Som "nördar" tenderar vi att bortse från att världen faktiskt inte vrider sig runt oss, utan lever i tron att omvärlden tar oss på samma allvar som vi själva gör.
Detta är inte fallet, utan jag vill nog påstå att medvetenheten hos både "media" och "publikum" om vad "radioamatörer" är för några, samt skillnaden mellan "riktiga radioamatörer" och andra aldrig varit så låg.
Om vi tittar i backspegeln de grovt räknat 100 år som "amatörradio" funnits, så var under pionjärtiden alla som på något sätt sysslade med "radio" utan att vara yrkesmän "radioamatörer". Dit räknades såväl radiobyggare, radiolyssnare samt den lilla skara som även sände.
Dessa kategorier var påtagligt synliga i media, och "publikum" var ganska medveten om deras existens. Den första "höjdpunkten" i mediernas uppmärksamhet var då.
Under de följande årtiondena kom "DX-lyssnare", "radiobyggare" och "sändaramatörer" att utkristalliseras, och distinktionen mellan dem blev ganska tydlig. En "sändaramatör" var en privatperson som med Kungl. Maj:ts Nådiga Tillstånd fick inneha och använda en radiosändare. Det skrevs åtskilligt om dem i pressen, men kom en del i skymundan sedan "radio" blivit en massprodukt under 1930-talet.
Den andra toppnoteringen kom sedan under andra halvan av 1940-talet och början av 50-talet. Krigsårens avspärrning och brist på yttre stimulanser skapade ett uppdämt behov, och "radioamatörer" hade utmärkt sig under kriget. Detta hade skapay "goodwill", men också en del "radiopirater", där "Black Peter" utmärkte sig. Myndigheternas med stort nit drivna jakt på dessa skapade rubriker.
Under den här tiden var synligheten i media relativt stor, men som de tidigare anförda exemplen visar, blandades ofta "legala" och "illegala" radiohobbyister ihop hos mediarepresentanter.
Sedan kom "radioamatör" i media i stort sett att blir synonymt med "privatradioanvändare" eller "någon som orsakar TV/HiFi-störningar" genom deras numerär. Undantagen var väl Erik Bergstens, "Den Galne Redaktören (SM6DGR)" inslag i Tekniskt Magasin.
Den hårt prövade SM3WB fick handgripligen erfara detta under sin tid som QTC-redaktör. "Marve Fleksnes LA8PV" som visade "amatörradio" i skrattspegeln kom sedan att prägla populäruppfattningen om amatörradio. I samband med Estonia-katastrofen kom "radioamatörer" att bli omskrivna i mindre smickrande ordalag i kvällspressen, oklart varför.
I mer modern tid har både "radioamatörer" och "privatradioanvändare" blivit i stort sett osynliga i media, mycket beroende på att mediabruset nått sådana nivåer att "nördiga nischverksamheter" fått allt svårare att överhuvudtaget märkas, samt att billiga masskommunikationer bokstavligen blivit "var mans egendom".
En vanlig kommentar om amatörradio skulle komma på tal är "håller man fortfarande på med sådant?", och den sedan ett par-tre årtionden alltmer vikande rekryteringsbasen återspeglar detta.
Jag tror att vi tvingas acceptera att "vi är de sista" och att inga kommer efter oss. Den alltmer sjunkande kvaliteten har dessutom gjort att myndigheterna sannolikt delar denna uppfattning. Men eftersom det snart blir krig kanske spelplanen ändras.
