Ja, det kan man undra.
Diskussionen här handlar ju om amatörradion skall fortsätta som en teknisk hobby eller om vi skall göra om den till en slags utökad PR-radio.
Faktum är att det verkar som att amatörradion tappade greppet ungefär samtidigt som den började avregleras. Jag har själv talat med personer som tyckte att det började spåra ur när T-certifikatet infördes. Dessa personer bytte i flera fall hobby och började experimentera med datorer och liknande.
SM7TJC vidrör en mycket intressant frågeställning som inte diskuteras särskilt ofta.
När vi snabbspolar bakåt finner vi att SSA:s moderna historia är kantad av felslagna rekryteringskampanjer.
Den första var just "T-certifikatet".
Dess införande grundade sig på SSA:s och Tvt gemensamma oro över hur PR-bandet spårat ur, vilket man kan läsa mer om i SM6APQ:s beskrivning i detta forum om hur han tog initiativet till att Tvt infiltrerade PR-klubbar på Västkusten.
Det ledande skiktet i SSA levde i tron att det i Sverige fanns 10000-tals missförstådda radiotekniska genier som frekventerade PR-bandet av den enda orsaken att de inte kunde lära sig telegrafi.
Togs telegrafikravet bort skulle alla dessa bli radioamatörer och helst även SSA-medlemmar. Ett SSA som hade ett minst 10-dubblat medlemsantal vore inte alls fel tyckte man.
En "teknisk licens" som gav dessa missförstådda genier tillträde till amatörbanden skulle lösa två problem på en gång, och dessutom göra att amatörradion skulle få en ytterligare injektion av tekniskt vetande.
Problemet var bara att detta inte var förankrat i verkligheten. En liten fraktion, kanske 10%, av de potentiella nya radioamatörerna hade ett genuint tekniskt intresse, och dessutom var de totalt sett inte alls så många som man föreställt sig.
Ute bland "gräsrötterna" diskuterades detta intensivt 1969/70 och jag erinrar mig att man inom Örebro Sändaramatörer,där jag var medlem under denna tid, starkt ifrågasatte realismen i detta. Saken finns också refererad i QTC.
Hade någon med lite större kunskaper i demografi och statistik studerat planerna innan de sattes i verket hade man kunnat undvika detta.
De som var verkligt intresserade av teknik och vågutbredning av dem som tog T-certifikatet upptäckte snabbt att telegrafi var nödvändigt för att kunna använda VHF/UHF-banden på ett seriöst sätt,och dessa lärde sig telegrafi av denna anledning. Resten blev kvar på repeatrarna och tröttnade efter ett tag.
Nettoeffekten av denna satsning blev dock en fördubbling av antalet amatörtillstånd under en 10-års period och att SSA:s medlemsantal nådde en topp på strax under 7000 i slutet av 80-talet.
När medlemsantalet minskade under 90-talet gjordes nya satsningar.
Dels drevs frågan att sänka tröskeln genom nya certifikatsklasser med lägre krav, dels att långsiktigt försöka få bort telegrafikravet helt. Tron att telegrafikravet skulle utgöra det övervägande hindret mot nyrekrytering levde alltså kvar.
Dessutom gjordes försök att få amatörradio att framstå som en lämplig fritidssysselsättning för Coca-Cola drickare och pizza-ätare.
De satsningar som sedan gjorts har i allt väsentligt följt detta mönster, och någon varaktig förbättring av medlemsläget har inte resulterat.
Inte ens det fullständiga avskaffandet av telegrafikravet den 20/4 2004 ledde till något genombrott.
Nu ska man "satsa på ungdomarna".
Vad detta leder till långsiktigt är skrivet i stjärnorna.
Ungdomar ska nu främst bli DX-jägare och contestare och de bibringas orealistiska förväntningar när de får köra med multikilowattstationer och stora antenner på Kvarnberget. Hur det går med dessa illusioner när de kommer hem till "100W och G5RV" samt en störnivå på S9+ får framtiden utvisa.
Det går i varje fall inte att sänka kraven för certifikatet mera.
73/
Karl-Arne
SM0AOM
Det kändes också svårt att inte fortsätta förbättra den trots att den uppfyllde specen med råge! Fick då en betydelsefull insikt i ISO-defnitionen av "kvalitet".
