Har proppen gått?

Intressant resonemang du för Per AIB. Bra att vända och vrida på saker och ting då det håller hjärncellerna igång. Hi hi.

När vi startade vår grupp så fanns inga begränsningar mer än att de lokaler som stod till vårt förfogande rymde ungefär sex personer runt bordet. Vi kan knö in några till och det blir åtta och där går gränsen. Vi har också noterat att fyra personer som det kan bli ibland när någon är frånvarande är för lite för att diskussionerna skall bli självgående. Åtta personer brukar resultera i en viss oordning och uppdelning i två grupper som pratar om olika saker kring samma bord. Sex personer och en gäst är bra och vi har allt sedan starten haft en löst sammansatt agenda som rättesnöre. Kaffe med fika serveras alltid kl 19 och sedan har vi punktat upp de pågående projekten som avverkas i turordning. Ordning och reda i snacket vilket i allmänhet ger hög verkningsgrad i mötena även om det ibland blir lite skitsnack mellan varven. Om jag räknar rätt är vi inne på vårt fjärde år nu och vårt upplägg rekommenderas å det bestämdaste om någon vill prova konceptet i egen regi kring något gemensamt projekt inom amatörradio, ånglok eller precis vad som helst.

Man kan väl säga att gruppen fungerar som en informell klubb men utan styrelse, stadgar och annat elände som bara tar kraft och fokus ifrån det väsentliga. Radioteknik.

Som du skriver Per så blir den som visar intresse och vill lära sig något snabbt upptagen i gemenskapen. En aktiv nybörjare lär inte ha några problem att kvala in både här och där. Den nya och självgående kan förslagsvis börja med att scanna av Internet och efter några kvällars surfande så utkristalliserar sig i regel en handfull personer som tycks vara med "överallt" där det händer något. Man kan då ta kontakt med någon sådan nyckelperson och pejla läget, ställa frågor eller bara presentera sig och sina intressen. Jag skulle kunna tänka mig att prova ett sådant tillvägagångssätt om jag plötsligt skulle bli intresserad av gamla ånglok och vilja gå med i något arbetslag som renoverar sådana. I regel ger det ena det andra och är man beredd att kavla upp ärmarna, orädd för att bli skitig om fingrarna och jobba hårt så tror jag att många portar står öppna för en. Samma tänk fungerar i arbetslivet också. Vissa skaffar sig jobb på egen hand och andra blir en dyster siffra i arbetsförmedlingens statistik.

De som väntar på bättre tider och känner sig utanför av den anledningen lär få vänta länge på inbjudan till att vara med i gänget. Så är det nog...
 
Bengt, du gillar ju också att föra principiella resonemang.

Bra beskrivning av hur ni gör att få kunskapsöverföring i era träffar. Det ska jag lägga på minnet. Intressant om antalet. Om man är för få, så kanske det inte finns någon som kan komma med synpunkter eller kommentarer på det projekt som beskrivs. Om man är för många, kommer man för långt i från varandra fysiskt.

Om man inte har något som behöver ägas gemensamt, behöver man ju inte ha en förening. Nu träffas ni i en privatägd lokal och vissa stora conteststationer är ju också privatägda.

Jag har varit i väg och tävlat och de utvalda i lagen klarade av sina uppgifter och gjorde bra ifrån sig. Engagemang och idoghet ger resultat och respekt bland de andra.
 
Last edited:
Det är nog så enkelt att föreningslivet upplevs som lite "segt" och med alltför långa responstider av "instant gratification-generationen". När man vill ha omedelbar tillfredställelse utan att binda sig så är nog väntan under föreningsmöten och -stämmor med sina plågsamt tidsödande formella processer och hantering närmast outhärdlig. Scoutrörelsens generalsekreterare som intervjuades i DN-artikeln uttrycker saken rätt träffande:

"– Det är lite som varje nyårs dilemma. Utbudet är så stort i dag. Ska jag tacka ja till det första erbjudandet eller kommer det en roligare fest? Jag tror att det finns en större ängslighet och osäkerhet i dag.
Ska jag gå till scouterna på tisdag, eller kommer det hända något roligare?
Man kanske vill ha en större frihet än att lova att man kommer varje tisdag."

Även kan det vara så att amatörradion, genom sin numera mycket tunna rekryteringsbas, blivit någon form av "kanariefågeln i gruvgången" där vi kan upptäcka trender i ganska tidiga stadier.

73/
Karl-Arne
SM0AOM






 
Ja jag läste artikeln tidigare idag och det finns så klart många orsaker till att föreningarna tappar medlemmar och går på knäna.

De flesta av oss är idag välinformerade om allt möjligt inom vår hobby. Det finns knappast något behov av att vara med i några föreningar alls ty vad skulle de kunna tillföra rent konkret.

Behöver jag ta reda på något som rör min hobby så söker jag så klart på nätet. Svar direkt. Inte åker jag till någon lokal klubb som har möte en gång i månaden och frågar de andra om råd till mina byggprojekt. Sannolikheten för att få några användbara svar där får anses vara obefintliga.

Vi som varit med sedan 60-talet har dessutom skaffat oss ett stort kontaktnät och med internet i stället för en knastrig amatörradiokanal så är det enkelt att kommunicera med varandra.

Numera är jag bara med i en (1) lokal radioklubb och funderar varje gång jag varit på möte där om de timmarna och bensinkostnaden 2 x 15 km gav något mervärde för mig. Klubben kämpar hårt och anordnar föredrag i varierande ämnen men om jag skall vara helt ärlig så brukar de inte vara så intressanta för mig. Själv ställer jag för den goda sakens skull upp några gånger per år och berättar om något projekt. När frågestunden är avslutad (oftast är frågestunden tyst som en begravning) och alla klappat frenetiskt i händerna som de lärde sig i småskolan på 40- och 50-talen att man skall göra så tar den egentliga verksamheten vid, kaffe och winerbröd, en massa skitsnack om inget särskilt. Sen åker vi hem lika okloka som när vi åkte dit. Så rullar det på.

Klubbmiljön måste upplevas direkt avtändande för nya ev unga ungdomar (under 40 år) som hittar dit. Ingen hittar dock dit och det kanske är tur. Problemet idag är snarare att det inte längre finns några unga medlemmar som kan ta hand om de nya unga som det gjorde för 30-40 år sedan då föreningsverksamheten blomstrade.

Sedan tror jag att mycket av "föreningsverksamheten" fortfarande lever men bedrivs i andra modernare former. Jag har tidigare berättat om att vi är ett gäng här nere i Skåne som träffas regelbundet hemma hos varandra precis som vi gjorde på klubben förr. Skillnaden är att vi i den nya "föreningsformen" skakat av oss alla de som inte delar våra intressen och inte heller behöver några av oss lägga ner massor av tid på styrelsemöten längre, planering och att känna press att ordna aktiviteter åt övriga medlemmar som kräver det ena och andra utan att ha en tanke på att själva hjälpa till i klubben. Den nya formen har vi funnit ge hög verkningsgrad och S/N-förhållandet är skyhögt.

Ibland kikar jag igenom inläggen på Amatörradio-gruppen på Facebook. Gruppen har över 1300 medlemmar och består av spridda inlägg som 10-20 personer klickar gilla på eller kommenterar med intetsägande one-liners. Själv har jag mycket svårt att se nyttan även om jag får en viss inblick i vad de andra pysslar med. Anledningen att jag "tvingades" skaffa Facebook-konto var egentligen bara för att se vad släkt och närmaste vänner har för sig ty utan Facebook blir man ju helt akterseglad. Men det står helt klart att Facebook är ett absolut måste för de unga och när man ser hur snabbt och enkelt de kommunicerar även vid matbordet på självaste julafton så inser i alla fall jag att den traditionella föreningen med en seg tungrodd organisation och besvärliga paragrafer och stadgar och en petig styrelse som består av gaggiga 70-åringar m m är helt ute. Ok det finns undantag men de är få. ;)

Tiderna har förändrats men vari ligger egentligen problemet med att medlemsantalen i föreningarna minskar. Jag har ofta lekt med tanken att göra som man ibland gör inom företagen, lägga handen över en ruta i organisationsdiagrammet och fråga sig -Vad händer om vi tar bort avdelning X nu när efterfrågan från kunderna har upphört.

Jag tror att vi kan ta bort de flesta föreningarna inkl ESR och SSA utan att det på individnivå skulle påverka vare sig vårt kunnande eller möjligheterna att utöva amatörradio. Sedan är det naturligtvis så att klubbar och föreningar ändå kan tillföra något och har ett värde. Men inte alls på samma sätt som förr i tiden när den enda informationskanalen var tidningen QTC som kom ut en gång i månaden.

Den nykomling som vill uppleva hur det var förr i tiden kan ju försöka stänga av datorn en kort period om ett halvår eller år och vänta på brevbäraren en gång i månaden för att få en starkt komprimerad mycket ytlig sammanfattning på 50 sidor om några enstaka händelser och nyheter. Efter sex månader utan dator och Internet så tror jag att de flesta skulle börja förstå hur viktiga klubbarna var förr i tiden och vilken roll de spelade. Det var där vi träffades för att dela med oss av både kunskap och information. Hämta en röd 1 Meg gallerläcka eller bara skryta om senaste DX-et.

Det var bra förr men om man kan hantera den nya tiden så är det nog trots allt bättre nu - eller?
 
Last edited:
Ja Facebook verkar livsnödvändigt. Jag var på bröllop för ett par veckor sedan. Efter ceremonin vände sig bruden till en kompis: "Kan du uppdatera mig på Facebook, mitt batteri är slut. Tagga med .....".

/Roland
Utan Facebook
 
Föreningsverksamhet verkar vara totalt ute. Som ordf. i en bostadsrättsförening känner man igen sig. Intresset från medlemmarna är i stort sett obefintligt och det är ju lite märkligt eftersom man investerat en förmögenhet i sin bostadsrätt (inte lägenhet!!!!!) som sätts i händerna på några grannar. Flertalet fattar inte vad de köpt och inser inte skillnaden mellan hyresrätt och bostadsrätt. När sedan styrelsen försöker engagera medlemmar i något så är en vanlig kommentar att "jag är här för att BO, inte för att jobba". Samma personer kan sedan klaga på att avgiften är hög eller att "man" borde se till att det och det fixas (känns igen från radioklubben va...). För de flesta hade nog en hyresrätt varit vettigare men det får man inte tag i eller också tvingas man straff-bo i något skitområde 10 år för att till slut hamna där man vill bo.

Synd att föreningslivet dör ut för det är en lärorik erfarenhet och den som är med och bygger upp tar säkert mer ansvar för att vårda det sedan också. Känner igen fikandet på den lokala klubben där fler och fler frågade sig om det var värt besväret att åka dit när det var så mycket annat som skulle göras hemma plus att det verkar vara lätt att bara sjunka ner framför teven i stället. För egen del är jag inte med i någon radioklubb alls för tillfället och känner ingen direkt saknad över det så jag bidrar till föreningsförfallet lite mot min vilja.

/UKE
Totalt fejsboklös och undviker television
 
Det känns ganska trist att föreningslivet håller på att dö ut.
Dock är det en av konsekvenserna av otåligheten i det moderna samhället,
ingen har längre tid att vänta på att den demokratiska processen hinner igenom sina stadier.

Som politiskt intresserad och engagerad finner jag det dubbelt trist att föreningarna har hamnat i kris.
Demokratin i vår del av världen möjliggjordes genom att småfolket samlades att dryfta och försvara gemensamma angelägenheter i t.ex. frikyrkor, fackföreningar och nykterhetsföreningar.
Detta medförde i sin tur en på djupet spridd demokratisk medvetenhet och skolning vilket sedermera kunde lägga grunden till folkstyret.

Det går bara att spekulera i hur det går på sikt med demokratin när allt flera inte alls finner det mödan värt att engagera sig för det gemensamma.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
>>>Det känns ganska trist att föreningslivet håller på att dö ut.

Ja jo, men observera då att det bara är trist för oss gamlingar som gärna refererar till hur bra det var förr och som på något sätt saknar den gamla goda tiden? Saken är väl annars så enkel att det är det personliga intresset för att engagerat sig i en förening som minskat och det måste ytterst bero på att behovet av att vara med i en förening minskat. Få ser någon nytta med medlemskapet och har så många andra järn i elden att de upplever att tiden inte räcker till.

I de lokala klubbarna här nere så har i princip de allra flesta unga som blivit radioamatörer de senare 20-30 åren valt att stå helt utanför. Några enstaka har varit medlem ett år eller två men sedan försvunnit igen. Samtidigt har de forna eldsjälarna bränt ut sig och allt fler av dessa resonerar som så -Nää min själ, nu har jag gjort mitt, nu får de unga ta över!

I takt med att de gamla eldsjälarna hoppar av pga åldersskäl eller av ren uppgivenhet så urvattnas verksamheten allt fortare och då inga unga nya tillkommer som är villiga att ta över ruljansen och hålla hjulen snurrande så lämnar ytterligare medlemmar klubbarna. De som lämnar först är i regel de mer aktiva medlemmarna som är klartänkta och frågar sig -Vad ger klubben mig? Kvar blir tyvärr de passiva, de som kanske inte ännu funnit någon nisch inom hobbyn utan trivs bäst med att bara flyta med strömmen utan att behöva engagera sig i vare sig styrelseposter eller klubbaktiviteter. Sak samma inom SSA och alla andra föreningar så klart.

I senaste QTC redovisades statistik på antal SSA-medlemmar i olika åldersgrupper.

0-25 år 63 medlemmar
26-50 år 943
51-75 år 2820
>76 år 716

Medelålder 62 år precis som jag! :)

Ett sätt att försöka se på allt det här med positiva ögon skulle vara att ombilda SSA och de lokala klubbarna till pensionärsföreningar. Pensionärsföreningen SSA, Pensionärsföreingen ESR, Pensionärsföreningen Stockholms Radioamatörklubb osv. Inte så dumt eller hur?

Man kunde då helt ärligt och uppriktigt marknadsföra amatörradion och föreningarna till den stora målgruppen gamla. Jag menar att en pensionärsförening inom en så smal och udda, delvis mossig, hobby som amatörradio med 3536 medlemmar över 51 år som SSA har måste väl ändå vara sanslöst bra! Aldrig förr har SSA haft så många gamla och pensionärer.
 
SM7EQL said:
I senaste QTC redovisades statistik på antal SSA-medlemmar i olika åldersgrupper.

0-25 år 63 medlemmar
26-50 år 943
51-75 år 2820
>76 år 716

Medelålder 62 år precis som jag! :)

Ett sätt att försöka se på allt det här med positiva ögon skulle vara att ombilda SSA och de lokala klubbarna till pensionärsföreningar. Pensionärsföreningen SSA, Pensionärsföreingen ESR, Pensionärsföreningen Stockholms Radioamatörklubb osv. Inte så dumt eller hur?
Click to expand...

Jag är rätt säker på att detta blir resultatet på sikt.

När medelåldern inom amatörradion så småningom tangerar 70-75 år och andelen "unga" (alltså 50 år och yngre) sjunkit ner mot 10% kommer detta att bli en av konsekvenserna. Det har även blivit vanskligt att få ihop styrelser och funktionärer under sådana förhållanden.
De "unga" har röstat med fötterna och anser att man klarar sig alldeles utmärkt utan föreningsverksamhet av SSA:s och ESR:s snitt. Det är deras val och jag har svårt att lägga några värderingar i det, förutom att demokratin i de former som vi känner den har sina rötter just i föreningarna.

Vi som har framtiden bakom oss känner oss rätt hemma i den världen och det är nog betydligt lättare att marknadsföra föreningstanken just till oss.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
Intressant DN-artikel om föreningslivets kräftgång. Jag rekommenderar också pjäsen "Meningen med föreningen". Läs mera på http://butik.atr.nu/open_produkter/produktinfo_body.asp?prodid=1767
En uppsättning finns recenserad på http://jesperlange.se/meningen med foreningen II 28.11.2002.pdf

Henrik UKE har en intressant poäng med jämförelsen med en bostadsrättsförening som är i det här avseendet jämförbar med en föräldrakooperativ förskola. De är ekonomiska föreningar, som bedriver verksamhet, som man kan ta del av i en annan organisationsform (hyresrätt och kommunal förskola) utan krav på arbetsinsatser. I Finland lägger bostadsaktiebolagen ut mera av den tekniska förvaltningen på speciella aktörer, se https://fi.wikipedia.org/wiki/Is%C3%A4nn%C3%B6inti

Radioklubbarna är ju inte ekonomiska föreningar utan ideella föreningar, så situationen är annorlunda. Dessutom omsätter de betydligt mindre. Då har vi skillnaden mellan privat verksamhet och föreningsverksamhet. Bengt EQL:s diskussionsklubb och vissa konteststationer har gått från föreningsdrivna till privatdrivna. Som Bengt påpekar så har en hel del formaliteter skalats bort. Den väsentliga frågan är inte hur årsstämmor och styrelsemöten går till, utan vilken verksamhet föreningen bedriver. Känns det som att föreningen inte har någon substans där, väljer folk bort den. Behöver man inte ha någon gemensamt ägd egendom, klarar man sig utan förening. I Bengts fall ställer han upp med lokal. Konteststationerna är ju privatägda, men tydligen är det flera inblandade i olika arbeten. Den som kommer med pengarna bestämmer. Föreningen har inget existensberättigande i sig, utan verksamheten bör komma först. Dock bör man ju naturligtvis ha ordning på ekonomin och det formella. Ibland hör jag att någon sägs vara en typisk föreningsmänniska. Om det då menas att denne gillar att hålla på med det formella, så blir jag orolig. Denne bör vara intresserad av verksamheten. Det är samma sak med en chef som är för nere i budgeten och personalpolitiken och som då har tappat kontakten med verksamheten.

Ett annat område är idrotten. Där har vi numera en hel del kommersiella aktörer (träningsanläggningar), vars månadsavgift är nivå med medlemsavgiften per år för en klubb. Dock förväntas man hjälpa till på olika sätt. Jag undrar om dagens föräldrar är klara över att det räcker inte med att betala medlemsavgiften för barn. Just nu söker jag folk för att ordna med soppan efter träningarna. Likaså behövs det insatser till nästa veckas tävling. Om tre år kommer vi tillsammans med tre andra klubbar organisera en av de mest prestigefulla tävlingarna i Sverige inom sporten. Då kommer det att behövas funktionärer.

Det som jag också undrar över är hur ledarskap inom föreningar värdesätts inom arbetslivet. Det är svårare, då man inte har samma makt som en löneutbetalande arbetsgivare.
 
AIB skrev: "Bengt EQL:s diskussionsklubb och vissa konteststationer har gått från föreningsdrivna till privatdrivna. Som Bengt påpekar så har en hel del formaliteter skalats bort."
----

Jag vet inte riktigt vad du menar med "EQL:s diskussionsklubb". Det som hände var att några av oss aktiva radioteknikintresserade kom fram till att diskussionerna i den vanliga klubbmiljön kring fikabordet inte passade oss. Det var nämligen sällsynt med radiorelaterade samtal på ett djupare plan. Vi var dessutom utspridda i flera klubbar och träffades bara sporadiskt. Det alla medlemmarna i klubbarna hade gemensamt var den goda aptiten på feta Winerbröd och kaffe. :rolleyes:o_O

Det ena gav det andra och den 27 juli 2011 träffades sex personer i en privat lokal för ett första möte. Därefter har 70 möten avhållits, senast i går kväll, och gruppen har fortfarande sex deltagare och regelbundna sammankomster. Ingen styrelse och inga funktionärer. Inte ens en formellt utsedd ledare. Däremot har vi en stående agenda med tre punkter, 1/ Kl 18 Samling och allmänt socialt snack. 2/ Kl 19 Fika. 3/ Kl 19,30 till 22...23. Redovisning av projekt och diskussioner kring dessa, korta föredrag, praktiska laborationer och mätningar m m.

Vi turas om att köpa fikabröd och mer komplicerat än så är det inte. Antalet deltagare till sex styrdes ursprungligen av ett ovalt bord med sex stolar i lokalen som ställdes till förfogande för mötena. Ibland bjuder vi in någon gäst eller två som får knö in sig. Åtta personer är OK men det blir snabbt trångt och stökigt med fler. Det finns en övre gräns någonstans vid 10 personer där det lätt bildas flera grupper (se i fikarummet på jobbet) och som vi många gånger sett i klubbarna gör att det blir mer splittrat. Den undre gränsen går vid fyra personer. Tre personer räcker inte riktigt till för att hålla igång och om en eller två av dessa skulle bli förhindrade så skulle det bli minst sagt avslaget för den stackare som blev ensam kvar.

Den stora vinsten i den här typen av "privata tillställningar" är att tiden och energin helt kan ägnas åt saken. Flera litet större projekt har drivits i studiecirkelform där vi gemensamt har lärt varandra nya saker. Samtliga i gruppen jobbar eller har jobbat professionellt med elektronikutveckling och det gör att vi tillsammans blir fullt jämförbara med vilket småföretag som helst kunskaps- och resursmässigt. Möjligen skulle vi behöva en kassa med några miljoner för att förverkliga vissa ideer men nu är det som det är. Tillsammans har vi via våra arbeten i alla fall tillgång till toppmoderna mätinstrument och mycket annat. Det finns ingen vanlig klubbmiljö som skulle kunna ge dessa fantastiska möjligheter. Inte en chans.

När det gäller att driva och underhålla en mer traditionell föreningsverksamhet så krävs det minimum c:a 10 ledamöter för styrelsen och besätta funktionärsposterna däromkring. Valberedning och revisorer m fl. För en liten klubb med 40-50 medlemmar innebär det att c:a 20% av medlemmarna måste engagera sig. Det är en stor andel. I ESR med sina 420 medlemmar är motsvarande siffra c:a 3,5% och för SSA med 4800 medlemmar 2,7 %. SSA har c:a 125 funktionärer.

Litet beroende på hur man väljer att resonera kring det här så är det i en liten klubb ungefär 80% av medlemmarna som "bara finns till" utan att regelbundet och aktivt bidra till verksamheten. För de större klubbarna och föreningarna så är det ungefär 97% av medlemskåren som inte bidrar till driften av föreningen, mer än med sin medlemsavgift så klart. Dock finns det ett tappert gäng som skriver artiklar till klubbtidningarna men som sällan får någon riktig uppskattning för deras bidrag till föreningen.

Inget nytt, det har varit så i alla år men ändå visar siffrorna att den traditionella föreningsformen är en ganska ineffektiv organisationsform särskilt när en förening skall täcka in många olika vitt skilda nischer inom en hobby. Då blir det som bäst lite försiktigt skrap på ytan i de olika nischerna eftersom resurserna för att bedriva en djupare verksamhet i ett smalt område inte finns eller ens passar in i föreningsstrukturen.

Det är själva grunden till avknoppning. Ett fåtal personer med smalare intresseområden startar eget för att odla sina intressen på sina egna villkor. Sak samma i företagen. Ur de stora som Ericsson m fl så har många framgångsrika småföretag bildats av en handfull personer med stor kompetens och energi som inte fått gehör för sina ideer i den stora organisationen eller helt enkelt för att den tänkta produkten man kommit på inte passade i sortimentet. Avknopping i alla dess former är bra och ett sundhetstecken på att hjärncellerna fortfarande fungerar! :);)

Åter till svarven i hobbyverkstaden.
 
Last edited:
Sen är det ju så att i alla klubbar och föreningar finns det ju dom som snöar in på en enda sak och inte har något intresse för övriga saker.

När jag flög modellflyg hade vi en i klubben som bara flög modeller av Piper Cub, han hade å andra sidan väldigt många modeller av Piper Cub.

En kompis till mig bygger skala-modeller, det känns fjuttigt att säga att han bygger plastbyggsatser, han köper plastbyggsatser som utgångsmaterial, men sedan spacklar han över alla felaktiga panellinjer, kapar bort felaktigt placerade detaljer, detaljerar upp modellerna till vansinne och lackerar i rätt nyanser, sedan åldrar han färgen, lägger till smutsstänk, oljespill och slitage, på rätt ställen.

Han är med i en "klubb" på nätet, dom har lite "byggtävlingar" för sina medlemmar, nu senast skulle dom bygga valfritt WW2 flygplan, problemet är bara att min kompis bara gillar att bygga pansar, han har inget som helst intresse av flygplan (nu byggde han ett ändå)
En annan kille i "klubben" bygger enbart modeller av Viggen, han har ett helt skåp fullt av färdiga Viggenmodeller i olika utföranden och camoflage och säkert ett par lådor i källaren med såna som inte blev bra.

En tredje kille bygger bara gubbar, små rackarns figurer, med otroligt detaljerade uniformer, som gör alla möjliga saker.

Var och en sitter hemma och pillrar med sitt och har ingen förståelse för dom andras intressen, trots att dom alla är skalabyggare, hade dom en gemensam lokal där dom kunde träffas kunde dom ställa upp sina modeller i kombination, han som bygger figurer kunde bygga en som tankar stridsvagnen eller putsar rutan på en viggen osv.

Summan av allas specialintressen skulle bli så otroligt större än varje bit för sig, men nej...

Pansarbyggarna söker sig till pansarbyggarna, figurbyggarna till figurbyggarna, och han som har byggt hundra viggenmodeller, tja, han är nog rätt ensam...

Samma sak inom radiohobbyn, klubben är ett ställe att mötas och titta på / prata om vad andra gör, inte för att snöa in ännu djupare på det man redan är insnöad på, det gör man bäst hemma, eller i en liten grupp med samma specialintresse.

Vill man inte vidga sina vyer räcker det med att umgås i specialintresse-gruppen...
 
Jag har alltid varit av åsikten att medlemskap i föreningar och klubbar är en självklarhet,
det är en fråga om solidaritet och demokrati. Är du inte med kan du aldrig påverka något !

Det går att likna vid ett rixdagsval, du har möjligheten (och banne mig plikten) att var
fjärde år lägga din röst opch göra din åsikt hörd. Om du inte utnyttjar den möjligheten
utan stannar på det så kallade "sofflocket" får man ta vad som bjuds och därmed hålla
tyst i fyra år...

Det är möjligt att jag redan nu börjar bli "mossig" vid 44 års ålder, men jag vill värna om
klubbarna jag är medlem i, och jag är stolt över att vara just medlem.

Då kan man vara med och påverka saker ! :)
 
VJX skrev: "Samma sak inom radiohobbyn, klubben är ett ställe att mötas och titta på / prata om vad andra gör,..."

Det är helt riktigt men det förutsätter då också att de andra gör något. Verkligheten i de klubbar jag refererar till var att diskussionerna på mötena inte handlade om radiohobbyn som sådan utan mer om att otvunget umgås socialt där helt andra ämnen fick prioritet. För många kanske ett sätt att komma bort från frun eller bara en jobbig vardag. Mycket snack om orättvisor i samhället, problem med fyrkantiga parkeringsbolag och sånt.

Men annars var ditt inlägg jättebra. Var och en bör naturligtvis syssla med det han eller hon brinner för och om det är nördigt att satsa på en (1) sak i taget och fördjupa sig i ett (1) ämne så må det vara hänt. Ser man över längre tidsperioder om 5-10 år så tror jag de flesta av de få som är aktiva fördjupat sig i ganska många saker och ämnen och det är nog inte någon nackdel att vara lite nördig heller.

Möjligtvis finns det dom stackare som inte har något särskilt intresse för något och som ibland känner sig lite malplacerad och utanför? Har själv ingen erfarenhet av det då jag alltid haft mycket på gång och har lätt för att få saker gjorda. :confused: :rolleyes:

O skrev; " Jag har alltid varit av åsikten att medlemskap i föreningar och klubbar är en självklarhet, det är en fråga om solidaritet och demokrati."

Jag förmodar dock att du inte är med i de klubbar och organisationer vars mål och verksamhet du inte stödjer. Annars är det nog en god grundinställning att ha även om den inte är lika vanligt förekommande som på 50-talet eller ännu tidigare. Det är nog mer vanligt idag att vi ser om vårt eget hus i första hand och visar mindre hänsyn och solidaritet med andra. Jag tycker mig kunna se de strömningarna i samhället.
 
SM7EQL said:
Jag förmodar dock att du inte är med i de klubbar och organisationer vars mål och verksamhet du inte stödjer. Annars är det nog en god grundinställning att ha även om den inte är lika vanligt förekommande som på 50-talet eller ännu tidigare. Det är nog mer vanligt idag att vi ser om vårt eget hus i första hand och visar mindre hänsyn och solidaritet med andra. Jag tycker mig kunna se de strömningarna i samhället.
Click to expand...

Visst är det så, Bengt. Det är mer av att se till sin egen gård först numera. Min inställning må vara "gammaldags" men det är vad jag tror på :)
Jag är också medlem i en förening vars kurs varit tvärt emot min egen syn på sakernas tillstånd, men genom medlemskap och (viss) delaktighet
kan man ju hoppas på att vända skutan åt rätt håll, eller hur ? :)
 
Jag är med i ett flertal föreningar, några enbart som stödmedlem för att jag gillar det dom gör för dom medlemmar som är aktiva.

När det gäller radioklubbar så är jag med i SSA, ARRL, FRO och den lokala klubben här i Umeå.

Våran lokala klubb har klubbkväll tisdagar och torsdagar utom under semestertider, minst en dag i veckan försöker vi ha något föredrag om någonting, det har varit allt emellan mätteknik, avstörning, Arduino (hade vi en längre kurs över en hel höst), olika byggen, WSPR, Contesting, antenner, vågutbredning/fenomen, renovering av störtade krigsflygplan som har legat i en myr i +60 år osv osv osv...

Visst, allt intresserar inte alla, men om man skulle vara på klubben en kväll och föredraget inte faller en i smaken så har vi flera andra rum man kan sitta i medan det pågår, eller så kan man sätta sig vid en radio.
På det sättet är vi nog ganska lyckligt lottade, några har ingen möjlighet att komma på tisdagar på grund av andra aktiviteter, andra har svårt att komma på torsdagar, somliga är där alla kvällar, andra kommer ibland.
 
O skrev; "Jag är också medlem i en förening vars kurs varit tvärt emot min egen syn på sakernas tillstånd, men genom medlemskap och (viss) delaktighet kan man ju hoppas på att vända skutan åt rätt håll, eller hur?"

Så var/är det för min del när det gäller SSA. Det var många år sedan jag delade föreningens politik och det sätt som information till medlemmarna regelmässigt vinklades och mörkades. Genom mitt medlemskap kunde jag så klart göra min röst hörd och ev också påverka åt "rätt" håll dvs det håll som jag själv anser vara rätt baserat på sakfakta.

Nu har en ny ordförande och styrelse tillträtt och det jag hittills hört från flera styrelseledamöter att man tagit tag i och jobbar med ligger helt i linje med mina egna önskemål. Vi får hoppas att den forna oredan kan återställas och att saker och ting normaliseras vad det lider. Det vinner alla på.
 
Bengt, jag valde beteckning på den grupp som du beskriver. Då den är informell behöver den inte namnges. Du gillar tankeexperiment. Vad skulle hända om gruppen inte kunde använda den lokal som används nu? Om vi antar att någon medlem hittade en lämplig lokal, som bara hyrs ut till föreningar, hur skulle man göra då?

Framgången med gruppen består av två faktorer:
  1. Begränsat antal medlemmar, med rätt kompetens och intressen.
  2. Medlemmarna är aktiva inom verksamheten. De kommer med problem att lösa och lösningar till andras problem.
Om ni alla hade varit medlemmar av samma klubb, så hade ni ju haft tillgång till samma instrumentpark.

Du har en bra parallell mellan en större förening och ett större företag: att vissa särintressen kan få svårt att få gehör. I en bra organisation borde det fungera. Hur fungerar exempelvis Friidrottsförbundet? Löpning, hopp- och kastgrenar är rätt olika.
 
SA0AIB said:
Bengt, jag valde beteckning på den grupp som du beskriver. Då den är informell behöver den inte namnges. Du gillar tankeexperiment. Vad skulle hända om gruppen inte kunde använda den lokal som används nu? Om vi antar att någon medlem hittade en lämplig lokal, som bara hyrs ut till föreningar, hur skulle man göra då?

Framgången med gruppen består av två faktorer:
  1. Begränsat antal medlemmar, med rätt kompetens och intressen.
  2. Medlemmarna är aktiva inom verksamheten. De kommer med problem att lösa och lösningar till andras problem.
Om ni alla hade varit medlemmar av samma klubb, så hade ni ju haft tillgång till samma instrumentpark.

Du har en bra parallell mellan en större förening och ett större företag: att vissa särintressen kan få svårt att få gehör. I en bra organisation borde det fungera. Hur fungerar exempelvis Friidrottsförbundet? Löpning, hopp- och kastgrenar är rätt olika.
Click to expand...

Det finns föreningar och föreningar...
Ett exempel från min studietid är ETA på Chalmers, vars syfte var att utveckla sina medlemmar i teoretisk och praktisk elektronik samt i radioteknik och trafik.
Gick stundom under namnet "Institutionen för Tillämpad Undervisning"

Detta åstadkoms genom att driva ETA-verkstaden, där det fanns en bra verktygs- maskin- och instrumentpark, samt att driva klubbstationen SK6AB vilken var dimensionerad för att ge höga prestanda. Man ville komma långt fram i t.ex DX-jakt, tester och EME-försök allt efter intresse hos de medlemmar som också var radioamatörer.
ETA var i detta avseende en "nischförening" som i mångt och mycket liknar det som Bengt/EQL beskriver fast i större skala och på en något mer formell grund.
Hela upplägget byggde på att ETA-medlemmarna var genuint intresserade av vad de höll på med samt även ville förkovra sig inom ämnesområdet.
Det fanns inga direkta motsättningar mellan olika inriktningar, utan man drog jämnt.
Någon gliring om "likströmsbanden" och "förbjuden femvoltsverksamhet" kunde dock utväxlas ibland.

Man drog stor nytta av synergieffekter mellan de olika inriktningarna, ett minnesvärt exempel kan vara den automatiserade antennrotorstyrningen "Lunatic" som riktade 432 MHz EME-antennen. Denna var utvecklad av två datorintresserade ETA-medlemmar som ett examensarbete i Mikrodatorteknik.

73/
Karl-Arne
SM0AOM
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top