Vintage-radio nät?

[SM0UAN]

Vad jag har tagit in rörande sekundäremission så beror det rätt mycket på den aktuella ytan (alltså gallrets ytfinhet), och på det fält som påverkar gallret. Sedan är det nog rätt påtaglig skillnad mellan pentoder och "beamrör", där de sistnämnda ofta har "synkade varv" mellan styrgallertrådarna och skärmgallertrådarna, så att skärmgallret ligger liksom i skuggan av styrgallret, vilket påverkar strömmen till g2 till viss del. Varifrån elektronerna kommer känns som det vore lite mindre avgörande.

 

[SM0AOM]

Jämförelsen med 813 haltar eftersom det har styrplåtar mellan skärmgaller och anod och direktupphettad torierad volframkatod.

Både 813 och 4CX250 är "beam-tetroder", men de små elektrodavstånden och den mycket höga perveansen
i oxidkatodrör gör uppträdandet mer utpräglat.

Så här ser 4CX250 ut inuti, det är ett tidigt exempel av "aligned grid structure", där man använder skärmgallrets
utformning för att skapa styrningen av elektronströmmen mellan skärmgallret och anoden.


Elektrodavstånden rör sig om någon mm, och perveansen rör sig om flera A/cm2.

813 däremot har mycket större elektrodavstånd



Perveansen hos en oxidkatod är grovt räknat 10 ggr större än för en torierad wolframkatod

 

[SM0AOM]

Funderar om det därmed finns en entydig väg vid avstämning för att undvika att hamna med problem med effekten av sekundäremission och att hamna på fel area i diagrammet, om så borde det finnas en koppling mellan plate - load som är optimal och där man kan använda orunda kugghjul för att realisera denna koppling.

Avstämningsservona i Collins 208U-10A 10 kW effektstegen använde en kombination av skärmgallerströmmätning, kvoten mellan anodväxelspänning och gallerväxelspänning samt fasvinkeln hos belastningslinjen för att hitta optimal belastningslinje för maximal uteffekt och lägsta distorsion.

Om jag minns rätt så stämde man av för ett litet maximum i skärmgallerströmmen som skulle sammanfalla med "rätt" kvot samt fasvinkeln = 0 grader.

 

[SM7MCD]

Om jag minns rätt så stämde man av för ett litet maximum i skärmgallerströmmen som skulle sammanfalla med "rätt" kvot samt fasvinkeln = 0 grader.

Jag har "lekt" lite med mina HA-14, slutsteg med fast load-kondensator, och ingen mätare för gallerström (eller anodström heller för den delen).
Nu är ju 572B av en annorlunda konstruktion än 4CX250, men noterar att det är tämligen lätt att notera lämpliga driftparametrar utifrån inimpedansen i galler kretsen, eller om det är återverkande elektroner.

HA-14 har samma delar som ett SB-200, bortsett från en variabel loadkondensator på SB-200. När jag stämmer av HA-14 och har en SWR-meter på ingången noterar jag en markant ändring av SWR-värdet då det börjar gå gallerström, och det är tämligen enkelt att hitta ett "knä" där man skall stanna med parametrarna. På SB-200 finns ett mycket otydligt "knä", beroende på hur jag hanterar den variabla loadkondensatorn och hur den samverkar med värdet på platekondensatorn och ingående induktanser.

Efter att använt HA-14 under ett år jämte ett SB-200 är jag av åsikten att HA-14 är bättre genom att antal frihetsgrader som är uppenbart fel är reducerade. Grunden för detta är att jag låter HA-14 och SB-200 arbeta i ett 50 ohms system med fasvinkel nära noll grader, och en separat tuner hanterar skiftet från 50 ohm till godtycklig impedans och fasvinkel. Jag tror att det är så de flesta har sin station uppkopplad.

Då jag har en rörsändare som drivning till dessa steg har jag (så klart) monterat fasta loadkondensatorer i drivsändaren, då även den alltid är avstämd till 50 ohm. Enda nackdelen är om jag vill använda en antenn liknande G5RV utan extra tuner, då finns det inte möjlighet att anpassa impedansen via PI-filtret.

Slutsatsen är att vi lurar oss själva med att ha för många frihetsgrader med en variabel loadkondensator om vi har ett system med enhetlig impedans.
Eller så skrotar vi alla våra rör med varma mysiga katoder/anoder och följer intressanta byggen med transistorer...

 

[SM0AOM]

Slutsatsen är att vi lurar oss själva med att ha för många frihetsgrader med en variabel loadkondensator om vi har ett system med enhetlig impedans.

Det här är något som vi yrkesfolk har känt till och tillämpat i minst en generation.

Att ha pi-filterutgångar med stort anpassningsområde eller liknande hos sändare började försvinna redan på 70-talet,
och ganska snart blev lösningen istället att ha en "avstämmare" vid antennens matningspunkt och därefter 50 ohm i hela systemet.

Vad som händer på ingången av ett gallerjordat effektsteg vid olika drivnivåer och avstämningsfall är ett mycket olinjärt system, och man avrådde tidigt från att försöka göra servoavstämda sådana, eftersom både belopp och fasvinkel hos ingångsimpedansen varierar olinjärt både med drivningen och avstämningsinställningarna.
Gallerjordade steg går vanligen i klass AB2 så det flyter gallerström under en stor del av HF-cykeln, vilket bidrar till
olinjäriteten.

Med 60-talets reglerteknik blev det ett närmast olösligt problem att få servona att konvergera pålitligt.
Standard Electric och Rohde&Schwarz gjorde dock ett par 20-50 kW servoavstämda HF-sändare med
gallerjordade slutsteg, men där delade man in inställningsområdet i ett stort antal delband där man lät
servona förinställas till ett läge som låg nära rätt avstämning.

Att Collins, som var pionjärer för servoavstämda effektsteg, starkt förespråkade katodjordade och neutraliserade effektsteg i klass AB1 är ingen tillfällighet.

 

[SM0GLD]

Hej K-A!
Vad var det för station du började med innan du blev tvungen att byta?

/Micke

 

[SM0AOM]

KW Viceroy sändare + Racal RA-117 mottagare, men det var något glapp så det fanns ingen modulering när jag provade att prata en bit in i ringen.


Så här såg "brittiska radiohörnan" ut för ett 20-tal år sedan.

Då flyttade jag mikrofonkontakten till en KWM-2A som redan stod startad som monitor-rigg.