AIB skrev: "Det finns ju möjlighet att ställa in, som att ändra tonhöjd, för att vänja sig med lägre, vilket har sina fördelar. Sedan kan man lägga på varierande tonhöjd, takt och olika brusnivåer. Har testat dem? Finns det någon poäng med dem?"
Jo, längre fram i utbildningen när det är dags för mängdträning så skadar det inte att lägga på lite brus och störningar. Det blir ju ett sätt att öva upp koncentrationen och tränga bort störningar. En förberedelse inför riktig radiotrafik i etern.
Den gamla skolans telegrafister använde breda filter i mottagaren och filtrerade ut de stationer de ville lyssna på i hjärnan. För en nybörjare är det svårt att filtrera i hjärnan och de moderna radioapparaterna med smala filter tror (vet) jag är kontraproduktivt då just uppövandet av koncentration och fokus uteblir. Så ett tips till de som vill blir riktigt vassa på telegrafi är att skippa de smala filtren. De skall endast användas när de verkligen behövs och det är sällan. Att lyssna med smal bandbredd är dessutom oerhört tröttande. Öka bandbredden och låt det brusa lite. Samma sak på telefoni. Även om en SSB-sändning bara är 2,7 kHz så ökar lyssningskomforten markant om man släpper ut filtret till 3,5-4 kHz. Det högfrekventa bruset lurar örat att det finns mer diskant i sändningen än som är det verkliga fallet. Detta gäller för normal armchair mottagning i ostörd miljö. Prova det tricket.
Inom den militära utbildningen fanns inspelade övningsband med pålagt stridsbuller, ljud från stridsvagnar och kanonsalvor, K-pistar och allehanda skrik. De band jag lyssnade på då 1972/73 på S2 i Karlsborg hade Kapten Rosell spelat in. Bra övning och de som inte var "förkunskapare" utan hade lärt sig telegrafi från noll i lumpen blev fullständigt förvirrade när det lades på störningar. De hade ju vant sig med högsta kvalitet på sändningen helt utan brus.
De som kört/kör mikrovåg och EME på telegrafi är i regel mycket duktiga på att ta emot svaga signaler under brusnivån. Det är alltså en förmåga som går att träna upp och där hjärnan sätter samman fragment av tecknen till hela bokstäver. I takt med att färdigheterna att ta emot ökar så ökar också hjärnans förmåga att fylla i saknade tecken så att orden blir kompletta och kan förstås. Det blir som när vi läser text och om enstaka bokstäver skulle ersatts av ett tomrum eller svaga skuggningar av något som påminner om en bokstav men vi inte riktigt ser vilken. Vi som är vana läsare behöver ju inte så värst mycket information för att se ordet som någon sorts "bild" som vi känner igen. Alltså inte läsning som i småskolan där vi ljöd oss igenom orden.
Ovana operatörer blir störda av att tonen varierar i frekvens och amplitud liksom chirp och andra egenheter ställer till problem. Men sådant tränar man bort efterhand. Även dålig teckengivning är svår att ta emot i början. Det beror på att all övning under utbildningen sker med perfekt teckengivning för att rytmen och ljudbilderna skall etsa sig fast så att man själv kan bedöma att sin egen sändning låter bra. Utan de referenserna så kan min inte lära sig sända snyggt.
I takt med att rutinen ökar så lär man sig att läsa "oläsbar sändning" där förhållandet mellan korta och långa är fullständigt fel och där tecken slås samman och där ordmellanrum saknas. Telegrafi som är 100% oläsbar för den ovane men som är 100% läsbar för den mer rutinerade. Nu för tiden finns inte så många sådana sändningar kvar. De var mest vanliga inom kommersiell fast trafik bland yrkestelegrafister förr i tiden. Otroligt rutinerade operatörer som lagt sig till med så udda egenheter och "dialekter" att bara de andra i trafiknäten klarade av att läsa.
