur det nu var Bengt fick till det.

När jag hade övertygats av en kompis att bli radioamatör, blev jag uppriktigt besviken att man måste kunna telegrafi. Men jag ville verkligen bli radioamatör och kämpade på med telegrafin. Och viljan kan dessbättre försätta berg. Så småningom fann jag att CW var så fantastiskt kul - och effektivt - att jag sedan egentligen aldrig kört något annat.

73 & GL,
Rolf
SM5MX
 
>>>I en skola där jag gått, hade vi en Kapten Eriksson i gymnastik...

Jag tänkte omedelbart på Kapten Uggla och hans berömda morgongymnastik Rolf! :D Tiderna har verkligen förändrats!

Ang telegrafi så var jag otroligt motiverad från början. Jag och en kompis tjatade till oss en kurs på radioklubben och till slut förbarmade sig en av de äldre över oss. Vi lockade in ytterligare några skolkamrater och blev 6-7 stycken. Första lektionerna med NLEO enligt försvarets upplägg var jättelätt men en bit in i kursen tog det tvärstopp. Jag kom inte vidare hur mycket jag än försökte och bestämde mig för att hoppa av. Min kompis och även läraren och någon till tvingade mig att fortsätta. Övertalning och grupptryck är bra ibland. Efter ytterligare några lektioner massor av repetitionsövning (bandspelare med rullband som läraren kopierade läxan på) hemma så lossnade det rejält och när motivationen återkommit så blev det mycket roligare. Sedan gick det spikrakt framåt. När alla tecknen lärts in så började jag och min kompis vi köra krypto till varandra först med summer och sedan kristallstyrt på 3920 kHz med svag sändare men tillräckligt för att nå 2,3 km med RST 559 som avståndet var. Krypto i början men sedan klartext och till slut egenkomponerad text ur huvudet. Det gav oss fin etervana och vi var båda ganska rutinerade operatörer några månader senare när provet avlades på Televerket i Malmö. Så gick det till i tonåren... små radiobusar som var rädda för de orangemålade televerksbilarna (som bara fixade grannarnas telefoner). :confused:

Det betyder också att om jag försökt med självstudiekurs a la Radioskolan.se 1968 så hade jag kanske fått vänta ända tills T-certet infördes i mitten av 70-talet och nöja mig med en mikrofon och köra fåni på VHF och högre. Det var trots allt bra att morsetelegrafin var obligatorisk för jag har en känsla av att väldigt många av oss CW Lovers inte fått uppleva det här om telegrafin inte varit en förutsättning för att ta amatörradiocertifikat.

Lärarledda kurser är därför att föredra men det finns tyvärr inte många klubbar kvar som erbjuder sådana och folk är så upptagna med så mycket annat nu för tiden så de har inte "tid" att avsätta en kväll i veckan under några månader för att lära sig vad som krävs. En prioriteringsfråga men dock.
 
Hej!

NLEO... Ja det väcker tydliga minnen!

Några spridda kommentarer...

Först grattis till Tommy till den första telegrafiförbindelsen!
Jag kommer ihåg callet på den första (CW) station jag körde, G3KRE det var på 21 MHz från vår klubb i Mellerud.


Jag kör inte jättemycket telegrafi, det skall erkännas, men det blir en del i alla fall.
Men, jag är glad att jag kan använda öron och nyckel, sedan några år tillbaka har jag fått upp intresset för främst 40 och till viss del 80 meter och DX.
Min 13 meter höga vertikal och stundtals hög effekt gör att jag hörs rätt bra, men hör inte så bra...
Lokal störnivå underlättar inte och användandet av telegrafi är nog en absolut förutsättning för någon form av framgång.

I går kväll "slängde jag iväg några CQ" på 3504 kHz, Rockwell-Collins HF-80 med 1 kW och mottagare från östtyska RFT, en EKD500.
LME handpump på marmorplatta och östtyska hörlurar...
Jag hörde fragment av ett FLERTAL JA-stationer som svarade, efter några QRZ? så plockade jag upp JA9PPC, Yosi med omkring 559.
RBN gav träffar inom EU och en borta hos VK4CT.

När det gäller nycklar med marmorplatta, har en Öller och en "LME" med marmorplatta, samt en flock på träplatta.
Jag måste säga att det är stor skillnad mellan marmorplatta och träplatta, men det är även betydelsefullt var på bordet nyckeln står för att få det rätta stumma svaret.
Jag tycker att skillnaden blir mest avgörande när man försöker köra lite fortare, försök att köra fort med en militär portabelnycket fastspänd på benet, inte enkelt.
 
SK7RN hade en telegrafikurs i etern, på 80-metersbandet för några år sedan. Något alternativ till att samlas i en lokal?
 
FUD skrev; "Jag skrev detta för ett tag sedan"

Det ser ut som du beskriver den gamla militära kursen som de flesta av oss old timers gått på 60-talet men som nu är lite ålderdomlig och i många fall ersatt med mer moderna och effektivare metoder. Men visst fungerar den fortfarande. Kul skrivet på sina ställen men kanske skrämmer du också iväg en del som inte är supermotiverade från början? Man får ju intrycket av att det är en helt omöjlig uppgift det här att lära sig telegrafi.

En kommentar om 40-takten som jag noterade att du lyfte fram som någon sorts mellanmål.

På vår tid när vi tog C-cert på 60-talet så fanns massor av andra lika gröna nykomlingar på bandet (främst 80 m) och det var väldigt lätt att finna motstationer i de låga nybörjartakterna 40-50. Den låga takten var därför inte något problem i sig och vi gröngölingar tragglade på i den takt vi behärskade och skaffade oss efterhand snabbare signalbehandling i hjärna. Promenadtakten kring 80-100 takt i kombination med mottagning utan att behöva skriva på papper var en befrielse för mig då det blev möjligt att fritt konversera utan skrivna textmanus och att det tog halva dagen. Ja du förstår... Vi har alla gått igenom samma utveckling på ett ungefär.

Numera är antalet AKTIVA nykomlingar i låga takter tyvärr nära noll. Det är inte många lågtaktare överhuvudtaget som hörs på banden längre. En klar majoritet av de andra (icke nybörjarna) som är aktiva på morsetelegrafi tillhör de mer erfarna då de i många fall hållit på lika länge som du och jag FUD. De flesta av oss är väl ganska mätta på låga takter och mer inriktade på snabba 5NN QSO eller lumptuggande i högre takter med de närmaste kompisarna. Bara ett fåtal av oss orkar vara den där plikttrogne scouten som hjälper tanter över gatan och sänker hastigheten så långt ner som 40 takt för att svara en nybörjare. Jo, ibland gör jag det efter att någon ropat CQ länge utan att få svar. Men inte så ofta nu som när jag var grön C-amatör. Då sköt jag på allt som rörde sig i skogen! Du svarar nog också en gröngöling ibland för att du vill vara snäll men inte regelmässigt. Lika bra att vi erkänner det eller hur FUD.

Det gör att 40 takt, för att inte tala om 25 takt, inte är särskilt gångbar längre. Chansen att få svar redan vid 60-70 takt ökar med flera hundra procent. Det är i alla fall min uppfattning baserad på den radiotrafik som hörs på våra band och hur olika takter ger fler eller färre svar.

Så att ha lärt sig alla tecknen för att med nöd behärska 40 takt är i denna tid 2015 ett steg på vägen men sedan krävs det en hel del mer arbete och tid för att nå upp till de hastigheterna som krävs för att få tillräckligt många svar utan att behöva ropa CQ i timmar. Dvs för att få praktisk nytta av färdigheterna. Det arbetet krävdes inte på 60-talet. Vi fick ju svar ändå.
 
Erik SM7DZV och Mats SM7BUA körde en kurs våren 2012 på 80-metersbandet. Nu minns jag inte om det var en eller två gånger i veckan. Poängen var att man inte behövde ta sig till en lokal, men ändå var det en återkommande aktivitet som det gällde att passa (och checka in på). Det var ett tiotal deltagare varje gång.
 
AIB,

Det får mig att minnas Donald SM5ACQ och Västerås Radioklubb telegrafikurser på 80 m under tidigt 70-tal, bör det ha varit. På den tiden fanns ju inte Internet så 80 m sändningarna med talade instruktioner mellan telegrafilektionerna var ett bra sätt att få större geografisk täckning. Jag vet att många här nere i södern följde de kurserna och att de var omtyckta.

Sänder fortfarande SL5BO övningstexter på 3560 kHz? Det var ett tag sedan jag kollade men annars höll dom ju igång många år allt sedan 50-talet och tills inte för så länge sedan. QRV?

BUAs kurs på 80 m med incheckningar kan nog fungera. Det behövs någon form av handledare som ser till att eleverna är närvarande på lektionerna. Den typen av fjärrutbildning över kortvågsradio är mycket vanlig i Australien ute i ödemarken där skoleleverna är få och utspridda över stora områden.

Här kunde de fyra 5 MHz kanalerna komma till verklig nytta med NVIS-utbredning. Fyra platser i Sverige och fyra 100 W sändare till en horisontell halvvågsdipol 1/4 våglängd över marken och teckengenerator med lektioner för för 24/7 sändning. Helt obemannade och automatiska radioanläggningningar. Eleverna hade fått etervana från allra första början genom att lyssna på kursen via radio och kunde sedan rapportera tillbaka sitt deltagande via Internet där facit m m kunde hämtas.

Kan det vara något för några telegrafivärnande klubbar att dra igång månne?
 
Hej Per -AIB,

Det stämmer bra det där. Jag kollade lite med Erik, som säger att det inte var en ren nybörjarkurs utan främst tänkt som en möjlighet till "avrostning" för dem, som en gång tagit cert men sedan aldrig riktigt kommit igång på CW eller låtit kunskaperna förfalla

Erik och Mats hade utarbetat ett slags mallar för QSOn, där man kunde lägga in sin signal, namn o s v. Konceptet var lyckat och ledde till att flera av deltagarna sedan blev aktiva på CW mer permanent. Dessa mallar plus en del annat smått och gott för CW-intresserade går att ladda ned från Ölands Radioamatörers hemsida, www.sk7rn.se under fliken Telegrafi.

Och "the bottom line" är alltså att det här är den historiska bakgrunden till dagens så aktiva SOCWA, www.socwa.se .

73,
Rolf
SM5MX
 
SA2CLC: Bra gjort ! - Grattis
SM5MX: Yes, Betydligt bättre S/N på koden i den senare filmen ;). Blev speciellt imponerad av lille grabben i slutet som kör straight key.

( Nu åter till CW träningen )
 
Last edited:
Jo, Rolf, så var det en kurs för aktivering av ringrostiga/halva nybörjare. Sedan gav den upphov till SOCWA. Alla initiativ till att uppmuntra telegrafi är bra. Jag började köra telegrafi på sluttampen av Kommunjakten. Då fixade jag Solna och Sundbyberg åt en. Sedan fortsatte jag med SMFF, vilket gav ibland en massa svar att bringa reda i.
 
ARRL har ett omfattande bibliotek med övningstexter i MP3-format. Klicka och lyssna online. Hastigheter mellan 7,5 WPM (37,5 tecken per min) till 40 WPM (200 tecken per min). Övningstexterna är hämtade från tidningen QST och ger en bra variation av bokstäver, siffror och skiljetecken. http://www.arrl.org/code-practice-files

Vid val av träningshastighet så är det som med all annan träning, välj en nivå som är lagom svår så att träningen verkligen ger effekt. I övrigt gäller att skriva ner de mottagna tecknen med eftersläpning om minst ett tecken. På så vis håller man pennan i konstant jämn rörelse vilket ger en mer avslappnad nedskrift. Att skriva ner är minst halva träningen. Att bara lyssna som en del gör i bussen på väg till jobbet är ineffektivt. Skriv bokstäverna med pekfingret mot något underlag så att hela kedjan från öronen ut till fingrarnas rörelser inte bryts. Viktigt.

Det är också viktigt att omedelbart hoppa över missade eller osäkra tecken genom att lämna en lucka på pappret eller bara markera positionen med ett svagt kort streck. När man blir osäker på om ett tecken uppfattats rätt så tappas koncentrationen och man missar ett eller flera följande tecknen innan hjärnan och handen kommit i synk igen.

Om mottagningen går så bra att mer än c:a 95% av tecknen tas emot rätt så är träningen för lätt. Öka då hastigheten till nästa nivå så att det krävs ökad koncentration igen. Det skall vara svårt men inte för svårt.

Ett mycket vanligt problem vid mottagning av klartext är att man inte kan låta bli att läsa orden/texten man skrivit ner. Gör man det så tappas koncentrationen och man missar lätt de följande tecknen och kommer ur synk. Följ med och lägg ett finger över texten så den inte kan läsas.

Om synken mellan att uppfatta tecknen och skriva ner på pappret tappas så kan det ibland vara svårt att synka in igen. Ett trick som kan fungera bra är att under en liten stund nöja sig med att markera de mottagna tecknen med pennan på pappret i rätt position, bara en svag nuddning med spetsen, för att komma in i skrivhastigheten och rytmen igen. Det brukar fungera bra både i grundutbildning och vid mängdträningen i högre hastigheter.

Jag läste en lång telegrafitråd på ett amerikanskt forum igår där någon plötsligt frågade; -Varför skall jag lära mig telegrafi?

Därefter spårade tråden ur. :)

Vid närmare eftertanke så är det ju ändå en högst befogad fråga och jag kan själv inte komma på något patentsvar så här på rak arm. Om jag frågar mig själv; -Varför skall jag lära mig spela fiol så kunde svaret bli; Näää, jag är inte det minsta intresserad av fiolmusik och kan inte tänka mig att ens köpa en fiol att ha på väggen. Skulle jag få en gratis så hade jag skänkt bort den direkt. Jag lider av att lyssna på fioler faktiskt. Inte alls min musiksmak. Möjligen hade jag uppskattat fiolspelandet om någon ond människa tvingat mig att lära mig stråkföringen och sedan av någon mystisk anledning mot min innersta vilja upptäckt att det här var ju himla kul, nu när jag väl behärskade konstarten och märkte att det var jag som spelade vackert dessutom. Ja, jag vet inte om resonemanget håller. Frågan är ändå befogad. -Varför skall jag lära mig spela fiol?
 
Fiol ? Själv har jag väldigt svårt för blockflöjt. Ljudet sänder obehagliga rysningar långt ned i ryggraden. :confused:

När det gäller CW kan vi själv påverka tonen på vår sida, om vi tycker motstationen spelar falskt. Har satt min Pitch & sidetone till 493 Hz, efter att testat
betydligt högre och lägre frekvenser. Tror det också har göra med att sidetonen på min rigg kanske inte är en ren sinus, och låter för illa på vissa frekvenser.
Då kommer den intressanta frågan. Vilken sidetone är "standard" ?, Vilken sidetone är bäst ?, Finns det någon fördel med en lägre än standard sidetone ?

( OT: Såg en station i vattenfallet som körde med 3 simultana CW carriers. SBS eller för att maximera chansen till att bli hörd ;) )
 
Last edited:
Det finns en doktorsavhandling av Peter SM7CMY (SK) som utförde en omfattande studie på Lunds Universitetssjukhus och som bl a undersökte just optimal pitchton och signal/brusförhållande vid morsetelegrafi. Två grupper deltog, yrkestelegrafister och radioamatörer där jag fick nöjet att vara med den sistnämnda. Experimentet löpte under en ganska lång period och vi utsattes för en stor mängd telegrafiprov där vi skulle skriva ner vad vi hörde eller tyckte att vi hörde.

Proven började med skapligt S/N-förhållande för 100% rätt mottagning för att sedan etappvis sänkas tills vi endast inbillade oss att vi hörde något i bruset. Men även när vi inget hörde så blev några fem-ställiga grupper rätt mottagna. Det var en spännande erfarenhet! Vi kunde alltså detektera "ohörbara" signaler där vi skrev ner det vi trodde var inbillning men som hjärnan kunde dekryptera på något märkligt sätt. De flesta visade samma svar på de experimenten med varierande antal procenttal rätt så klar.

Även hastigheten varierades och efter att ha bearbetat datan så kunde Peter visa på mycket tydliga samband. För min del fick jag reda på att min optimala pitchfrekvens låg kring 250-300 Hz och vill minnas att optimal hastighet var c:a 50-takt. Vid minskad hastighet föll läsbaheten av snabbt beroende på att rytmen försvann och synken tappades. Vid högre hastigheter så minskade läsbarheten långsammare och med mer flack kurva. Med dessa kombinationer kunde jag läsa signaler långt under bruset. Andra personer hade sitt maximum något högre i pitch. Sämst på att höra svaga signaler var yrkestelegrafisterna. Men det beror nog på att de valde rätt frekvensband för sina telegram och kuststationerna var vrålstarka ute på båtarna. Vi amatörer är mer vana vid pyttesvaga signaler i svårt störd radiomiljö.

Innan jag deltagit i försöket var jag mest bekväm med c:a 400-500 Hz. Efter försöket laborerade jag vidare själv och lyssnade i "flera veckor" på en egen svag sändare (nycklad signalgenerator) ställd så att signalen precis kunde läsas till c:a 50 % rätt av de kryptogrupper jag skrev ner. Då kom jag fram till att 245 Hz var optimal pitch för mig. Lägre frekvenser minskade läsbarheten ganska snabbt och högre frekvenser minskade också men lite långsammare. Området 230-300 Hz gav samma resultat för mig.

Fördelen med en så låg pitch som möjligt är också att man får bättre nytta av hörselns inbyggda bandpassfilter och på så sätt kan skilja signaler som ligger oerhört nära varandra i frekvens. Något som är betydligt svårare med höga pitchtoner runt 600-800 Hz som många tycker låter bra.

Bara ett fåtal av amatörradiomottagarna klarar av så låg pitch med någon reda och med bibehållen sidbandsundertryckning. I mitt fall konstruerade jag en egen mottagare där allt optimerades för 245 Hz pitch och med skarpa filter m m.

Det skall nog påpekas att den som är van vid mycket hög pitch får försöka vänja sig vid en lägre och det kan ta ganska långt tid innan det känns bekvämt.

Ett problem med så låg pitch är att man får otrevliga resonanseffekter i högtalaren, radion och saker som står på bordet. Det kan rassla en hel del vid staka signaler så ett par högkvalitativa hörlurar med god basåtergivning är närmast ett absolut måste.
 
Intressant läsning om pitchens betydelse för läsbarheten. Får prova att gå ned i frekvens igen & se hur det känns.

Apropå S/N-förhållande.
Som ny amatör började jag köra mycket digitala moder. Jag kunde ju endast ett fåtal morse tecken, och ännu , då, inte hade förstått vitsen eller magin med CW.

Med mina första trådantenner var det ofta jag satt & lyssnade runt på banden och försökte gräva fram stationer ur brusmattan. Det gav ju ganska bra övning. Jag förstod snabbt att de svagaste stationerna ofta var de mest intressanta, som tex JA´s, PY's och från staterna. Och på vissa stationer, framför allt de med lite starkare signaler kunde man se vissa egenheter, bara genom att *titta* på signalen. Kunde vara drift, övertoner, övermodulation mm . En OM från Italien had en signal som "sneade" första sekunden i sändningen. Veckan senare såg jag snedsändningen igen. Jo visst, det var samme herre, som körde sina psk31 QSOn.

Jag har förstått att samma gäller, eller kanske ännu mer på CW ?, alltså man kan känna igen stationer bara på fisten ?
Hur operatören nycklar och genom vissa egenheter ?

Sedan beror det också på om man kör nyckel, manipulator eller bugg. Ren data CW låter väl alldeles för syntetiskt för en van motoperatör ?
 
Last edited:
Bengt EQL, intressant om experimenten med telegrafi i brus. Min spontana gissning är att bruset varierar så att ibland hör man teckendelen och sedan rekonstruerar hjärnan tecknen utifrån rytmen.

G4FON:s program har en massa inställningar. Som du påpekade så ska man inte förlänga teckenmellanrummen och inte gå för lågt i hastighet. Det finns ju möjlighet att ställa in, som att ändra tonhöjd, för att vänja sig med lägre, vilket har sina fördelar. Sedan kan man lägga på varierande tonhöjd, takt och olika brusnivåer. Har testat dem? Finns det någon poäng med dem?
 
>>>"Jag har förstått att samma gäller, eller kanske ännu mer på CW ?, alltså man kan känna igen stationer bara på fisten ? Hur operatören nycklar och genom vissa egenheter ?"

Det är helt riktigt. Många av oss som hållit på i många år kan känna igen stationerna på både sändningsstil och hur sändaren beter sig och låter. Manuella sändningar med handnyckel, kniv och halvautomatisk bugg är lättast. Det är ytterst få som sänder så exakt att de kan jämställas med maskinsänd morse. Varje individ har sin personliga stil, där det skiljer mellan prick/streckförhållande och en massa andra unika skillnader. Handnyckel låter på ett sätt och kniv på ett annat, ofta med lite släpande på de långa teckendelarna. Vid halvautomatisk (typ Vibroplex) sänds ofta de korta i en snabbare hastighet än de långa som formas manuellt med handen. Det räcker med några få tecken för att känna igen någon av de aktiva man lyssnat ofta på. Ungefär som vi känner igen personer på rösten eller en enkel hostning. Mer behövs inte för att vederbörande skall fastna i garnet.

Sedan har vi de tekniska skillnaderna i själva sändaren. Även här kan man höra vissa egenheter. Nu med de moderna sändarna brukar det mest röra sig om stig- och falltiderna i de enskilda teckendelarna. Vi som är vana lyssnare hör skillnad mellan hård nyckling med några millisekunders stigtid och lite mjukare med 5-10 ms. Men det krävs då att man lyssnar i brett filter och utan AGC med nerdragen RF-gain. En del sändare, särskilt äldre har en lång rad egenheter som att första teckendelen har en liten frekvensavdrift eller är avhuggen pga att antennomkoplingen (t ex relä) i sändaren inte hänger med. Riktigt gamla sändare som de jag är uppfödd på i slutet av 60-talet drev i frekvens, chirpade och brummade. Några hoppade lite upp och ner i frekvens och alla dessa egenheter kombinerade gjorde det synnerligen lätt att peka ut vem som sände. Det kunde räcka med ett enda tecken faktisk.

Allt detta är grunderna i signalspaning på den gamla tiden. Numera finns datorbaserade analysprogram som fungerar ungefär på samma sätt som man analyserar propellerljud från olika fartyg som alla har sin unika signaturer eller fingeravtryck. För ett antal år sedan lekte jag med ett program som var avsett för att bestämma arter på fladdermöss. De sänder ju ut ultraljud och genom att undersöka hur signalerna ser ut, vilken frekvens de har och många andra parametrar så går det att identifiera dom ner på individnivå. Med ett sådant program till radiomottagaren kunde man se ganska stora skillnader på olika sändare. En del hade väldigt tydliga egenheter och om man byggt upp en databas över de man lyssnat på och som identifierat sig med sin signal så skulle det vara lätt att knyta t ex en störsändning till en viss sändare och därmed en trolig innehavare.

När det gäller de filurerna som stör på repeatrarna med tryckande och tonsändning m m så kan jag säga att skillnaderna i signatur mellan olika fabrikat av transceivers och även mellan individer av samma fabrikat är tillräckligt stora för att med stor säkerhet knyta en störning till någon individ om denne avslöjar sig vid annat tillfälle. Något de som stör kanske inte tänker på.

Nu blev det kanske lite off topic men ovanstående är ändå en del i det här fantastiska med morsetelegrafi som många av oss tycker är spännande och utmanande. Ungefär som duktiga musiker med välutvecklat öra för toner och rytm lätt hör skillnad på olika artister och hur instrumenten är stämda även om samma låt framförs efter samma noter. Vanligt folk som inte tränat upp sina känselspröt hör ingen skillnad alls.
 
Last edited:
You must log in or register to reply here.
Back
Top