SM7EQL
Kortvågs- och UKV-tekniker
DCO skrev; "Varför detta kom upp med PVA var att få en lugn och saklig diskussion om tanke gången, när PVA har genom gått en ny utvecklingsfas, samt flera personer har blivit inblandade. På andra sidan pölen. Si, det gick inte! Här höggs det direkt!"
----
Jag tycker det är fullt naturligt att de teorier som du presenterar i ditt Youtube-föredrag bemöts med stor skepsis. Om man granskar dina påståenden så finner man många saker som måste betraktas som tämligen märkliga. Du visar t ex hur du klipper till en bit kopparlaminat till två trianglar och påstår att dessa kan transformera en låg impedans till 377 ohm som är rymdens impedans. Visst kan man tillverka transformatorer på det sättet och det görs också i mikrovågsområdet där transformatorn är stor i förhållande till våglängden. Men en sådan transformator avsedd för t ex 14 MHz är knappast realiserbar i praktiken då den blir väldigt stor och otymplig. Dock om man bara tittar på bilderna i en lärobok och inte bryr sig om att ta med förhållandet våglängd och mekaniska mått i betraktandet så går det mesta att leda i "bevis". Sak samma är det med resonemanget om ytorna där du jämför ytan på en kopparinklädd vinflaska med ytan på en ordinär dipolantenn. Om det enbart är frågan om att maximera ytan i en antenn så finns det ju metoder att utföra antennelementen som kylflänsar med många fenor där en större yta ger större avkylningseffekt, särskilt om man placerar kylflänsen i ett luftflöde som kan transportera bort värmen.
Det drygt 1 timma långa Youtube-föredraget av Conny finns här: EH Antenn Edition 1 - YouTube
Alla dessa EH- och PV-antenner och dess släktingar kan betraktas som små ineffektiva antenner som i någon mån förmår att stråla ut radiovågor. Ingen tvekan om den saken. Verkningsgraden har med storleken att göra men kan tänkas hamna i häradet ensiffriga procenttal. För att öka effektiviteten så krävs att de små antennerna tillåts koppla till någonting annat i sin omedelbara omgivning som kan fungera som en mer effektiv antenn. Det första som kommer ifråga är då matarkabeln som är galvaniskt förbunden med antennen. Genom att utforma antennen på ett sådant sätt att den skapar ett kraftigt E-fält i närområdet så blir det lätt att exitera matarkabeln i dess högimpediva ände. Mest effektivt blir detta om matarkabeln är en kvarts våglängd lång och är jordad eller försedd med några radialer i nederänden. Då får man en toppmatad vertikalantenn som är precis lika effektiv som en vanlig bottenmatade vertikal som många använder för DX.
Toppmatningsanordningen kan kan utföras på många sätt och man kan så klart kalla denna för både det ena och det andra och tillskriva denna en rad teorier så som gjorts med PV-antennen.
För att exemplifiera vad jag menar med en toppmatad vertikalantenn så gjorde jag ett experiment på 137 MHz där antennen blir fysiskt liten till formatet och fick plats på labbordet.
Jag byggde ihop en modellantenn för 137 MHz enligt bif bild.
Som vertikalt element användes 42 cm SemiRigid 50 ohm kabel som matas i basen. Skärmen jordades i ett kopparlaminat med måtten 30 x 82 cm.
I stället för en EH- eller PV-antenn lödde jag ihop en ”toppkjol” av fyra trådar som bockades nedåt och kopplades ihop i nederänden. Studera bilden.
Toppkjolen kan utföras som två eller fyra eller hur många trådar som helst rakt ut i 90 grader eller böjas ner som på bilden. Det enda som är kritiskt är trådarna längd eller som i mitt fall hur långt kjolen går ner över radiatorn. Genom att justera längden på kjolen gick det att få SVF 1:1 precis som förväntat. Det går även att låta toppbelastningen utgöras av en metallskiva i vilken form som helst. Det viktiga är att få till precis lagom kopplingsgrad till toppen av den vertikala matarledningen så att impedansen blir 50 ohm sett från sändaren.
Kjolens mått i denna modellantenn för 137 MHz är c:a 45 x 45 x 90 mm eller ungefär som en av de där små Coca Cola burkarna man får på flygplanen.
Om man skalar om antennen till kortvåg så borde ett 250 liters oljefat passa bra. Alt en stor öltunna av plåt. Dock blir det lättare med fyra trådar på två X-formade spridare.
Principen är välkänd och används kommersiellt för bl a mellanvåg och rundradio. Fördelen är att man inte behöver isolera masten från jord och att man kan designa antennen för att acceptera matning via 50 ohms koaxialkabel som dras från sändaren upp till masttoppen där skärmen ansluts till masten och där innerledaren ansluts till ett antal topptrådar som av praktiska skäl lutar nedåt i c:a 45 graders vinkel.
Man skulle kunna hävda att toppkjolen är den egentliga antennen och även om toppkjolen bevisligen stålar ut en del energi så går det aldrig att få någon högre verkningsgrad utan att använda den vertikala delen av matarkabeln som fungerar som bäst när den är en viss längd.
Måtten ovan kan skala s om till vilket kortvågsband som helst och man kommer då att finna att toppkjolen är relativt liten i förhållande till en kvarts våglängd. Ett bra alternativ för den som har en hög mast och vill komma igång på lågbanden med en effektiv antenn.
----
Jag tycker det är fullt naturligt att de teorier som du presenterar i ditt Youtube-föredrag bemöts med stor skepsis. Om man granskar dina påståenden så finner man många saker som måste betraktas som tämligen märkliga. Du visar t ex hur du klipper till en bit kopparlaminat till två trianglar och påstår att dessa kan transformera en låg impedans till 377 ohm som är rymdens impedans. Visst kan man tillverka transformatorer på det sättet och det görs också i mikrovågsområdet där transformatorn är stor i förhållande till våglängden. Men en sådan transformator avsedd för t ex 14 MHz är knappast realiserbar i praktiken då den blir väldigt stor och otymplig. Dock om man bara tittar på bilderna i en lärobok och inte bryr sig om att ta med förhållandet våglängd och mekaniska mått i betraktandet så går det mesta att leda i "bevis". Sak samma är det med resonemanget om ytorna där du jämför ytan på en kopparinklädd vinflaska med ytan på en ordinär dipolantenn. Om det enbart är frågan om att maximera ytan i en antenn så finns det ju metoder att utföra antennelementen som kylflänsar med många fenor där en större yta ger större avkylningseffekt, särskilt om man placerar kylflänsen i ett luftflöde som kan transportera bort värmen.
Det drygt 1 timma långa Youtube-föredraget av Conny finns här: EH Antenn Edition 1 - YouTube
Alla dessa EH- och PV-antenner och dess släktingar kan betraktas som små ineffektiva antenner som i någon mån förmår att stråla ut radiovågor. Ingen tvekan om den saken. Verkningsgraden har med storleken att göra men kan tänkas hamna i häradet ensiffriga procenttal. För att öka effektiviteten så krävs att de små antennerna tillåts koppla till någonting annat i sin omedelbara omgivning som kan fungera som en mer effektiv antenn. Det första som kommer ifråga är då matarkabeln som är galvaniskt förbunden med antennen. Genom att utforma antennen på ett sådant sätt att den skapar ett kraftigt E-fält i närområdet så blir det lätt att exitera matarkabeln i dess högimpediva ände. Mest effektivt blir detta om matarkabeln är en kvarts våglängd lång och är jordad eller försedd med några radialer i nederänden. Då får man en toppmatad vertikalantenn som är precis lika effektiv som en vanlig bottenmatade vertikal som många använder för DX.
Toppmatningsanordningen kan kan utföras på många sätt och man kan så klart kalla denna för både det ena och det andra och tillskriva denna en rad teorier så som gjorts med PV-antennen.
För att exemplifiera vad jag menar med en toppmatad vertikalantenn så gjorde jag ett experiment på 137 MHz där antennen blir fysiskt liten till formatet och fick plats på labbordet.
Jag byggde ihop en modellantenn för 137 MHz enligt bif bild.
Som vertikalt element användes 42 cm SemiRigid 50 ohm kabel som matas i basen. Skärmen jordades i ett kopparlaminat med måtten 30 x 82 cm.
I stället för en EH- eller PV-antenn lödde jag ihop en ”toppkjol” av fyra trådar som bockades nedåt och kopplades ihop i nederänden. Studera bilden.
Toppkjolen kan utföras som två eller fyra eller hur många trådar som helst rakt ut i 90 grader eller böjas ner som på bilden. Det enda som är kritiskt är trådarna längd eller som i mitt fall hur långt kjolen går ner över radiatorn. Genom att justera längden på kjolen gick det att få SVF 1:1 precis som förväntat. Det går även att låta toppbelastningen utgöras av en metallskiva i vilken form som helst. Det viktiga är att få till precis lagom kopplingsgrad till toppen av den vertikala matarledningen så att impedansen blir 50 ohm sett från sändaren.
Kjolens mått i denna modellantenn för 137 MHz är c:a 45 x 45 x 90 mm eller ungefär som en av de där små Coca Cola burkarna man får på flygplanen.
Om man skalar om antennen till kortvåg så borde ett 250 liters oljefat passa bra. Alt en stor öltunna av plåt. Dock blir det lättare med fyra trådar på två X-formade spridare.
Principen är välkänd och används kommersiellt för bl a mellanvåg och rundradio. Fördelen är att man inte behöver isolera masten från jord och att man kan designa antennen för att acceptera matning via 50 ohms koaxialkabel som dras från sändaren upp till masttoppen där skärmen ansluts till masten och där innerledaren ansluts till ett antal topptrådar som av praktiska skäl lutar nedåt i c:a 45 graders vinkel.
Man skulle kunna hävda att toppkjolen är den egentliga antennen och även om toppkjolen bevisligen stålar ut en del energi så går det aldrig att få någon högre verkningsgrad utan att använda den vertikala delen av matarkabeln som fungerar som bäst när den är en viss längd.
Måtten ovan kan skala s om till vilket kortvågsband som helst och man kommer då att finna att toppkjolen är relativt liten i förhållande till en kvarts våglängd. Ett bra alternativ för den som har en hög mast och vill komma igång på lågbanden med en effektiv antenn.
Jag fyllde 21 medan jag låg inne på grundutbildningen, och Lasse är nog ungefär av samma årgång.
