CQ de APQ.
Jag har följt och läst denna tråd som bl a handlat om 27-MHz användare och licensierade radioamatörer och jag har följande fakta att tillföra ordväxlingen.
Bakgrund:
Radiotelegrafist sedan 1953 och erhöll mitt amatörradiotillstånd 1954.
Sedan 1958 anställd som radiotelegrafist på Göteborg Radio SAG.
Tjänstgjort på Televerkets Kontrollstation i Onsala åren 1966 – 1971.
1961 öppnade dåvarande Televerket 27-MHz bandet för privatradio. Syftet var att personer som ej var intresserade av teknik eller vågutbredning skulle få en möjlighet att kunna använda sig av radions kommunikationsmöjligheter utan att behöva avlägga prov. Detta är viktigt – jag upprepar ”personer som ej var intresserade av teknik eller vågutbredning skulle få en möjlighet att kunna använda sig av radio”
27-MHz var sedan en längre tid tillbaka tilldelat andra användare t ex plastsvetsar, medicinsk utrustning och fjärrstyrning av modellflygplan. Detta fick dom ”nya” användarna finn sig i precis som vi amatörer fått dela 3.5-MHz bandet med fast trafik och 7-MHz med BC-stationer i 500-kW-klassen!
Vidare beslöt Televerket att ringa effekter skulle användas. Jag tror att input till slutsteget var begränsat till 5 w (3,75 ut) och tillstånden innehöll villkoren att QSO endast fick utnyttjas inom samma PR-nummer, dvs inom ”familjen” eller firman..
Under 50- och 60-talen var HF frekvenserna fyllda med livsviktig trafik, t ex luftfart, fartyg, kustradio, väderleksrapportering, teleprintertrafik och kommersiella telefonsamtal mellan olika länder. Sjöfarten hade nöd och anropsfrekvenser på telegrafi 500-kHz (MF) och 8364 kHz samt nöd- och anropsignaler på telefoni 2182-kHz, 4125-kHz och 6215-kHz. Flyget hade också motsvarande kanaler och möjligheter.
Den internationella konventionens bestämmelser föreskrev att alla radiostationer måste ha en anropssignal och kunna ta emot och sända på morse. Detta för att kunna identifiera sig om stationen av någon anledning (olyckshändelse) skulle störa annan trafik.Svenska Televerket hade förbundit sig och skrivit under att följa dessa internationella bestämmelser. Min egen tolkning var att alla radiostationer som kunde höras över landets gränser måste ha en anropsignal enligt RR ITU och vid behov kunna identifiera sig med morsealfabetet.
(På 50-talet hörde man ofta kommersiella teleprinterstationer (RTTY, TOR etc) identifiera sig med Morse varje hel timme).
Televerket räknade med att stationer tilldelade VHF normalt ej kunde åstakomma allvarliga störningar utanför landets gränser. Därefter behövde taxi, transportdirigering etc ej avlägga prov, ej heller var dessa stationer tilldelade anropssignaler enligt RR ITU.
Televerket var generösa och gjorde ett undantag för det nya tilldelade ”PR-bandet” på 27-MHz. Televerket räknade kallt med att dessa stationer med ringa effekt ej skulle förorsaka menliga störningar inkluderat spurious och övertoner utanför Sveriges gränser.
På sommaren 1961 kunde jag höra (på min HQ-180) på AM Taxi Fjärås, Sand & Makadam Kållered, Vägförvaltningen Kungsbacka etc.
Vid ett tillfälle, när gamla ”Rikstvåan” var avstängd i en riktning åt gången, kunde man se två killar med PR-transceivrar dirigera trafiken d v s släppa fram respektive stoppa bilarna. Detta var ett skolexempel på hur PR-radio skulle utnyttjas. Ingen av de två ”vägkillarna” var radiotekniskt kunniga eller intresserade och troligen ej morsekunniga men, citat igen: ”personer som ej var intresserade av teknik eller vågutbredning skulle få en möjlighet att kunna använda sig av radio”
När jag en kväll, i maj 1966, satt vakt på kontrollstationen i Onsala och var sysselsatt med att mäta och registrera ”inkräktare” (RTTY) på marina frekvenser ringde telefonen. Det var en taxifirma i Göteborg som beklagade sig att han var nedstörd av en massa stationer som kallade sig ”Snutten”, ”Drullen”, Snoopy” etc.
”Våra bilar har inte chans att komma emellan till taxistation och få adressen till nya kunder. Jag har betalt mitt tillstånd att använda PR-XXXX på kanal XX. Jag fordrar att Televerket stänger av dessa marodörer”!
Jag vill gärna understryka att det inte var Televerket som tog initiativet till ”häxjakten” på ”PR-amatörerna” utan uppmaningen till detta kom från ”legala” seriösa användare i 27-MHz-bandet som ej kunde utnyttja sina tillstånd.
Jag rapporterade samtalet till min chef som i sin tur rapporterade till Televerkets Centralförvaltning i Farsta. Så började jakten på otillåten PR-kommunikation på 27-MHz.
Min chef och jag hade släppt ut ”anden ur flaskan”…
En eftermiddagsvakt när jag avlyssnade och spelade in illegal trafik fick jag av en händelse höra att man i göteborgsregionen tänkte bilda en Privatradioklubb. Intresserade var välkomna till en lokal i östra Göteborg som normalt användes av Göteborgs Sändareamatörer (GSA). PR-stationen annonserade dag och tidpunkt för sammanträffandet.
Min chef hade vid den aktuella tidpunkten semester. På eget bevåg tog jag mig till samlingslokalen på det annonserade klockslaget.
Ett sjuttiotal personer i alla åldrar trängdes i lokalen. Jag blev tillfrågad om PR-nummer och alias! Jag mumlade något om att jag ännu ej skaffat mig utrustning…
Mötet öppnades, formaliteter klarades av och man beslöt att bilda en klubb med namnet Club 27.
Därefter blev det ”ordet fritt”- Någon föreslog ett nytt RST-system där signalstyrkan skulle uttryckas i siffror från 1 till 10 istället för amatörernas 1 – 9. En, kanske radioamatör, protesterade och förklarade att ”nian” hade en tradition sedan telegrafins dagar då det var lämpligare att ha en siffra för att uttrycka högsta signalstyrka. Dessutom, påpekade han, var en S-meter på alla trafikmottagare var kalibrerade som 1 – 9. Nästa diskussionsämne som blev omfattande handlade om hur man skulle undvika att bli fast för Televerkets avskydda avlyssnare. Någon föreslog att använda ”felaktig” polaritet på sändarantennen eftersom dom gissade att kontrollstationerna använde vertikala GP-antenner. Ytterligare förslag gick ut på att ha en roterande horisontell antenn vilket skulle resultera i eliptisk polarisering och då omöjlig att pejla. Beträffande anropssignaler uppmanades alla att använda sina ”alias” och om tilldelad PR-signal användes i så fall använda den andras signal med tillägget Bertil. Detta skulle då låta som ”B” tillhörde samma tillstånd inom ”familjen” Ett annat förslag gick ut på att man skulle skugga den grå pejlbussen när den utgick från Onsala och vid bästa tillfälle, när bussen var stationär, smyga sig in på fordonet och släppa ut luften ur alla fyra däcken.
Det diskuterades också Televerkets och internationell lagstiftning för radiokommunikation. Det framhölls att dessa lagar var förlegade och på inget sätt aktuella idag eftersom dom tillkommet på 20- och 30-talet. Man mer eller mindre uppmanade församlingen att ignorera dessa bestämmelser. Man framhöll också att radioetern tillhörde alla precis som luft, sjöar och hav.
Det var här min uppfattning om PR-radio grundades. På en microsekund tappade jag all respekten för dessa människor.Man skall inte dra alla över kam, som det så vackert heter, men faktum kvarstår att mer än sjuttio personer i salen var rörande överens om att tillämpa ovanstående metoder för att undvika upptäckt.
Mötet avslutades med att ordförande la fram ett papper där alla uppmanades att skriva ner sina namn, ev. PR-signal samt alias.
Efter ett flitigt skrivande förklarade ordföranden att kaffe med wienerbröd serverades i ett angränsande rum. Jag avstod från kaffet. Jag ägnade tiden till att skriva av listan när alla lämnat rummet för kaffepausen.
Den listan resulterade till att många av dom värsta syndarna på 27-MHz bandet blev avslöjade vilket resulterade i böter och beslagtagning av radioutrustningen.
På vägen hem försökte jag sammanfatta vad jag upplevt och utan att ha haft förutfattade meningar om 27-MHz användare fick jag följande uppfattning – en uppfattning som har levt kvar till dags datum:
a) Televerket har varit generös att upplåta ett HF-band för icke tekniska personer så att dessa kan utnyttja trådlösa förbindelser inom samma firma eller familj.
b) Ett icke ringa antal personer, intresserade av radio och kanske teknik, förstör medvetet eller omedvetet möjligheten till kommunikation för seriösa användare som utnyttjar 27-MHz till vad bandet är avsett för.
c) Dessa ovan nämnda personer förefaller vara för lata att lära sig grunderna inom radioteknik eller lära sig morsealfabetet. Istället verkar det som om man vill gå en slags genväg istället för att ta ett amatörradiocertifikat. Försök att bli privatflygare utan att kunna aerodynamik, motorlära, metrologi och trafikregler!
Jag funderade också på mötets egendomliga uttalande om lagar och bestämmelser. Min egen uppfattning om Internationella bestämmelser och rekommendationer när det gäller radiokommunikation och teknik är att den till 99 % är förnuftig och ändamålsenlig. Det är sant att lagarna tillkommit under förra seklets början men har anpassats allt eftersom tekniken förändrats.
Vid slutet av sjuttiotalet besattes kontrollstationen av två nya tekniker. Jakten på illegal verksamhet på 27-MHz som nu bl a omfattade olagliga slutsteg intensifierades. P g a trakasserier och t o m mordhot fick dessa två killar ha hemliga telefonnummer och ha sina bilar parkerade långt ifrån bostäderna.
Detta är nu historia. Vi skriver år 2007. Jag och min hustru har en liten lägenhet i Ste.Maxime i södra Frankrike. Jag har regelbundna sked med Sverige på 14 och 18-MHz med min IC-706. Jag tyckte det skulle vara trevligt att få kontakt med franska radioamatörer. Jag hade under de år vi bott här aldrig observerat någon beam eller dipol. En dag besökte vi turistinformationen och dom kunde hänvisa till en radioklubb som träffades regelbundet i en klubblokal. Jag tog mig dit. Min franska är tyvärr inte vad den aldrig varit! Några av sällskapet behärskade en förstålig engelska. Då förstod jag att det rörde sig om privatradioverksamhet. Man kallade sig ”Antenn Sans Frontiere” lånat från uttrycket Läkare utan gränser. Man berättade stolt att förutom 27-MHz hade man långväga kontakter på 10,150 kHz SSB (”vårt 30-metersband”!) och 6-MHz. Jag påpekade lugnt och sakligt att den delen av 6-MHz var tilldelat aeronautical mobile, flygtrafik, men fick till svar att vi stör ingen eftersom vi sänder på lägre sidbandet. Däremot har vi observerat att flygplanen bryter mot bestämmelserna eftersom dom envisas med att ligga på USB! All kommunikation under 10-MHz skall använda LSB!
Efter en öl- och kaffepaus lämnade jag obemärkt lokalen.
Min åsikt om dessa användare av privatradio som påminner om amatörtrafik är oförändrad.
73 och tack för ordet
Bengt SM6APQ