Idag nu på morgonen, vid 0740 tiden, hör jag en Morsestation som kör , om möjligt ännu fortare, tar bara en del av en sekund för varje anrop.
I ett sänder han så, varken de eller K finns med, bara CQ XXXX och så lyssnar han tydligen.
För att överhuvudtaget hitta en sån snabbis måste man ju stå på frekvensen, det går ju inte att ratta omkring och råka hitta ett CW av den typen. Verkar som han fick en kontakt, kunde höra TU 5NN och 73 tror jag i alla fall.
Klart att en snabb telegrafist som klarar höga hastigheter är något avundsvärt.
Men jag börjar tvivla på att de som kör sådana radiokontakter verkligen gör det själv, de varken lyssnar eller bekräftar vad de hör och menar sig ha haft en radiokontakt med.
De flesta som kör Pile Ups i syfte att fylla loggboken kör 150-200 takt. För att läsa den takten behövs ingen dator. Dock använder de flesta dator för sändning och loggprogrammen har inbyggt stöd för CW-keyer. Funktionstangenterna kan programmeras för alla nödvändiga fraser som behövs för dessa standard-QSO.
T ex trycker man på F1 för att ropa CQ med auto repeat med 1-3 sekunder mellan anropen. Om någon svarar skriver man in anropssignalen och trycker på mellanslag. Då skickar datorn ut anropssignalen man knappat in följt av 5NN + ev serienummer om det är contest. När det är gjort sänder motstationen 5NN och det är också det som redan står som inskrivet som default i datorloggen. Om motstationen sänder serienummer så skriver man in det. Som avslutning trycker man på Enter och då sänder datorn TU samtidigt som kontakten loggas och allt är klart för nästa runda. En sådan förbindelse kan ta under 5 sekunder med drivna operatörer på båda sidor. Det är precis så jag har ordnat det i min dator när det körs contest (länge sedan sist dock) och även i radiolådan som innehåller Elecraft KX3 och en komplett DX-peditions dator baserad på en Arduino med ett trådlöst mini-tangentbord.
Så här går det till vid i princip alla DX-peditioner och contest och har gjort så sedan datorn blev var mans egendom på 70-talet. Jag minns mina staplande försök med en Sinclair någonting sen ZX81 och senare en VIC64 som ett tag användes innan den där superduperhögpresterande 286 PC kom på bordet.
Gårdagens skörd på 7030 kHz blev först Bjarne SM7FBJ som ropade CQ med sin PIXIE II och 300 milliwatt. Bjarne var S7 här och vi körde ett riktigt QSO med innehåll. Sen loggades grannen ca 7 km bort, Jörgen SA7JMA som körde med 100 W och han var S8-S9 med QSB som det blir vid "NVIS" utanför markvågen. Sedan någon timma tillbaka nu på förmiddagen har det hörts ett helt koppel stationer som kör i låg takt kring 80-125 och riktiga QSO. En tysk med extremt chirp ropade några CQ och så mal det på dagarna i ände. Tycker det är rogivande med denna typ av musik och det finns hela tiden överraskningar som dyker upp.
Med Drake R4B kan man med fördel ställa passbandkontrollen i mitten och med filterbandbredd 4,8 kHz så hör man mycket pipande på en gång. Den inställningen motsvarar ungefär den praktiska bandbredden som de flesta enkla mottagarna som TRIO ER-202 och motsvarande presterade, inkl enkla hembyggen och WWII-surplus som användes under 1930-70-talen, i vissa fall lite längre in i modern tid. I princip alla radioamatörer som började med sin hobby på den tiden lyssnade i breda mottagare och just avsaknaden av filter i mottagaren gjorde att det inbyggda filtret mellan öronen snabbt övades upp och de mest störda signalerna i bruset kunde vaskas fram utan problem. Det är därför den gamla stammens telegrafister ofta är extremt duktiga på att klara av mottagning under svåra förhållanden med många näraliggande signaler.
Mer moderna telegrafister har med få undantag använt alldeles för smala filter såväl under sin nybörjartid som senare och blir därför mycket lätt offer för störningar och får helt enkelt svårt att bli duktiga. Det kan kanske jämföras med ett litet barn som lär sig cykla med stödhjul och sedan aldrig monterar av stödhjulen i vuxen ålder. Byter till större cyckel och större stödhjul möjligen. Ta bort dessa stödhjul och minsta lilla sten på vägen skulle ge skrapsår och blåmärken över hela kroppen.
Under min militärtjänstgöring på S2 i Karlsborg 1972 fick vi s k "förkunskapare" träna vidare i högre takter och även lyssna på telegrafi med pålagt stridsbuller i form av granateld och k-pistsalvor, motorbuller och allehanda skrik- och oljud där nivån på telegrafin stegvis skruvades ner för att öka svårighetsgraden. Det var Kapten Rosell som ordade detta som nån sorts kul experiment och det var synnerligen intressant. I början var det svårt att koncentrera sig på telegrafin men efter några veckor i stridens hetta så lossnade det ordentligt och man hamnar i ett läge av säkerhet där man märker att man har total kontroll och läser sådant som egentligen borde vara oläsbart, helt utan problem.
På klubben i Lund hade vi en mycket driven fartygstelegrafist SM7XS (SK)som klarade av att sända telegrafi med bug vanligen kring 125-150 takt med ena handen samtidigt som han skrev i loggen med andra och dessutom läste dagstidningen och pratade med oss andra i radiorummet fullständigt obehindrat. Han måste ha varit bestyckad med tre hjärnor och det visar väl bara att övning ger färdighet. Jag är fortfarande på väg dit i min övning.
Nu vet jag inte hur mycket telegrafi du kört och var du befinner dig på utbildningsstegen men ville bara försöka ge en bild av att det som för den ene verkar svårt och stressande kan vara lätt och avkoppling för den andre. Kör ett par tre CW-QSO om dagen med breda filter i mottagaren så går det snabbt framåt.
