SM0AOM
Well-Known Member
Jaha...
Att man kan krympa en antenn och bibehålla prestanda med fraktalteknik torde inte komma som någon överraskning.
Mer sansade betraktare av antenntekniken ser utvecklingslinjen från den
log-periodiska antennen.
Däremot kvarstår en del hel andra frågor när det gäller EH-antenner;
1. EH-anhängarna påstår att de som gör oberoende mätningar och får
resultat som är i överensstämmelse med klassisk teori "gör fel".
På vilka sätt har dessa mätningar utförts felaktigt?
2. Om man tar en EH-antenn för HF-området
och placerar den i ett ekofritt rum, och därefter mäter både fas och amplitud hos E och H fältvektorerna runt antennen med närfältprobar så blir fortfarande summan av realdelarna av (Ec X Hc*)/2 c:a 1% av den tillförda effekten till antennen.
Vart har resterande energi tagit vägen?
3. Många EH-anhängare hävdar att NEC och liknande FEM-elfältmodeller räknar "fel" när det gäller just EH-antenner. Däremot kan NEC modellera alla andra typer av antenner med god noggrannhet.
På vilket sätt är NEC-modelleringen felaktig just för EH-antennen?
4. När användare av EH-antenner gjort mätningar i frisiktsmätsträckor och fått resultat som pekar på en strålningsverkningsgrad av c:a 1% och därefter hört av sig till tillverkaren har man fått svaret:
"EH-antennen fungerar inte i troposfärisk mode"
Hur ska man tolka sådana påståenden?
Slutligen ett mycket egendomligt påstående av M0DFI:
"För övrigt, mäta med FSM? De gånger vi behöver mäta på en HF antenn,"
då hyr vi en helikopter och flyger runt i en väl definerad matris. Vi mäter
enbart på markvågen av hälsoskäl och om någon granne till anläggningen
klagar. Att överhuvud taget komma på tanken att mäta mark-fältstyrka som
ett led i att verifiera antennens funktion förefaller mig lite främmande... Nåväl"
Jag tar mig friheten att påminna om att täckningsområdena för sändare i MF-området faktiskt definieras i termer av mark-fältstyrkan för ytvågor.
Rymdvåg eller vågor som utbreder sig på radiooptisk väg är inte alls med i täckningsresonemangen.
I USA är detta noga reglerat i FCC's licensvillkor för AM-rundradiostationer, dessa får inga permanenta sändningstillstånd om inte fältstyrkemätningar på marken ger mer än vissa minimivärden på flera km avstånd från antennen.
Inom ett av mina yrkesgebit, militär/kommersiell kommunikation på MF, specificerar mina uppdragsgivare täckningskonturer över hav som beräknas via CCIR Recommendation 368-6. Som indata till CCIR 368 använder man en normerad fältstyrka som motsvarar den som genereras av 1 kW till en förlustfri antenn på 1 km avstånd.
Det går alltså att indirekt avgöra en antenns strålningsverkningsgrad genom att jämföra uppmätta fältstyrkor vid marken med denna normerade fältstyrka och korrigera för den tillförda effekten om den skiljer sig från 1 kW.
Detta görs därför regelmässigt av seriösa antennköpare när de verifierar funktionen hos sina nybyggda antennanläggningar.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
Att man kan krympa en antenn och bibehålla prestanda med fraktalteknik torde inte komma som någon överraskning.
Mer sansade betraktare av antenntekniken ser utvecklingslinjen från den
log-periodiska antennen.
Däremot kvarstår en del hel andra frågor när det gäller EH-antenner;
1. EH-anhängarna påstår att de som gör oberoende mätningar och får
resultat som är i överensstämmelse med klassisk teori "gör fel".
På vilka sätt har dessa mätningar utförts felaktigt?
2. Om man tar en EH-antenn för HF-området
och placerar den i ett ekofritt rum, och därefter mäter både fas och amplitud hos E och H fältvektorerna runt antennen med närfältprobar så blir fortfarande summan av realdelarna av (Ec X Hc*)/2 c:a 1% av den tillförda effekten till antennen.
Vart har resterande energi tagit vägen?
3. Många EH-anhängare hävdar att NEC och liknande FEM-elfältmodeller räknar "fel" när det gäller just EH-antenner. Däremot kan NEC modellera alla andra typer av antenner med god noggrannhet.
På vilket sätt är NEC-modelleringen felaktig just för EH-antennen?
4. När användare av EH-antenner gjort mätningar i frisiktsmätsträckor och fått resultat som pekar på en strålningsverkningsgrad av c:a 1% och därefter hört av sig till tillverkaren har man fått svaret:
"EH-antennen fungerar inte i troposfärisk mode"
Hur ska man tolka sådana påståenden?
Slutligen ett mycket egendomligt påstående av M0DFI:
"För övrigt, mäta med FSM? De gånger vi behöver mäta på en HF antenn,"
då hyr vi en helikopter och flyger runt i en väl definerad matris. Vi mäter
enbart på markvågen av hälsoskäl och om någon granne till anläggningen
klagar. Att överhuvud taget komma på tanken att mäta mark-fältstyrka som
ett led i att verifiera antennens funktion förefaller mig lite främmande... Nåväl"
Jag tar mig friheten att påminna om att täckningsområdena för sändare i MF-området faktiskt definieras i termer av mark-fältstyrkan för ytvågor.
Rymdvåg eller vågor som utbreder sig på radiooptisk väg är inte alls med i täckningsresonemangen.
I USA är detta noga reglerat i FCC's licensvillkor för AM-rundradiostationer, dessa får inga permanenta sändningstillstånd om inte fältstyrkemätningar på marken ger mer än vissa minimivärden på flera km avstånd från antennen.
Inom ett av mina yrkesgebit, militär/kommersiell kommunikation på MF, specificerar mina uppdragsgivare täckningskonturer över hav som beräknas via CCIR Recommendation 368-6. Som indata till CCIR 368 använder man en normerad fältstyrka som motsvarar den som genereras av 1 kW till en förlustfri antenn på 1 km avstånd.
Det går alltså att indirekt avgöra en antenns strålningsverkningsgrad genom att jämföra uppmätta fältstyrkor vid marken med denna normerade fältstyrka och korrigera för den tillförda effekten om den skiljer sig från 1 kW.
Detta görs därför regelmässigt av seriösa antennköpare när de verifierar funktionen hos sina nybyggda antennanläggningar.
73/
Karl-Arne
SM0AOM