Jag refererar till denna artikel, för att försöka undvika antaganden i den enligt min mening förvirring som tycks råda:
Möte mellan PTS och SSA om anropssignaler | Föreningen Sveriges Sändareamatörer
Jag har ju hört folk kalla det för "vanity call" eller motsvarande tidigare och tycker det speglar en mycket konstigt uppfattning.
Andra har redan förklarat vad korta specialsignaler är bra för, så jag kan bara sammanfatta det genom att misstänka att motståndarna kanske helt enkelt inte kör så mycket? Jag tycker också att man måste bli fundersam över folk som känner sig tvungna att lägga sig i vad andra ska få eller inte ska få lov att göra eller skaffa. Kom ihåg att de som skaffar specialsignal faktiskt får hosta upp en under årens lopp icke obetydligt summa pengar för "privilegiet".
Jag ser det inte som ett privilegium att ha en specialsignal. Jag anser det nog vara en nödvändig lösning för att de som anser sig ha ett större behov av det begränsade antalet tillgängliga kortare anropssignaler ska kunna få det. Uppenbarligen anser inte alla svenska radioamatörer att de har behov av en kortare signal, och det vore därför orättvist att kasta bort de kortare signalerna på mindre behövande. Jag tycker inte det är något konstigt i det.
Jag får ibland frågan när jag presenterar mig som SM6N, "jaha men vad heter du egentligen då". Jag har inget problem att uppge SA6BNX då, men jag anger det inte som min anropssignal i qso. Men vad menas egentligen med den frågan? Har det någon betydelse när man tog cert? Är man mer värd om man heter SM6xxx? Innebär callet någon slags statussymbol? Logiken blir minst sagt ljusskygg om man börjar följa en sådan argumentation.
Problematiken med att ha flera "identiteter" kan jag helt klart hålla med om. Att ibland köra med en signal som folk inte känner igen en för, kan ses som lite oärligt ("ubåt", som det heter). Även om jag måste understryka att en specialsignal är exakt lika sökbar i SSA callbook som en grundsignal är. Problemet är alltså inte specialsignalen, utan möjligen att köra med en signal som man inte är i sammanhanget känd för.
Men hur är det då om man är tveklöst absolut mest känd för en specialsignal? Ska man nu få hela sin identitet indragen? Den sista frågan ser jag som 100% berättigad och utan överdrift. Det låter ju så, med formuleringen kring att bla repeatertrafik inte skulle vara ok.
Det kanske finns någon som skulle anse att det är svårt att läsa en specialsignal eftersom den är kort och annorlunda. Utan att komma med alltför många gliringar kring hur det är på kortvågen osv där alla varianter existerar internationellt, tillåt mig att kontra med följande situation, bekant vid repeatertrafik: alla tycks där utan undantag låta bli att bokstavera sitt prefix (SA eller SM), förmodligen för att det skulle ta alltför lång tid, då de ska ha tid att bokstavera det treställiga suffixet. Samma på 80-ringar och liknande, för att inte tala om vid tester som NAC osv. Det är därför vanligt att det blir förväxling kring om det var SM/SA. Jag bokstaverar alltid prefix, dvs "sigurd martin sex(a) niklas", helt enkelt för att jag har tiden. Det går ganska snabbt ändå, samt att det är färre bokstäver för motparten att behandla i huvudet och att jag därför tom må kosta på mig att bokstavera dem något snabbare. Jag må dröja ett ögonblick på ptt:n efter "niklas" för att markera att det var slut där, men i sin helhet blir min signal betydligt tydligare än "ess aa sex adam bertil cesar".
Det står att signal kan utdelas för dx-körande. Vad menas med dx? Är kortvåg alltid dx? Eller får man använda specialsignal först vid andra rymdstuds? Om man då har olika antennhöjd och därmed olika elevationsvinkel, hur ska man då avgöra var andra rymdvågen slår ner, och på olika våglängder? Borde inte utkanten av nedslagsplatsen för den första rymdvågen också anses som dx, exempelvis om man lyckas köra en DL på 15 meter (från SM6)? Om man mest kör på 160 meter då, där dubbla rymdvågor nog får anses som super-dx? Hur är det när solcykeln är låg respektive hög, ska det också påverka definitionen av "dx"? Och hur är det när man kör mikrovågor, då finns ju knappast någon rymdstuds exempelvis? Om man jämför att köra 2 meter med stora beamar och steg för tillförlitliga förbindelser mer eller mindre varje dag till SM7, är det dx? Jämfört när man under extrema konditioner vid mycket få tillfällen lyckas köra stateside med en liten gp på 6 meter? Är inte det tidigare fallet mer ansträngning då? Vad är definitionen?
Vad är "normala qso"? Om man ligger och kör 80-ring ett distrikt bort, är det "normalt qso"? Kör man 80 på första rymdvågen till Italien, är det fortfarande ett "normalt qso"? Och då ska jag inte ens gå in på vad brusmattan i storstadsmiljö gör på 80-metersbandet för att i praktiken göra varje qso till dx, oavsett avstånd!
Personligen skulle jag kanske anse att exempelvis portabelt 70 cm FM nästan alltid är dx. Men varför är i sådana fall repeatertrafik plötsligt inte ok? Om man kommer in svagt på repeatern, är det då inte dx heller? Hur ska man veta om man kommer in starkt eller ej, ska man fråga motparten först, innan man uppger sitt call, är inte det reglementsvidrigt (man måste ju som bekant uppge sitt call omedelbart i början av sändningen)? Vad är distinktionen? Och varför skulle repeatertrafik inte vara tillåten?
Jag tycker sammantaget att hela grejen kring att inskränka användandet och utdelandet av specialsignaler, utan att använda kraftuttryck, låter extremt bisarrt.
Frågan ska inte vara varför specialsignal. Frågan ska vara varför inte.
Daniel SM6N
Ni har aldrig några problem.
