Den civila luftfarten har en möjlighet att rapportera noggrannheten i
positionsangivelserna genom ADS-B meddelanden, vilka innehåller en parameter
som anger med vilken säkerhet som positionen anges med.
Civilflyget använder varken GNSS, primärradar eller sekundärradar ensamt för att "navigera", utan det sker med sensorfusion från flera andra källor;
VOR/DME som ger en kurslinje samt även avståndet till en referenspunkt
ILS som ger glidbana och kurs vid inflygningen
NDB som kompletterar VOR/DME
Stora flygplan använder tröghetsnavigering när de är långt från landmassor eller i obebyggda trakter.
GNSS, främst GPS, kompletterar de ovanstående och är ett ytterligare hjälpmedel vilket
ökar i betydelse, men används inte ensamt.
Ovan inflygningskarta med användning av GNSS (RNAV)
nedan motsvarande med användning av VOR/DME och ILS
Till sist är det piloternas skicklighet och omdöme som avgör hur bra navigationen blir.
Primär/sekundärradar är avsedda för att kunna upptäcka flygplan som inte är "samarbetsvilliga" och sekundärradar som antikollisionsmedel.
Den lägesbild som en flygledare har i sin terminal är sammansatt av primärradar, när det finns, sekundärradar och ADS-B, men den är huvudsakligen inriktad på att flygplanen inte ska kollidera, inte på att de ska "hitta rätt".
De navigeringshjälpmedel som finns ombord matar in data till flygplanets "Flight Management System" där det sammanställs till fart, kurs/avstånd och höjdinformation.
Ett 4-bitar ord innehåller en parameter som anger med vilken säkerhet som flygplanets position är bestämd.