Lära sig CW

Vad ändrades iochmed Stab-Stab radio och Ra630?
Det som jag avsåg var att organisationen förändrades,
mycket av den fasta arméradion fick annat utseende.

De ganska antikverade metoder och materiel som jag utbildades
i fasades ut, man gick ifrån CT450 i annexen, 75 W Tp m/43 och BRT-400
i Fo-stabsbyggnaderna. Det som jag utbildats för, Fo51-staben i Örebro med vidhängande radioannex såg jag börja ersättas med Stab-Stab radio redan vårvintern 1976, just innan jag "muckade".

Man ska ha kört den traditionella fasta arméradion och Stab-Stab systemet parallellt under ett tag.
I vilket fall så hörde jag inget av militärerna på några år, men precis i slutet av 70-talet kom en avi om att min krigsplacering hade upphört, och att några rep-övningar inte var aktuella.

Sedan går det ytterligare ett antal år, och säkerhetschefen på RoÖa, den mycket korrekte förste byråsekreterare Frank Kronlund ber mig komma in på sitt rum, stänger dörren noga, och säger: "Har sett att ingenjör'n också har militär sambandsutbildning, och ser gärna att ingenjör'n får en ny krigsplacering i Chefen för Radiodivisionens stab".

Detta hade jag inget att invända mot, och det var också det sista jag hörde av Försvarsmakten innan jag fyllt 47 och därmed ströks ur rullorna.

Så kan det gå.
 
Last edited:
Jo, det stämmer, i miloorganisationen var det nog mer telegrafi och man utbildade säkert minst en pluton inklusive värnpliktiga befäl även 84/85
När vi låg inne blev det lite speciellt , jag tror det skulle ha varit ett miloår men eftersom vi skulle göra fältförsök med Telesystem 8000 så
blev det mer eller mindre ett fördelningsår, åtminstone för oss som var placerade på RL.
Är lite osäker hur utbildningen på 2:a kompaniet (Telegrafister och SBC) gick till men jag tror att dom uteslutande körde RA630/CT1000 och inte övade på
den utrustning som fanns på milosidan ( annexutrustning inkl CT450 ).
Däremot på kadettskolan så koncentrerade vi oss på miloorganisationen eftersom vi blev krigsplacerade där.


Hej go vänner !

Jag var färdig med CW:n och skulle "köra upp" för ett c-certifikat som det hette då.

Men livet var full med småttingar(barn...)och annat på den tiden...

Tog ett N-certifikat 1994, uppgraderade till T-cert samma år och fick mitt A-cert 1996 med godkännt prov i 60 takt telegrafi.

Numera blir det mest ssb och sällan telegrafi.

Men CW är fortfarande väldigt kul!

Peter SM6VKC
 
Koch-metoden ska enligt en del uppgifter på nätet ha varit den bästa, bland annat ska Koch själv ha lärt en klass med elever att ta emot i 12 wpm på 14 timmar. Det kan mycket väl stämma, men det nämns inte hur denna grupp valdes ut. Kanske var det personer som valdes ut för sina goda förutsättningar, då är det lite annorlunda än om gruppen togs ut slumpmässigt från stan.

När man mönstrade förr fick man göra ett telegrafi-prov, som fick bra resultat på det fick möjlighet att bli telegrafist. Jag har glömt hur det utfördes, men har något svagt minne av att det var 3-4 olika tecken man fick lära sig som sedan skulle tas emot i vad jag då uppfattade som hög takt.

Det går säkert att lära sig telegrafi även om man inte klarade telegrafiprovet, men försvarsmakten var nog inte intresserad av att betala för utbildningen då. I brist på telegrafiprov tror jag det finns andra egenskaper man skulle kunna titta på, språklig begåvning och musikalitet. Har man dessa två egenskaper tror jag förutsättningarna finns där för att bli en bra telegrafist.

Av den gruppen som valdes ut i försvaret för att bli telegrafister varje år tror jag inte alla klarade utbildningen, dvs pliktverket valde ut dom 25% mest lämpade för telegrafiutbildning och förbandet sållade ut dom bästa 70% av dessa för tjänstgöring som telegrafister. Dom som inte blev godkända fick kanske bli något annat sambandsrelaterat. (Siffrorna är gissningar). Så i slutändan var det runt 10-20% av dom som mönstrade som hade goda förutsättningar att lära sig telegrafera.

Tack för tipset om Koch-metoden. Skall kika på var jag hittar mer info om den metoden.

Gjorde telegrafitest vid mönstringen någon gång 88-89, men den gången så presterade jag inte så väl (hade väl inte heller entusiasmen för just telegrafi just då skall sägas). Hamnade på batteriplats på ett artillerikompani med Haubits-77 (A1 i Linköping) mellan 89-90. Förutom lantmäteritjänst där vi räknande ut var pjäserna skulle ställas upp så satt vi i en Terrängbil 40 och beräknade skjutbanor och gav skjutorder till pjäserna. Där hade vi flera både radio och telefoner för kommunikation till personalen vid pjäserna, men även till staben och de andra batterierna. Men redan på den tiden så var det bara 100% röstsamtal som gällde (ingen telegrafi användes alls någonsin).

Som en sidonot så fanns dock digital kommunikation mellan våra datorer som vi hade i vår Terrängbil 40 och gjorde beräkningarna på. När våra beräkningar var klara gick de automatiskt digitalt med bäring och elevation som visades framme på små sifferskärmar på varje Haubits-77 för pjäsriktarna att se (fyra stycken pjäser per batteriplats). Så man kan ju skämtsamt säga att vi på den tiden hade en form av digital mode för lokal kommunikation iaf.
 
Last edited:
Koch-metoden bygger som sagt på ett mycket "listigt" inlärningspsykologiskt knep.

Detta börjar med den allmänna iakttagelsen att telegraferingstakter under c:a 50 har ett synnerligen begränsat praktiskt värde.

1689092183834.png

Sedan så ger Koch-metoden relativt sett överlägsna prestanda;

1689092544016.png

Man kan dock fundera lite på hur realistiskt det är att förvänta
sig så snabba resultat vid varje tillfälle.

Det finns många myter om telegrafin, den mest efterhängsna och omhuldade är den att det finns intresserade personer som helt saknar förmågan att lära sig. Detta ingick i argumentationen för T-certifikatet en gång i tiden.

Koch-metodens framgångar i modern tid visar dock på att
saken primärt handlar om vilja. Den som inte vill lära sig kan ingen inlärningsmetod i världen hjälpa.
 
Jag gjorde telegrafiprovet på mönstringen 1982 och då skulle man lära in 3-4 fiktiva tecken...
S, H, B och D var det nog. Åtminstone var det dessa året efter, när jag mönstrade. Under inlärningen bokstaverades de "Sigurd", "Helge" och så vidare av Knut Flinks, SM0IN, (för mig senare) välkända röst på kassettbandet. Fiktiva tecken användes i nästa prov, som man kunde bli kallad till om man gjorde bra ifrån sig på mönstringens SHBD-prov. Det var fyra långa tecken som jag inte stött på någon annanstans. Om jag mins rätt var ett av dem "di-da-di-di-di-di-da-dit".

73,
Jonas SM5PHU
 
Det hade varit intressant att se hur inlärningen fungerar idag, när 18-åringarna inte har någon direkt relation till att skriva med penna, och eftersom inlärningen bygger på att koppla samman ljudbild och att skriva tecken tror jag det är svårare. Det har t.ex. skrivits lite om att ungdomarna idag inte har någon namnteckning, det är helt enkelt inte inlärt när man har gått igenom skolan och arbetat med tangentbord och surfplattor.

Använd LCWO, där kan man efter några timmar med KOCH-metoden i 12-takt avgöra vilka förutsättningar man har för att lära sig telegrafi och göra en uppskattning av hur mycket tid som behöver investeras.
 
Att CW har varit viktigt för exempelvis militären under en tid, kan man inte förneka. Det finns dock andra kommunikationssätt som numera ingen (?) håller på med. Exempelvis signalering med flaggor och semaforer. Mycket viktiga färdigheter en gång i tiden i det militära. Så varför skulle kunskap om CW på något sätt vara en mer ädel konstart än dessa?
 
För mig är morsetelegrafi en ädel konstart. Den ädlaste av alla. Men för att uppskatta morsetelegrafi och dess särställning krävs goda färdigheter och mångåriga erfarenheter.
 
"Quality is a property that is extremely hard to define and describe,
but the absence of which becomes painfully evident
"

- Robert M. Pirsig; "Zen and the Art of Motorcycle maintenance"
Men för att uppskatta morsetelegrafi och dess särställning krävs goda färdigheter och mångåriga erfarenheter.
Det riktigt bestående värdet av telegrafikravet ligger i att det skapar bättre radioamatörer. Så länge det var konsekvent genomfört var kvaliteten högre och halveringstiden mycket längre hos "genomsnittsamatören". När det stegvis avvecklades så chanserade kvaliteten.

Det som är så farligt med kvalitetssänkningar är när de sker hos en produkt vilken erbjuds marknader med allt mindre efterfrågan.
Blir kvaliteten tillräckligt dålig eller efterfrågan tillräckligt liten, börjar produktens hela existensberättigande ifrågasättas.

Det hade varit intressant att se hur inlärningen fungerar idag, när 18-åringarna inte har någon direkt relation till att skriva med penna

När man inte kan skriva alls för hand blir det rent allmänt sett
besvärligt att ta emot telegrafi utan skrivmaskin eller annan tastaturförsedd skrivapparat.

Man kan då ifrågasätta det vettiga i att hålla på med något
som i praktiken endast blir en omväg mellan maskinella sändningar och motsvarande maskinella mottagning.

Det finns ju FT8, som ger en helt ansträngningsfri "kontakt" dessutom med total avsaknad av person-till-person kommunikation. Men det kanske är sådant som dagens ungdom efterfrågar. Risken att bli "kränkt" torde i varje fall vara helt obefintlig. :)
 
Finns det några som helst kända nackdelar med att kunna Morse-telegrafi, jämfört med motsatsen? ;)
 
Nej, knappast.

Varje färdighet som man tillägnar sig är i och för sig en tillgång och har ett egenvärde.

Något som man kan tänka sig är att man hör "Morsesignaler" i var och varannan tonkombination vilket skulle kunna inverka på uppmärksamheten, och kanske även leda till "magsyra" ifall de är hopkomna på ett "icke-Morsemässigt sätt".

När de hör Morse misshandlas i t.ex. spelfilmer kan Morsekunniga få ont i magen eller känna andra obehag. De Morseokunniga går sådant helt förbi.
 
Tänk att hela amatörradions existens vilade och vilar på att kunna CW!

Allt var bättre förr! :)
 
Du har mer rätt än vad du kanske tror.

Själva orsaken till att amatörradion åter tilläts efter WW2 var att
radioamatörerna hade gjort ett så gott intryck på makthavarna, och en mycket stor del av vår "goodwill" var telegrafikunskaperna och trafikrutinen.

Det var ingen tillfällighet att Arméstabens Signaltjänstavdelning krävde
80-takts telegrafi för den högsta licensklassen 1946, motiverat av att radioamatörer skulle kunna sättas in i aktiv tjänst med minimal extra träning.

Om WW2 inte resulterat i de allierades seger, inte inträffat alls eller radioamatörerna gjort ett dåligt intryck hade det inte blivit någon internationell amatörradio alls efter 1945. Förtroendekapitalet som byggdes upp har vi levt på sedan dess.

Sedan var det rent allmänt sett bättre förr, bl.a. var man yngre och friskare då.
 
Tråden verkar ha startats av någon som önskade lära sig Morse-telegrafi. Det vill jag också lära mig :) och jag är inte längre på ruta noll, vilket är roligt. Men jag är uppenbarligen ingen "talang" så det kommer att behövas en hel del arbete, och hur duktig jag eventuellt blir återstår att se.

Det jag däremot har svårt att förstå på riktigt, är den här inställningen hos vissa där man nästan skryter med hur ointresserad man är av Morse, hur omodernt det är, "haha", hur mycket bättre allting annat minsann är, och att det i princip skulle vara BÄTTRE att kunna MINDRE.

Själv blir jag inte så väldigt imponerad, utan det blir lite "surt-sa-räven"-känsla över det hela, har man inte orkat/kunnat lära sig så kan man iallafall raljera... :oops:

Alla som ångrar att de lärt sig Morse-telegrafi: hand upp! Nä, tänkte väl det... ;)
 
Last edited:
Men jag är uppenbarligen ingen "talang" så det kommer att behövas en hel del arbete

Jag kan referera till mig själv. Har aldrig varit en talang på CW, men med tålamod och inte ge upp, så kommer man långt. Jag själv lärde mig CW med en bandkurs, och har avlagt prov för både 60- och 80-takt. Men man känna en stark motivation, annars kommer man ge upp.

Öva dagligen, och i första hand på lyssning och att skriva ned texten. Bättre att köra en kort stund varje dag (15 minuter eller längre), än att köra långa pass någon gång i veckan. Testa både med vanlig text och krypto. I de första fallet kan man ofta i efterhand gissa vilka bokstäver man missade. I det senare fallet finns inte den fördelen. Testa KOCH-metoden. Lycka till!
 
Det jag däremot har svårt att förstå på riktigt, är den här inställningen hos vissa där man nästan skryter med hur ointresserad man är av Morse, hur omodernt det är, "haha", hur mycket bättre allting annat minsann är, och att det i princip skulle vara BÄTTRE att kunna MINDRE.

Själv blir jag inte så väldigt imponerad, utan det blir lite "surt-sa-räven"-känsla över det hela, har man inte orkat/kunnat lära sig så kan man ialla fall raljera... :oops:
Det här är frågor som har fått en oerhörd symbolladdning.
Jag vill påstå att de har varit med att forma både svensk och internationell amatörradio under de senaste dryga 50 åren.

Efter 1945, när amatörradio åter tilläts i merparten av världens länder, fanns det ett stort medvetande bland både befintliga och nya amatörer om på vilka sätt privilegierna hade förtjänats.
Man visste att det var kunskaperna och i synnerhet telegrafikunskaperna, som gett amatörradion dess goda anseende.

Det fanns ingen nämnvärd opposition mot telegrafikravet, och inte heller mot andra kunskapskrav. Radioamatörer sågs helt enkelt som en resurs, vilken bestod av en ganska liten elit. Ville man tillhöra den, var man också tvungen att anstränga sig, och väldigt få ifrågasatte det.

Det förekom debatt om telegrafin då och då, saken kommenterades på detta sätt i en 73 Magazine från tidigt 70-tal:

1689235227870.png
1689235300858.png

Detta sakernas tillstånd bestod fram till mitten av 1960-talet, när olika former av mer lössläppt radioanvändning hos allmänheten började visa sig. 27 MHz privatradio fick den största numerären, och bland denna subkultur spreds en högljudd uppfattning att kunskapskrav i allmänhet och telegrafikrav i synnerhet var FRUKTANSVÄRT ORÄTTVISA och DISKRIMINERANDE samt att det fanns "10000-tals missförstådda radiotekniska genier, vilka endast telegrafikravet hindrar att bli radioamatörer".

I början sågs detta med ett visst löje inom amatörradiorörelsen,
i QTC 1969 kommenterade styrelsen saken på detta sätt;

1689233684698.png

Men ungefär samtidigt så började man se saken ur medlemsantalsperspektiv, både lokalt och inom SSA.
Det fanns grovt räknat 4000 amatörer i SM, och man uppskattade
numerären hos de som använde privatradio som hobby till mellan 50000 och 100000. Denna frestelse blev övermäktig, och 1969/70 började
diskussioner med Televerket om att införa en "teknisk licens" som den fick heta, i tron att de tilltänkta nya amatörerna var tekniskt intresserade, vilket de inte visade sig vara, men det är en annan historia.

Man kan säga att detta utgjorde en vändpunkt i historien.
Ett stort antal "T-amatörer" kom på en kort tid, med en synnerligen varierande kvalitet, mycket beroende på att det nu getts möjlighet att ta del av provfrågorna in extenso.

Utvecklingen väckte missnöje bland "gräsrötterna", i synnerhet i SM7 där ett DL7-möte krävde åtgärder, och SSA:s dåvarande ordförande SM5FA skrev till Telestyrelsen och önskade svårare prov. ("Kära läsare", försök föreställa er något sådant i dag...) SM3WB gjorde heller ingen hemlighet av att han starkt ogillade utvecklingen i sina ledare i QTC.

1689235614473.png

Sedan fortsatte det hela ungefär efter samma linjer, med tiden kom kraven att reduceras stegvis för att försöka möta en allt mindre tillströmning av nya amatörer. Trots detta förekom, ganska sporadiska, opinionsyttringar om att "proven är för svåra"

I SM så kom Televerket och sedermera PTS att bli allt mer ointresserat av amatörradion kvalitet, och att reducera telegrafikravet samt att till slut avskaffa det helt var helt i linje med detta. WRC 2003 kom sedan att ta bort kravet helt på internationell nivå och 2004 så bestämde PTS att svenska amatörradiocertifikat i fortsättningen skulle vara helt "telegrafifria". .

Dock blev det ingen direkt rusning till amatörradion trots det, och trots ganska elementära provkrav. Saken kom att åter aktualiseras 2012 när PTS initierade en översyn av provkraven och examinationerna efter att ha återfått ansvaret för amatörradion, vilken varit i princip oreglerad sedan slutet av 90-talet.

PTS bildade "Samverkansgruppen", där de dåvarande intressenterna inom amatörradioexaminationer, PTS, FRO, SSA och ESR tillsammans skulle ta fram relevant material för att anpassa de svenska kunskapskraven till den nivå, T/R 61-02 eller HAREC, som man ansåg vara lämplig eftersom den var norm inom resten av CEPT-länderna.

Samarbetet inom gruppen havererade i princip omedelbart, eftersom SSA vägrade erkänna varken behovet eller PTS mandat att agera i frågan (!).
Debatten kom i stor utsträckning att föras offentligt, bl.a. här och på SSA-forum, och argumenten var i princip att "det är onödigt med kunskaper", "det är bra som det är" och "provet håller redan HAREC-nivå".

På forumen förekom många egendomliga påståenden, främst från "T-certare" vilka såg sin ställning hotad, och från ledarskiktet i SSA vilket såg ett minskat medlemsantal framför sig.

Efter ett drygt års dödläge upplöste PTS slutligen Samverkansgruppen och slutförde arbetet i egen regi. Sammanbrottet av Samverkansgruppen förorsakade åtskillig "ill-will" vilket bidrog till att ytterligare marginalisera svensk amatörradio.

Jag ska förbigå de påhopp som gjordes på både mig som representant för ESR i Samverkansgruppen och på andra deltagare i ESR:s interna provfrågegrupp.

Så, för att sammanfatta, opinionen inom amatörradion har svängt från att vara vara "kunskapspositiv", genom att blivande och befintliga radioamatörer uppmuntrades att förkovra sig i båda teknik och trafik,
sedan en "kunskapsfientlig" period där kunskaper endast sågs som ett hinder, och till sist dagens ganska odefinierade tillstånd där ingen verkar vara intresserad av varken kvantitet eller kvalitet.

Sänkta krav har hittills endast resulterat i minskad tillströmning, vilket pekar på ett systemiskt problem som inte ens ett totalt avskaffande av proven kan göra något åt.

Den kloke och insiktsfulle SM7MCD sammanfattade saken på detta sätt redan för 10 år sedan:


Vill man skapa en ny hobby som heter radioprat utan kunskapskrav är det helt OK, men kalla det inte för amatörradio, kalla det t.ex. något innovativt som... varför inte "privatradio".

När man läser debatten i denna och en del andra trådar blir man nyfiken på varför ni tycker att kunskap är så hemskt? Känner ni en stor smärta av att lära er något, eller är det bara en allmän ovilja att kunna något?
 
Back
Top